Simstyrka

För första gången på veckor (månader?) tog jag mig till simhallen en mastersonsdag. Jag riktigt längtade efter att få testa mina nya fenor och efter att få träffa simkompisarna. Dagen till ära körde Caroline ett styrkepass á 20 min innan simningen drog igång.

Det var armhävningar, burpees, upphopp, magövningar, rygglyft. Totalt 20 övningar där vi jobbade i 45 s och vilade 15 s. Bara att få ett styrkepass gjorde det värt att gå till simningen.
Själva simningen gick som på en dans. Vi började med fjärilsteknik och jag fick chans att testa nya fenorna. Fick genast kramp i vänster fot men insåg snabbt att det var för att jag försökte knipa tag med tårna trots att det inte behövdes. Fenorna är rymligare i foten och av ovana var jag rädd att tappa dem. Väl avslappnad fick jag fin fart och känsla.

Passet fortsatte med en del bröstsim och mycket benspark. Både bröstsimsbenspark och frisimsbenspark och jag kände hur fint det brände i benen mot slutet. Starka ben är inget jag tackar nej till.

Simboozt

Min simträning har inte nått några nya oanade höjder under hösten och vintern utan har ganska exakt ramlat in i förutspått fack. Varken framåt eller bakåt, vilket faller naturligt eftersom jag inte orkat försöka ta mig någonstans.

Av den anledningen anmälde jag mig gladeligen till en simboozt tillsammans med några tjejer och killar från Norra Stockholm Endurance och Täby Sim under ledning av Coach Ludde. Satan i gatan vad roligt det är att träffa likasinnade, få träna tillsammans i en mindre grupp och att få lära känna nya trevliga människor.

Simboozt betydde att jag gick upp i ottan både lördag och söndag och infann mig kl 6.30 i simhallen (och kl 18.30 på lördagskvällen). Pigg som en mört fick jag och övriga åtta deltagare börja med 15 minuter rörlighet och simspecifik styrka på land med ett refitband. Otroligt nyttigt och enkelt. Varför har jag inte gjort sådant tidigare?

De tre olika simpassen hade olika fokusområden med den gemensamma nämnaren att vi tränade för ”öppet vatten”. Coach Ludde delade med sig av tips och drillade oss inom följande områden:

  1. Vattenläge (kroppsposition) och andning
  2. Bentag och armtag
  3. Rytm och balans

Vi fick simma en hel del med band/slang runt fötterna. Både med och utan dolme för att känna efter hur vattenläget förändrades. Dolmen skulle gärna placeras vid fötterna för bästa effekt och det kändes otroligt nyttigt och lite knepigt att inte ha hjälp av bensparken för att hålla vattenläget. Samtidigt blev det extra tydligt att huvudets position påverkar och att jag var tvungen att trycka ned huvudet bra mycket mer än jag är van vid.

Vi laborerade med andning, antal armtag och 2-takts resp 6-taktsbenspark. Tränade på vertikal benspark och att ligga tätt i slinga med ca 2 s lucka. Vi fick testa hur balans och rytm påverkas av att simma med en fena och en paddel och vad som händer om vi blundar när vi simmar. Vi testade att drafta i vingformation, att sikta och navigera.

De två första passen avslutade vi med en varsin serie om 12×50 resp 15×50 m. Det första passet laborerade vi med fart inom 50:orna (25 h/25 l, 50 h, 50 l osv). Pass nummer två körde vi en serie med starttider där vi skulle ligga i tät slinga med ca 2 s lucka och med alla nio deltagare på samma bana enligt:

  • 3×1:10
  • 3×1:05
  • 3×1:00
  • 3×0:55
  • 3×1:00

Så sjukt jobbigt och roligt på samma gång. Ville ge upp redan efter några 50:or eftersom det gick i högt tempo från start (de längst fram körde med fenor och uppdraget var att ligga på varandras fötter). Kändes som att vi satt ihop i ett pärlband av simmare och ligger man i tät slinga är det bara att hänga på och hålla ihop.
Jag fick med mig två individuella nycklar att jobba vidare med och den första var att trycka till ordentligt i pushfasen. Jag fick även veta att jag har ett naturligt bra vattenläge som jag kan jobba med att finputsa så att det blir precis lika bra som det jag hade med slang och dolme vid fötterna.

