Parloppet 2012

Fy fasen vad jag ogillar distansen 5 km i loppsammanhang. Jag ogillade iofs Milspårets 10 km också, så kanske är det lopp jag ogillar!?

Det regnade en del innan start igår, men jag kan tycka att det är rätt härligt att springa i lite regn. Fick provspringa lite av banan när Martin och jag transporterade oss från parkeringen i Haga Norra till starten i Haga Södra. Det kändes bra och jag minns att jag tänkte att jag hade tur som skulle få samma backe ner i slutet av mitt vänstervarv av loppet. Tänkte inte lika mycket på att detta även innebar lika mycket backe uppåt på något annat ställe…

Vi mötte upp Johan&Jessica och värmde upp tillsammans innan vi begav oss till start. Starten gick långsamt trots att vi inte var särskilt många och banan var bred. Jag kryssade fram mellan människorna och känslan var inte alls samma som på Milspåret. Här rusade jag förbi istället för att bli omrusad. Höll ett fint tempo strax över 5 min/km och var förvånad över hur bra det kändes trots ömma och trötta ben efter söndagens 30 km.

Allt var frid och fröjd och efter ca 2 km började jag hålla utkik efter Martin. Skulle tippa på att vi möttes ungefär halvvägs, men sedan tog det tvärstopp i två mördarbackar, varav en brant rackare ute på gräsmattan. Kan tänka mig att det är en finfin pulka-backe på vintern men det var långt ifrån en trevlig lutning (eller underlag) för löpning under ett lopp. Jag ville kräkas och min princip att inte vika mig och gå under ett 5 km-lopp var bara att glömma. Hade jag försökt springa uppför backen så hade jag nog aldrig kommit i mål.

Efter backen var det lite lite mer uppför, men jag tvingade mig själv att springa genom att motivera mig själv med att det snart skulle vara över och att jag aldrig någonsin behöver gå med på att göra om det. Kan tilläggas att även min pulsklocka hade svårt att hantera loppet och därför la av efter drygt 2 km.

Spurtade in i det jag trodde var mål, för att inse att målet var 25 meter längre fram. De sista 25 metrarna gick inte snabbt och jag klockade in på tiden 27:35. Kände mig rätt sur och missnöjd eftersom siktet var inställt på en tid kring 25 minuter, men såhär en dag efter är jag ändå nöjd. Träningen har fokus på långt och långsamt och banan var sjukt mycket jobbigare än Bellmanstafetten förra året.

Martin och jag slutade tillsammans på plats 182 av ca 600.

I mixed-klassen slutade jag på placering 666 (av ca 1200)…vilket får symbolisera det här loppet. Ett djävulslopp. 🙂

Milspåret 10 km

Sprang Milspåret igår och det var mitt allra första lopp på en distans längre än 5 km. Jag var inte särskilt nervös innan eftersom jag vet att jag ska klara att springa en mil. Det är ju bra mycket kortare än mina vanliga långpass. Tyvärr så ska det gå bra mycket fortare än mina långpass och min löpträning har inte innehållit några kvalitetspass det senaste halvåret. Något jag led av under loppet.

Jag låg och kämpade på sjuk hög puls under hela loppet och det var rent ut sagt hemskt. Försökte peppa mig själv men de tankar som tog fäste hos mig var de som handlade om att det skulle vara över. Kände mig dock förvånansvärt fräsch efter loppet och tack vare det så kan jag nog tänka mig att göra om det hela. Får se det som ett träningspass snarare än ett lopp. 58:05 blev den officiella tiden.

Sicken helg

Vilken fantastisk helg. På lördagen trotsade vi regnet och åkte på Polishögskolans dag med barnen. Det var uppvisningar av polishelikopter, polisbilar, polishästar och olika scenarion där Polisen får rycka ut så som vägspärrar, misshandel, rån. Vi fick även se när några brandmän satte eld på en bil och sedan kom och släckte. Det var häftigt, trots det mindre häftiga regnet som öste ner.

