Dagens korta långpass gick långsammare än långsammast. Jag tyckte jag höll bra fart tills jag sneglade på klockan. Vissa dagar verkar inte kropp och knopp vara riktigt synkade.
Strax under 17 km fick det bli och nu väntar en snäll vecka för att vara i form på lördag.
Nöjd att jag valde keps när skyfallet plötsligt drog in efter 11 km.
Mina Pegasus kommer åka på tippen direkt efter Lidingö.
Mitt enda mål för mitt första Lidingölopp är ett genomförandemål. Jag vill genomföra loppet och låta kroppen styra fart och känsla.
Jag sätter ofta upp tidsmål trots att jag inte alls tycker om tidsmål och generellt springer sämre under den press som jag upplever att tidsmål skapar. Vet jag att jag har en tid som mål så tenderar jag att ge upp innan jag ens försökt oavsett hur svårt eller lätt målet är att uppnå. ”Jaså, du säger att vi ska sikta på en tid. Nä, men då är det lika bra att ge upp redan nu så slipper du bli besviken.”
Snacka om prestationsproblematik. Jag återkommer ofta till att jag inte springer för att bli snabbare. Så varför ska jag då envisas med att jaga tider? Jag springer ju för att det gör mig glad och jag känner mig sällan glad när jag känner mig jagad och stressad av klockan.
Funderar på att lämna klockan hemma på Lidingöloppet, alternativt modda displayerna så att jag bara ser distans. Hursomhelst så ser jag fram emot att springa långt och långsamt.
Det är lätt (för mig) att bli lite nedstämd när hösten och vardagen drar in efter semestern. Försöker hitta ljusglimtar och förra hösten kände jag mig mer framgångsrik än tidigare i min kamp mot det mörka som tenderar att dra över mig när jag lämnar sommaren bakom mig. En nyckelfaktor var att jag tränade. Jag sprang och jag simmade. Mycket mer än jag gjort tidigare.
Idag transportlöper jag från jobbet för första gången sedan någon gång i början av sommaren. Jag har ca 18 km till jobbet så jag springer inte alltid hela sträckan. Ibland 6 km, ibland 11 km, ibland hela sträckan eller något däremellan.
För några år sedan hade det varit otänkbart att springa på vägen hem (eller över huvudtaget för den delen). Jag var nervös för vad andra skulle tycka och tänka och hur det skulle gå till rent praktiskt med rygga och kläder. Att folk på jobbet skulle tycka jag var knasig. Nu är det en naturlig del av min vardag och ett effektivt sätt att få mer mängdträning i benen.
Tips för dig som funderat på transportlöpning men som inte provat än
Dags att sätta ord på detta års mest kittlande, tuffaste och framför allt längsta äventyr.
Uppladdningen inför Hofors Adventure Race var lite spännande. Lyckades klämma in inköp av nya terrängskor och cykelskor inklusive SPD-pedaler de skälvande dagarna innan loppet. På fredagen testsprang jag mina nya Inov8 X-talon 212 och på lördagen tränade jag på att klicka i och ur cykelskorna i pedalerna. Det blir lite extra spännande när man testkör utrustning till långlopp i sista sekund. Det är lite så jag (inte) jobbar…. Men när man börjar få lite långloppsrutin så blir man kanske lite lugnare i sina förberedelser…eller nåt.
Packade in hela familjen i bilen för att åka till Högbo Brukshotell och möta upp Sofia och Jonas. Åt en fantastisk middag och förberedde utrustning. En plastback fylldes med energi och extrakläder (förstärkningsplagg och ombyten). På morgonen åt vi varsin stor frukost och stack sedan mot Hofors för att checka in och hämta ut dagens kartor.
Vi ägnade en timme åt att gå igenom kartor och markera ut en planerad rutt. Därefter lite cykelfix innan det var dags för start.
Prolog – löpning
Fem löpkontroller skulle plockas och det var folk överallt. Vi hade innan start bestämt oss för att ta det lugnt eftersom en lång dag väntade.
MTB nr 1
Ut ut fållan och börja trampa. Vi körde på rätt hårt och pulsen pep iväg. Vi gjorde således precis tvärtemot vad vi hade sagt innan och det var helt och hållet mitt fel. Jag blir oerhört stressad när resten av startfältet drar iväg och vill gärna försöka hänga på. Kroppen var lätt chockad.
Orienteringen var lätt och vips var vi vid TA1.
Löporientering nr 1
Vi joggade iväg och hittade en kontroll vid en gammal murken trädstam. Dessvärre var det även här ett gäng jordgetingar hittade oss. Misstänker att de var en aning förbannade över att lag efter lag klampade in i deras vardagsrum.