Annat jag tar med mig från helgen är:

  • Att träna med band/slang
  • Att träna simstyrka och rörlighet
  • Diverse olika övningar för att lägga grunden för utomhussäsongen
  • 2-taktsbenspark

13 timmar och 146 steg

Tretton timmar är rätt lång tid. Speciellt om man pratar om sömn. Efter att ha varit på en formidabelt trevlig matlagningskurs med Lovisa och 11 andra glada tjejer så vaknade jag med migrän igår. Det var en elak variant och trots medicin så var jag utslagen i totalt tretton timmar innan jag började komma tillbaka till livet.

När jag väl vaknade till så såg jag att jag och Sofia fått en plats i Rockman Swimrun 2016. Det känns pirrigt och läskigt och sjukt spännande. Det ser alltså ut som att vi återigen kommer att stå på startlinjen till ett lopp som promotar kalla simningar och runt 2500 höjdmeter varav en stigning sker via trapporna i Flørli som stoltserar med 4444 steg. Upp till himlen (igen).

  
För att känna efter hur många trappsteg vi snackar om gick jag de åtta våningar som vi har på jobbet och räknade antal steg. 146 steg… För att nå upp till toppen av Flørli behöver jag alltså ta trapporna upp till plan 8…få se nu…30 gånger. 30 gånger! Har svårt att greppa hur många gånger det är och hur lång tid det kommer att ta. Försöker lugna mig själv med att spiraltrapporna i ett instängt trapprum inte alls är samma sak som 4444 trappsteg i vacker natur.

Nästa år

Under mitt och Sofias långpass i Ursvik i söndags så hann vi vrida, vända, stöta och blöta några potentiella swimrunlopp inför nästa år. Vi letar efter ett lopp med enhörningar och trippla regnbågar. Sedan kommer vi att köra andra lopp också, men vi vill ha ett lopp som är det där lilla extra.

Lopp med enhörningar och trippla regnbågar tycks ofta inkludera kallt vatten och många höjdmeter. Kanske är det vad som krävs för att se magiska djur och naturfenomen…att det är så pass kallt och högt att man börjar hallucinera.

I jakten på lopp har vi skickat en intresseanmälan till Rockman swimrun som går i närheten av Stavanger i Norge. Nu väntar vi med spänning på att se om vi kommer med. 

Fotograf: Nadja Odenhage

Uppladdning


Årets sista swimrun närmar sig. På lördag står jag och Sofia på startlinjen till Koster swimrun. Vi ser det som en weekendresa med äventyrsmoment och ser fram emot en fantastisk dag.

För att ladda upp så fokuserar jag på att sova ordentligt, äta bra (vilket är en utmaning eftersom vi för tillfället saknar kök) och träna lagom. Jag hoppade helt fräckt över måndagens simning och prioriterade att sova istället. Drog däremot till med ett löplunchpass med fart.

  • Uppvärmning 
  • 6×90 s (60 s gå-/joggvila)
  • 1 km tröskel
  • Nedjogg

Resten av veckan ska jag fortsätta ladda genom att inte försöka stressa upp mig för kaoset hemma eller min stundande affärsresa till Kina som jag behöver förbereda och packa innan fredag.  

 

Ångaloppet 2015 – race report

Kände mig lugn och förväntansfull på morgonen när jag petade i mig min sedvanliga havregrynsgröt. Var lite extra glad över att få sällskap ut till Ånga med Martin och Sara som skulle köra mix tillsammans. Väl på plats mötte vi sedan upp Sofia och Jonas (aka proffsfotografen som tagit de flesta bilderna i inlägget). Lite fix och sedan till startfållan.