20120514-151921.jpg

20120514-152027.jpg

På eftermiddagen var det simskola och Lowan var som en liten stolt fisk i vattnet. Nu vågar hon till och med doppa ansiktet utan simglasögon och flyta utan puffar.

20120514-152107.jpg

Vi hann även med att provköra en Toyota Avensis och kunde snabbt stryka den från tänkbara bilar. Jag gillar utseendet men det var dålig sikt i bilen och interiören kändes väldigt plastig. Än så länge är det Passat AWD som imponerat mest.

Gårdagen bjöd på fantastiskt väder och det firade jag med att starta dagen med migrän. Kanske lördagens smågodis som låg bakom? Efter ett par värktabletter så bestämde jag mig för ett försök till långlöpning. Jag tuffade fram i ett trevligt tempo och de 17 km till Rönninge by var inga som helst svårigheter. Hade laddat med nytt vätskebälte med fyra flaskor á 20 cl och det fungerade riktigt bra. Hade dessutom med mig en halv energibar och en gel. Baren var god, men gelen var så sliskig att det var svårt att få i sig. Kolhydraterna gjorde fyllde i varje fall sitt syfte och det var först runt 24 km som det började kännas riktigt segt. Många sega uppförsbackar och den trevliga löpupplevelsen var som bortblåst.

Lyckades pressa mig själv att klämma totalt 30 km och det var ganska hemskt. Det kändes inte som att det var brist på energi som gjorde det tufft utan snarare att musklerna var trötta. Det var dock betydligt bättre än när jag sprang 25,5 och var helt slutkörd. Tack och lov så slår den stolthet jag känner högre än minnet av att det var hemskt och det känns grymt. Klarar jag 30 km så ska jag banne mig klara 40 km.

Inför maran

Pratade med en kille på jobbet som ska springa Göteborgsvarvet och inser hur lätt bisarrt det är att jag kände att det är som vilket söndagspass som helst. För några år sedan hade jag fasat över en distans över en mil. Det är uppenbart att jag har en skev bild när jag tycker att jag är dålig som ”bara” springer 22-23 km ibland.

Slarvig stretch

Var rätt mör när jag stapplade hem efter 25,5 km löpning igår. Så pass mör att jag stretchade lite i minsta laget, vilket jag inser idag. Låren värker och jag ångrar den bortglömda stretchen något fruktansvärt.

Är i alla fall mäkta stolt över att jag lyckades få ihop drygt 25 km, även om de sista kilometrarna var av en mindre bra kvalitet.

Löpning med rygga

Sprang hem från jobbet, med ryggsäck, och visst var det lite jobbigare än att springa utan, men det gick ändå bra.

Slog även på stort och anmälde mig till Milspåret. Jag får egentligen alltför mycket prestationsångest för att springa lopp, men antar att det är något som kan vara bra att träna på. Springa lopp för att det är en morot för träningen snarare än för att mäta mig med andra…

Gnällande knä

Igår blev det långpass med Sofia igen. Det var ett tag sedan vi kunde springa tillsammans och det var precis som alltid trevligt med sällskap. Att skrapa ihop ett par timmar är rätt tradigt på egen hand och någon att prata med och få pepp av underlättar vid långpass.

Det blev en sväng från Sofia bort till KTH och tillbaka igen. Jag kände mig stark och löpningen gick lätt. Dessvärre har mitt vänsterknä börjat protestera. Inte så mycket under löpningen, som efter. Idag är det framför allt smärtsamt att ta sig upp och ner i trappor.

Lunchdejt med sågspån

Tog en runda i sågapånespåret på Polishögskolan idag. Spåret är, i mina mått mätt, väldigt kuperat och hur gärna jag än vill få ihop tre snabba kilometer så går det inte. En dag, en dag ska jag känna att jag övervinner spåret utan att känna mig manglad när jag är klar.

Vill inte träna

Just nu känns träningen som ett borde. Jag borde springa på lunchen, jag borde springa mer intervaller, jag borde träna mer styrka, jag borde känna mig motiverad, jag borde springa långa långpass. Men jag har ingen lust…

Träningsomotiverad, det är ordet för dagen, kanske t om för veckan.