Det stack till i knävecket och jag försökte vifta bort (det jag då trodde var en broms). Ytterligare ett stick i knävecket och när jag tittar ner hänger där en getingjävel. Efter ett tiotal stapplande meter löpning så känner jag att det även sticker på ovansida fot och visst, där sitter ytterligare en geting mellan plös och strumpa. Klart att första gången man blir getingstucken ska vara under mitt livs längsta lopp och dessutom i knävecket och på foten av alla ställen. Det positiva är att jag nu vet att jag inte är allergisk. Tjohej.
Resten av löpningen gick okej. Vi sprang lite fel på ett ställe men det ordnade snabbt upp sig. Löpningen kändes dryg och lång. Under denna sträcka var det dessutom en obligatorisk simpassage och det var en chockartad upplevelse att försöka crawla med kläder och utan brillor. Galet jobbigt!
Vi valde dessutom att simma både fram och tillbaka för att inte riskera att lSofias telefon skulle få bada. Det tog tid och såhär i efterhand så hade det antagligen gått snabbare att springa.
Jag och Sofia åkte ut till Hellasgården igår eftermiddag/kväll för att köra ett genrep inför Ångaloppet. Milebreaker anordnar ett antal testtävlingar och det kändes skönt att slippa ta ut en egen bana och istället kunna följa snitslingen. Man kör en rundbana som består av ca 3 km löpning och 1 km simning fördelat på tre löp- och två simsträckor. Banan körs sedan två varv.
Det kändes lite ovant att köra utan våtdräkt och paddlar, men eftersom det är så vi kommer köra på söndag så ville vi köra samma utrustning igår. Ångaloppet är ett av få swimrunlopp som inte har krav på våtdräkt. Jag skulle tro att det till viss del beror på att simsträckorna är så pass korta och att den totala simsträckan ”bara” är två kilometer. Hursomhelst så är det väldigt skönt att slippa springa med våtdräkt.
Sofia och Theresia preppar lina.
När jag reser så packar jag alltid med tränings- och löparkläder. Jag älskar att springa på nya ställen och att uppleva nya städer i mina löparskor. Det ger en speciell känsla för de platser jag besöker och jag får ofta se delar som jag annars inte skulle ha sett. De enda gånger jag väljer att springa på löpband när jag reser är när jag känner mig otrygg. T ex på väldigt mörka landsvägar uppe i fjällen där jag är rädd för att jag inte syns ordentligt eller på mindre säkra platser ute i världen.
Det blev ju inget Göteborgsvarv för mig tidigare i år pga en strulande benhinna men efter naprapatbehandling och rehab så har jag kunnat springa sedan Stockholm Marathon utan besvär. När jag i helgen besökte Göteborg med familjen blev det så äntligen dags att få uppleva delar av Göteborg i mina löparskor. Det blev två löpturer genom staden och jag planerade ut ungefärliga rutter innan jag gav mig iväg.
Löpning behöver inte vara svårt, detaljplanerat eller ske i ett motionsspår. Släng på lite träningskläder och ett par skor och ge dig ut där du befinner dig.
Igår sneglade jag på de träningsprogram som finns för Lidingöloppet på marathon.se för att få tips på ett trevligt intervallpass. Jag följer sällan program till punkt och pricka eftersom dessa program är generaliserande men jag hämtar gärna inspiration.
Snubblade över Bergmans backar som går ut på att fortsätta springa ca 20-30 m när man väl kommit upp och över krönet på backen.
Steg ett är således att hitta en backe som tar ca 45-60 s att löpa uppför. (Det går givetvis att ta en längre backe och starta en bit upp också.) Sedan springer man uppför backen och fortsätter en bit där backen planar ut. Detta upprepas 8-10 gånger.
Jag brukar ofta stanna och pusta ut lite när jag besegrat en backintervall men då syftet med denna typ av backintervaller är att ta sig upp och sedan fortsätta så vände jag direkt och joggade ner för att simulera uppförsbacke-krön-nedförsbacke (i Lidingö-anda). Väl nere vilade jag 15 s innan jag stack iväg på nästa intervall.
Tilläggas bör att man ALLTID ska värma upp i 2-3 km innan intervaller och jogga ner lika länge efteråt. Detta minskar risken för skador och förbereder kroppen på det som komma skall. Man kan även med fördel lägga in ett block med löpskolningsövningar och koordinations-/stegringslopp mellan uppvärmning och intervaller.
Sol, bad och sen kvällslöpning längs stranden i Tofta. Lummelunda, tornerspel och strosande i Visby.
Löpning igen, yihaa. Att springa med sällskap är ett effektivt sätt att pusha sig själv att springa lite snabbare, lite längre eller bara på ett annat sätt än man är van.
Idag sprang jag enminutsintervaller med tre andra tjejer och det är verkligen inspirerande och peppande. Det gäller att inte ge upp för att man springer med någon som är snabbare utan se det istället som en möjlighet att själv ge ännu lite mer.