Var aldrig särskilt nervös och när startskottet gick så var det bara att börja springa. Vi startade i startgrupp 2 av 6 då vi automatiskt seedat in oss i den gruppen med 2014 års resultat. Såhär med facit i hand skulle det ha varit mycket mer taktiskt för oss att starta längre bak. Övriga i vår startgrupp drog iväg och vi hade inte en susning att hänga med. Klockade dock in första kilometern i ett bra mycket högre tempo än vad jag brukar klara på långdistans. Vi ville dock vara på bettet och planen var att tugga på bra. Jag lyckades bra med att hålla undan negativa tankar om att vi blev ifrån- och omsprungna och hade tankarna på rätt ställe. Jag och Sofia och loppet. Inget annat…

Det dröjde dessvärre inte länge förrän jag kom helt ur balans när frustande och bufflande personer som startat i startled längre bak kom ifatt, trängde sig förbi och fick oss ur stig. All positiv energi rann ur mig. Att springa teknisk trail (som i år dessutom bjöd på stora mängder gyttja och lera) kräver stor koncentration redan som det är och det blir inte lättare av att folk skriker håll höger, håll vänster, håll undan varannan sekund. Det var som att försöka överleva i en skenande hjord. Känslan var att vi inte tilläts springa i vårt tempo utan att vi förväntades flytta på oss och hålla oss undan. Det är inte jättelätt att hitta rytmen i löpningen när man tvingas stanna och kliva ur spår om och om och om igen. Jag var rädd att bli omkullsprungen och tappade all motivation att fortsätta. Ville kliva av, gråta en skvätt och sluta vara i vägen. Kände på något sätt att jag inte hade där att göra och ville inte fortsätta.

Vi kom ut ur skogen och Sofia påminde om att le och lura kroppen. Skit i tempo och vad andra gör. Och jag lyckades faktiskt vända den miserabla starten. Slängde ur mig små peppande ord och höll en positiv anda i huvudet.

Längtade fantastiskt mycket till första simningen eftersom jag som vanligt höll på att dö värmedöden innan första vätskekontrollen. Väl i vattnet försökte jag hänga på Sofias fötter men kände att avsaknaden av träning på att drafta utan lina gjorde det knepigt. Tappade Sofia och började veva för att komma ikapp. Jagade Sofia istället för att hålla mig lugn och köra i mitt tempo mot uppstigningen och följden blev att jag simmade uselt, svalde en stor mängd vatten och höll på att kräkas. Behövde bröstsimma några tag och simningen kändes långt ifrån komfortabel. Hade panik i kroppen.

Upp ur vattnet och jag vinglade som ett fyllo. Var yr och desorienterad men redan till nästa simning hittade jag lugnet och kunde simma normalt igen.

Vi fortsatte upp och ner ett par gånger till innan det var dags för varvning på Ånga gård och havsvarvet. Vår del av banan. Där vi skulle slippa springa långt och bara få simma massor. Innan vi gav oss iväg tuggade jag i mig lite bar och sportdryck.
Ut till den första simningen var det bitvis svårlöpt. Gyttje- och lerbad avlöste varandra innan vi äntligen fick simma. Vi simmade och sprang så gott det gick. Det var halt och vi såg ett antal lag som halkat och skadat sig. Lyckades gissa fel på Rensholmen tre gånger men till slut var vi där.

Jag kände mig rätt glad men började bli lite trött. Tappade bort mig på några simningar men kände mig stark på löpet. Insåg att vi skulle missa förra årets tid rejält men brydde mig inte nämnvärt. Ville ta oss i mål. Ville löpa över stock och sten och komma i mål.

Vilket vi också gjorde och jag kände mig både nöjd pch stolt över vårt lopp. Det blev vårt näst långsammaste Ångalopp, men ibland händer oförutsedda saker och det är ingen big deal. När jag får frågan hur det gick så svarar jag bra. För så är det. Vi startade och vi sprang i mål.

Något som däremot är lite trist är att loppet har tappat lite av sin charm i takt med att det har växt till ett av Sveriges största swimruns. Jag har aldrig varit sen att rekommendera loppet till andra och det är såklart roligt att många får möjligheten att köra detta fantastiskt lopp. Samtidigt är det trevligt att värna om den härliga och familjära känslan.

Engadin swimrun 2015

Här kommer den, min race report från mitt hittills största äventyr, Engadin Swimrun. Alla foton nedan är tagna av Jonas Demnert.

Efter knappt sex timmar med 30 km löpning med 1100 positiva höjdmeter och nästintill lika många negativa, 2300 m simning i alpsjöar så rullade vi in till ett varmt och soligt Silvaplana och den första cut offen i Engadin swimrun. Vi kom nio minuter försent för att få fortsätta.

