Det känns som att det var betydligt längre sedan än de fem dagar dom passerat sedan Stockholm Marathon. Söndag, måndag och tisdag hade jag känningar i låren efter maran men i onsdags kändes det så pass bra att jag gav mig på ett lunchpass. Benen var pigga och verkade tycka det var trevligt att springa fortare än marafart. Gick därför till och med snabbare än det brukar på fem kilometer. Klockade in på ca 5.30-tempo och det är piggare och snabbare än jag brukar springa.

Jag har kommit till slutsatsen att jag varit väl förberedd både mentalt och fysiskt inför Stockholm Marathon och att det gett utdelning. Återigen, det är en häftig känsla att klara ett marathon med ett leende på läpparna. Det här kan låta sjukt, men att springa marathon och må bra hela loppet ger en kick som liknar den man får när man har klarat en förlossning. Har inte varit så här uppfylld av endorfiner sedan Wilja föddes.

Hursomhelst fick jag även simma igår och efter förra veckans superroliga pass så var jag taggad till tänderna. Det blev dessvärre ett riktigt magplask. Passet var rent ut sagt trist. Vi skulle bland annat köra någon sorts distansträning fast uppbrutet i 50:or med diverse tekniktips som mest bara kändes lösryckta och fullkomligt obegripliga. Fick därefter köra 10 minuter med hög frekvens i armtag men lite tryck. Det var något mer givande.

Idag fick det bli ett 45 min NTC-pass. Det var svettigt (som alltid) och jag känner mig stolt över att ha genomfört trots att jag var trött innan.