Hur gör man då om man ska springa tillsammans och är ojämna i fart? Jo, då springer man med fördel intervaller på tid. Alla startar samtidigt och alla är klara samtidigt (om än på lite olika platser beroende på hur långt man kommer). Vilan är lika lång för alla.
Vi körde 10×60 s och Rebecca som är snabbast skötte tidtagning och signalerade genom att hålla upp armen. Vi hittade en relativt flack sträcka där vi sprang fram och tillbaka. Vilan varade i 30 s och det är inte särskilt lång tid på så pass korta och hårda intervaller. Sara och jag la därför in en serievila efter 6 intervaller och lät pulsen gå ner.
Därefter avslutade vi med fyra intervaller, lite vila och en sista bonusintervall. Hårdingen Rebecca körde makalösa 17 st men då är hon banlöpare och van att disponera och hålla god kvalitet genom ett högre antal intervaller.
Solen sken och blåsten skakade i träden när jag strax efter kl 11 i lördags begav mig till Stora Skuggan där Stockholm Swimrun skulle starta. Min kollega och patrullkamrat Kicki var redan på plats och hade hunnit hämta ut våra simmössor och nummervästar. Det bjöds på lunch men med känsliga magar så ville vi inte chansa och hade därför med oss egen lunch som vi petade i oss under pre race mötet. Säkerhetsregler drogs och vi fick även veta att den sista simsträckan hade blivit indragen på grund av en ilsken svanfamilj. Kort därefter var det dags att plocka fram utrustning och kläder för att göra sig i ordning för start. Jag smorde in knä- och armveck, nacke och insida lår med vaselin. Även fötterna fick sig en omgång och därefter hoppade jag i våtdräkt, strumpor och skor. På med nummerväst, magväska (med liten vattenflaska, energibar, nötter och russin), simmössa, simglasögon, paddlar och lina i karbinhake.
Alla startade samtidigt men fem lag i varje klass fick starta något längre fram i startledet. Vet inte riktigt varför man gjorde så för så fort startskottet gick så sprang alla i klunga efter fyrhjulingen som skulle hålla takten nere fram till första simsträckan. Det kändes otroligt skönt att få glida ner i vattnet efter första löpsträckan. Vi hade bestämt oss för att behålla all utrustning på under hela loppet eftersom sträckorna var så pass korta att det inte kändes värt att cabba ner eller ta av simmössa. Första löpningen blev något varm med hellång dräkt och simmössa men samtidigt gick det över förväntan att springa i dräkten. Kicki drog första biten på simningen som var den längsta simsträckan under dagen (ca 1400 m). Det var många människor i vattnet men det gick ändå bra tills vi kom till Ålkistan. Strax innan hade vi bytt så att jag drog istället och i den relativt smala passagen blev det lätt kaotiskt. Det var folk överallt och jag förundras över hur folk bara kör på utan uppsikt. Jag försökte hålla koll på omkringsimmande för att undvika att slå/sparka eller simma på någon men det fanns dessvärre rätt många som fullständigt struntade i artt visa hänsyn. De simmade över en, slog en i huvdet och kryssade fram och tillbaka. Jag fokuserade på att skydda huvudet (nästan som en boxare) och att metodiskt ta mig framåt. Kände att jag hade Kicki i linan bakom mig men hann vid flera tillfällen tänka att det är ett under om linan håller och inte trasslar in sig i någon annans lina, fötter eller armar. Hade vi inte haft lina hade vi garanterat tappat bort varandra, den saken är klar. Kicki berättade senare att linan hade trasslat in sig i ett annat pars lina och att en stor knut hade uppstått.
Efter Ålkistan så fick vi mer plats och kunde ta oss till uppstigningspunkten. Vi hade klarat kaoset och den långa simningen riktigt bra. Vi sprang en kortare bit innan det var dags att simma igen. Kände tidigt att vi var starka i vattnet och att paddlarna hjälpte mycket. Vi var dessutom stabila i navigeringen. Turades om att dra på olika sträckor och jag tyckte att det funkade fint. När man låg längts fram så navigerade man och när man låg bakom så fokuserade man på linan och den lilla knut vi hade knutit mitt på linan. Knuten hjälpte oss att veta att vi var på lagom avstånd bakom den andra.