AUS_7542-2

Låt oss spola bandet bakåt. Med tanke på de något skrämmande race reports jag läst från förra årets upplaga av Engadin swimrun så visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Jag var nog lite osäker från början. Ville jag verkligen köra ett lopp där många vittnade om att bergen sträckte sig till himlen och att sjöarna var så kalla att det kändes som att någon drämde en stekpanna i ansiktet på en upprepade gånger? Jag visste även att tuffa reptider väntade och att hela 44% av lagen missade reptiden förra året. Här snackar vi stenhård tävling. Samtidigt som det avskräckte så lockade det. Svajade i min övertygelse fler än en gång men ju närmare tävlingen, desto säkrare och tryggare kände jag mig. På pre race meeting som ägde rum kvällen innan loppet fick vi veta att sommaren hade varit varm i Engadin och att vi med största sannolikhet skulle få fightas med värmen i luften snarare än iskalla simsträckor.

Race day – morgonen

Kl 5.30 knatade jag över till Sofia för att äta gröt, hederlig havregrynsgröt. Vi snackade, kittade och försökte klämma i oss gröt med blåbär och mjölk. Därefter begav vi oss till second breakfast på hotellet.

Kl 6:50 stod vi i full mundering nere vid  Silvaplana post och väntade på bussen till Maloja där starten skulle gå. Spänningen bland deltagarna dallrade i luften och så fortsatte det enda fram till startskottet ljöd kl 8.00 i Maloja på ca 1800 höjdmeter. Vi var förväntansfulla när vi försiktigt startade vårt äventyr.

AUS_7538

Första vändan till himlen 350 höjdmeter (Villa Baldini – Lej Cavloc – Sils Lake Maloja – Camping)

Det gick långsamt när vi ringlade oss fram mot den första stigningen. Vi visste att det handlade om 350 höjdmeter men vad det innebar hade vi svårt att relatera till. Efter 1,5 km snubblade jag på en sten. Jag hann plocka fram händerna för att ta emot mig men kanade på knäna och gjorde en stuntrullning. Upp på fötter, chockad och skakad tittade jag ner på skrapsåren. De verkade ytliga så vi fortsatte. Det blödde dock ymnigt och jag var i lite chock när stigningen mot himlen började.

Upplevelsen var att vi tog oss upp för en vertikal vägg. Det var fruktansvärt. Upp, upp, upp. Höga kliv, höga knän och en skyhög puls. Ingen vila, ingen återhämtning och jag hade svårt att andas. Ett par passerade oss och bad mig ta det lugnt. De påpekade lite fint att jag ju hade ett nio timmar långt lopp framför mig.

Sofia satte en hand i ryggen på mig och fanns där som stöd med peppande ord hela vägen upp till toppen. Upp kom vi och lättnaden infann sig ögonblickligen. Jag kände mig lätt och fylld av energi. Valde att lägga stigningen bakom mig för att inte bli nervös inför kommande stigningar. Vi sprang där det gick och gick där det inte var löpvänligt. Vi stannade och fyllde på våra vattenflaskor i små bäckar. Det var ren och skär lycka och idyll.

Jag var Legolas där vi studsade fram och njöt i utförslöpet till Lej Cavloc. Där och då var jag oövervinnelig fast jag längtade efter att få simma efter den varma löpningen.

AUS_7579

AUS_7588

Simningen var uppfriskande och över snabbare än kvickt. Vi fick glada hejarop av Sofias man, Jonas, som var vår personliga proffsfotograf under dagen. Cabbade ner och njöt av utförslöpet ner till nästa simning. Sprang tillsammans med två tjejer från England som simmade fantastiskt snabbt. Vi åt bar och petade i oss vatten och GT-tabletter. Ganska snart var det dags för simsträcka nummer två.

AUS_7604

Upplevelsen av vatten var underbar. Det var varmt i luften och vattnet svalkade skönt. Ville inte att det skulle ta slut och fasade lite för löpningen som väntade. Snart skulle vi upp till himlen igen.

