Det var en hel del nerver på spänn kvällen och morgonen innan Amfibiemannen. Vi visste att vädret skulle vara mer fördelaktigt än förra året men att det fanns risk för kalla och stökiga vatten. Detta var dessutom första swimrunloppet och första långloppet för Martin sedan förra årets Amfibiemannen. Jag kände mig ändå hyfsat lugn och trygg i att det skulle gå bra.
  
Vi blev upphämtade av lag InSahne och åkte gemensamt till Räfsnäs brygga där båten till Lidö skulle gå. Väl på plats hämtade vi ut startkit och åt lite medhavda smörgåsar och gröt. Vi kittade oss och jag petade ner 4 gels, ett gäng GT-tabletter och två softflasks á 250 ml i dräkten.

Strategin var att ligga på i löpningen fram till cut off och att turas om på simningen. Första löpsträckan gick enligt plan och vi var kvicka ner i vattnet. Det var vågigt och jag svalde på tok för mycket vatten för att det skulle kännas ok, men harvade på. Vi trasslade lite med linan och med vem som skulle ligga först och det gjorde att vi upprepade gånger kom ur vårt flow. Vi upplevde trots detta att det tog längre tid än förra året innan herrlag började svischa om oss.

När så uppstigning äntligen var alldeles nära så fick jag kramp i ena benet. Det smärtade men släppte när vi kom igång med löpningen. Vi tassade fram och var fint i synk under löpningen. Det var värre i vågorna under simningen. Känslan var att vi befann oss i en vågmaskin och skvalpade runt som små korkar. Det var bökigt att navigera och jag började känna mig kall. Försökte mota problem med kyla med hjälp av energi och vätska och påminde Martin om att göra detsamma.

När vi kom upp till den långa löpningen på Arholma visste vi att vi lätt skulle ta vår tid från förra året. Delar av banan var katastrofala i form av dyhål (á la Tjurruset) och det var svårt att ta sig fram i vettigt tempo. Vi sprang och konstaterade att vi kunde få gå vid energistationen men att vi hela tiden skulle hålla oss i rörelse. Våtdräkten skavde på hals och armar och det fanns tillfällen då jag stilla ifrågasatte mitt deltagande. Trots detta sprang jag lycklig igenom Batteri Arholma, ungefär tusen gånger piggare än förra året. Och på en bättre tid.

Vi firade med att cabba på i slow motion (så lite trötta var vi nog ändå). Simningen runt skäret var vår nemesis från förra året men vi lyckades övervinna det i år.

Väl vid Arholma energistation igen så sprang vi på InSahne som brutit loppet. Vi körde på och varvade att gå i backar med att springa. Kraftledningspartiet med dy och lerpölarna kändes ungefär dubbelt så långt på vägen tillbaka.

Simningen från Arholma började bra och jag minns att jag tänkte att det tack och lov hade mojnat. Det hade det inte… Vi stretade och slet och känslan av att inte komma framåt var högst närvarande.

När vi kom upp hade jag lätt kramp och frös. Martin var riktigt illa däran och hade kramp i båda benen och i fötterna. Stundvis hade han svårt att ta sig framåt för egen maskin. Jag sa att vi behövde röra oss framåt och vi kopplade om linan så att jag kunde ligga först under löpningen. Gav Martin en GT-tablett och beordrade mer energi och vatten.

Nästa simning gick okej men vågorna var ständigt där och slungade oss framåt och bakåt, åt höger och vänster. Jag misströstade inte men kände att jag blev arg på vågorna och situationen. Vi skulle i mål, så var det bara. Ju mer vi simmade, desto mer kramp fick Martin när vi skulle upp och springa. Martin kved av smärtorna i fötterna där han låg bakom mig under löpningen och vi varvade långsam jogg med att gå. Hela tiden framåt.

Martin var (med all rätt) orolig för sista simningen. Han undrade om vi skulle klara det. Jag var helt övertygad och fast besluten om att ta oss i mål. Vågorna gick rätt mot oss och det var svårt att navigera. Vi var trötta och kalla och då det utlovade riktljuset inte fungerade så tappade jag orienteringen vid flera tillfällen. Fick för mig att jag simmade åt fel håll och var tvungen att stanna och trampa vatten för att ta ut riktmärke. Efter en evighet närmade sig land. Långsamt men ändå successivt närmare.

Martin, alldeles blå om läpparna, hade det riktigt tufft och jag fick peppa och påminna om att vi skulle lyckas ta oss i mål. Nu återstod 2,6 km och den biten kunde vi gå om det behövdes (vilket det också gjorde). Jag var trött och benen var som två stockar. När 1000 m kvarstod frågade Martin mig ”1 km, det klarar vi väl?”. Han hade så ont att det där och då inte var en självklarhet. Men vi tog oss joggandes uppför sista backen och runt Lidö krog för att slutligen hand-i-hand gå i mål.

Jag är otroligt stolt över vår insats och framför allt min makes krigande under de sista två timmarna.