Efter andra simsträckan väntade den första checkpointen och vätske-/energistation. Vi hade varit nervösa över att hinna till den första checkpointen som i den initiala planeringen låg redan efter 70 min. Senare utökades tiden till att omfatta 130 minuter istället. Vi klockade in vid checkpointen efter 66 minuter. Vi petade i oss vatten och kärleksums och pinnade iväg på tredje löpsträckan. Nu kändes det tungt och varmt att springa. Hälften av simningen var avklarde men vi hade nästan 17 km löping kvar. Det kändes långt trots att vi höll ett lugnt tempo (för att orka hela vägen) och blev omsprungna av ett flertal lag. Jag längtade till simningen som kändes som vila. Väl framme vid nedstigning så var det en hög brygga. Bara att slänga sig i och börja simma. Uppstigningen som väntade vid Haga var rätt nasty. Det var dy och det var inte särskilt trevligt att simma i. Försökte ställa mig upp men sjönk djupt ner i dyn och bestämde mig för att ändå simma några meter till. Tydligen såg jag krigsmålad ut för Kicki tyckte att jag skulle skölja av mig vid vätskestationen som väntade uppe vid koppartälten. Här petade jag i mig en smoothie för att få i mig energi. Drack vatten och lite av den Resorb jag själv hade med mig i mina soft flasks.
Ut på nästa löpning och denna gick i Hagaparken längs vattnet bort till Lings grav. Vi simmade upp till cykeltunneln och fick klättra upp över ett staket. Vid uppstigningen började baksida lår hos Kicki att protestera genom att krampa. Vi stannade till och försökte häva krampen som dock inte släppte förrän vi började småspringa. Snart var vi inne i skogen och på väg till Ulriksdals handelsträdgård där ytterligare vätska och energi väntade. Här vågade jag mig på ett glas sportdryck och lite gazpacho som faktiskt funkade riktigt fint som energi. Sprang återigen ner mot vattnet och träffade på Martin och barnen. Kramades lite innan vi fortsatte bort till bryggan som ägs av polishögskolan. Nu var det dags för Edsviken och Kicki drog oss fint genom vågorna ut till Kaninholmen. Här var det så pass mycket vågor att jag var tvungen att växla över till två och fyrandning eftersom vågorna gjorde det svårt att andas åt vänster. Kaninholmen bjöd på skogslöpning i relativt kuperad, om än kort, form. Därefter var det dags för dagens kortaste simning om ca 80 m.
Ut på längsta löpningen men med ett litet stopp vid Ulriksdals slott där Martin och tjejerna slutit upp med Mats och killarna. Vi fick varsin dadelboll och lite Pepsi och fortsatte vår väg mott Bockholmen. Nu kändes det att vi var på väg ”hemåt”. Vi hade avverkat mer än hälften av löpningen vilket kändes väldigt bra. Vägen mot nedstigningsplatsen mot Bokholmen kändes oändligt lång även om den var lättlöpt. Små backar kändes som berg och det var riktigt skönt att få hoppa i vid Bockholmen. Jag drog denna gång och vågorna drog i mig. Jag började dessutom känna av vänster axel som nu var riktigt trött. Vi ålade oss upp på en klipphäll och fortsatte över ön till vätske-/energistationen där det serverades köttbullar. Dessa hoppade vi över men vi tog lite sportdryck och vattebn. Simningen som följde skulle vara 300 meter men jag tror att de var uppemot det tredubbla. Nu var vi tillbaka nedanfr Ekhagen och Lappis och en mer teksnik skogslöpning följde. Kicki hade vid det här laget kramp i båda benen, men som den kämpe hon är så var det inget som stoppade henne. Började känna mig frusen och tror att det främst berodde på energibristen. Vi hade nu varit ute i ungefär 3,5 timme.
Glada i hågan fortsatte vi och pratade lite om att vi trodde att vi enbart hade simningen i Laduviken kvar. Det visade sig dock vara en simsträcka kvar i Lilla Värtan och här blåste det på friskt. Ett tag kändes det som att vi simmade i en pool med jetstrålar. Vi kom upp och nu var målet nära men jag fasade ändå lite för stigningen mot Fiskartorpet. Innan vi kom dit så sprang vi längs en lång grusstig med solen i ögonen och löpningen kändes tung, så tung. Vi gick en del i uppförsbackar och svårsprungen terräng och Kicki tog en gel för att orka ändå in i mål. Jag petade i mig en näve blöta nötter och russin och plötsligt bar det av neråt utan att vi ens hade uppfattat att vi kommit till toppen av hoppbacken. Ner i laduviken och den bjöd på en hel del undervattenskrafs och dy vid uppstigningen. Sista löpningen återstod och vi kopplade loss oss och drog av simmössa och brillor. Jag hade ungefär noll kvar att ge och det kändes som att jag harvade på ettans växel. Jag måste gå en stund var det enda som malde i mitt huvud men Kicki var mer målfokuserad och jag vill ju inte vara den som gör att vi börjar gå när det är 400 m kvar till mål. När det är så nära då går man inte, så är det bara. Vi klockade in i mål på 4:32 och på en 7:e plats av damlagen och blev varmt mottagna av våra respektive familjer som hade plockat ängsblommor åt oss.
Vilken kick! Vi fixade det och 4 timmar försvann nästan i ett nafs. Längtan efter nästa swimrun är stor.
Linda Doktár 