AUS_7618

Andra vändan till himlen 200 höjdmeter (Camping – Isola – Chaste – Sils)

Vi höll oss i rörelse och cabbade ner medan vi gick. Vi hade respekt för uppförsbackarna och strategin var att gå i dessa. Vi stannade snabbt till vid den första energistationen och plockade på oss gels samtidigt som vi drack sportdryck.

AUS_7607

Denna gång var det inte lika mycket bergsklättring utan vi slingrade oss sakta uppför en lång grusväg som aldrig tycktes ta slut. Inför varje krön tänkte vi att nu, nu bär det av utför. Icke då. Vet inte hur många krön som inte var det sista krönet och Sofias hand fanns hela tiden på min rygg eller i SPIbeltet. Hade inte en chans att kasta in handduken, lägga benen på ryggen och springa åt andra hållet eller kasta mig ut för sluttningen. Bara uppåt, framåt.

Slutligen, sista krönet innan utförslöpet. Vyerna och naturen var så bildskön att det var svårt att ta in. Känslan av lycka över att få vara där och då bubblade i kroppen när vi slingrade oss utför i en evighet. Tror att det var under den här sträckan som vi sprang på både hästar och kor som tvingade oss ur spår. Korna med sina stora bjällror tittade oförstående på oss när vi tassade förbi.

AUS_7634

I vattnet och utför var vi fantastiska och susade förbi lag. Lag som sedan tog sig förbi oss när det var dags att ta sig uppför. Vi hade redan innan loppet bestämt att det var vi och bergen. Och kartoffeln (cut offen). Vad övriga lag gjorde hade inget med vår prestation att göra och vi lyckades hålla fokus på oss själva under hela loppet. Vi var glada, positiva och stretade på.

AUS_7613

Simningen från Isola till Chaste kändes lång men jag hade det fint bakom motorbåten Sofia. Hann känna sann glädje över det vi dittills presterat och plötsligt kände jag att cut offen inte längre var det viktigaste. Det viktigaste var de berg vi hade besegrat och den härliga känslan vi bar med oss genom loppet. När vi kom upp ur vattnet konstaterade vi att det skulle bli svårt att nå cut offen i tid. Vi hade varit ute i nästan 3 h och 35 minuter och vi hade två lika stora och långa stigningar kvar att fixa på drygt två timmar.

Vi kostade på oss att promenera över ett fält. Solen gassade och benen var tunga. Nu längtade vi efter energi och vår hejaklack.

Tredje vändan till himlen 200 höjdmeter (Sils – Lej Silvaplana – Rabgussa)

I Sils väntade Martin, barnen, Jonas, Stefan och Noa. De hejade glatt och vi vinkade ännu gladare tillbaka. Vi sa att vi skulle missa cut offen och hejaklacken höll med om att det var kört. Trots det tyckte Martin att vi skulle skynda oss iväg och sluta hänga vid energistationen.

AUS_7647

Vi sprätte iväg och möttes strax av (trumvirvel) en stigning på 200 höjdmeter. Stigningen gicks längs en grusväg med ett räcke med tillhörande rep. Så att jag kunde dra mig upp med armarna. Skrattade lite åt att en vandrare gick om oss trots att vi kämpade som tusan. Vi tyckte att det planade ut och började springa. Hann 100 m innan det återigen blev uppför och vi återigen tvingades att gå.

Hela stigningen var över rätt kvickt men vi var rätt trötta. Lår, vader och rumpa gjorde sig påminda och vi längtade efter att få simma. Men först skulle vi springa utför. Älskade utförslöp.

Vips så sprang vi på tjejerna från England igen. De var ruggigt starka simmare och den ena var snabb som tusan och låg hela tiden hundra meter före den andra tjejen. Jag hyste fortfarande lite hopp om att trots allt klara cut offen och när vår trogna hejaklack dök upp fick vi reda på att vi hade sprungit in tid och att det faktiskt fanns en liten chans att ändå klara det om vi la på ett kol i simningen och den 375 metersstigning som väntade.

AUS_7661-2

Vi simmade på och trots att Sofia hade problem med glasögonen så hadevi hämtat hem ännu mer tid. Slängde ett öga på klockan och såg att vi hade 48 minuter på oss till kartoffeln. 48 min, 6 km och 375 höjdmeter. Vi visste att det skulle bli jäkligt tufft men vi gav inte upp.

Fjärde vändan till himlen 375 höjdmeter (Rabgussa – Silvaplana)

Stigningen uppåt gick extremt långsamt. Den gick längs en smal stig som slingrade sig en ny vertikal vägg. Det var varmt och fullt av flugor och bromsar. Kändes som vi gick fram och tillbaka i en cell som lutade kraftigt uppför. Sju steg åt vänster, vänd, sju steg åt höger, vänd, sju steg åt vänster osv. Jag fick spel på flugorna som envisades med att landa i mitt skrapsår. Samtidigt var jag för trött för att vifta bort dem. Det tog för mycket energi. Energi som behövdes uppför.

Slutligen kom utförslöpet som gick på en bredare väg och vi ringlade oss utför. Vi kom ut på platten och hade fem minuter kvar till cut offen. Fem minuter men ca 2 kilometer. Hur gärna vi än ville så skulle vi inte hinna. Hade vi hunnit så hade vi tagit oss i mål men när tiden rann ut så kände vi ingen besvikelse. Bara lättnad, tacksamhet och stolthet. Och glädje. Vi hade tagit oss 30 km i bergen och simmat 2,5 km i turkosblå glaciärvatten. Vågar nog säga att vi var gladast av de lag som missade cut offen (och således inte fick fortsätta i mål).

En sak är säker och det är att jag alltid kommer att bära med mig fantastiska och positiva minnen från vårt äventyr och vår semester i Engadin-dalen. Utan tvekan det häftigaste äventyr jag hittills varit med om. ❤

Amfibiemannen 2015

Det var en hel del nerver på spänn kvällen och morgonen innan Amfibiemannen. Vi visste att vädret skulle vara mer fördelaktigt än förra året men att det fanns risk för kalla och stökiga vatten. Detta var dessutom första swimrunloppet och första långloppet för Martin sedan förra årets Amfibiemannen. Jag kände mig ändå hyfsat lugn och trygg i att det skulle gå bra.
  
Vi blev upphämtade av lag InSahne och åkte gemensamt till Räfsnäs brygga där båten till Lidö skulle gå. Väl på plats hämtade vi ut startkit och åt lite medhavda smörgåsar och gröt. Vi kittade oss och jag petade ner 4 gels, ett gäng GT-tabletter och två softflasks á 250 ml i dräkten.

Strategin var att ligga på i löpningen fram till cut off och att turas om på simningen. Första löpsträckan gick enligt plan och vi var kvicka ner i vattnet. Det var vågigt och jag svalde på tok för mycket vatten för att det skulle kännas ok, men harvade på. Vi trasslade lite med linan och med vem som skulle ligga först och det gjorde att vi upprepade gånger kom ur vårt flow. Vi upplevde trots detta att det tog längre tid än förra året innan herrlag började svischa om oss.

När så uppstigning äntligen var alldeles nära så fick jag kramp i ena benet. Det smärtade men släppte när vi kom igång med löpningen. Vi tassade fram och var fint i synk under löpningen. Det var värre i vågorna under simningen. Känslan var att vi befann oss i en vågmaskin och skvalpade runt som små korkar. Det var bökigt att navigera och jag började känna mig kall. Försökte mota problem med kyla med hjälp av energi och vätska och påminde Martin om att göra detsamma.

När vi kom upp till den långa löpningen på Arholma visste vi att vi lätt skulle ta vår tid från förra året. Delar av banan var katastrofala i form av dyhål (á la Tjurruset) och det var svårt att ta sig fram i vettigt tempo. Vi sprang och konstaterade att vi kunde få gå vid energistationen men att vi hela tiden skulle hålla oss i rörelse. Våtdräkten skavde på hals och armar och det fanns tillfällen då jag stilla ifrågasatte mitt deltagande. Trots detta sprang jag lycklig igenom Batteri Arholma, ungefär tusen gånger piggare än förra året. Och på en bättre tid.

Vi firade med att cabba på i slow motion (så lite trötta var vi nog ändå). Simningen runt skäret var vår nemesis från förra året men vi lyckades övervinna det i år.

Väl vid Arholma energistation igen så sprang vi på InSahne som brutit loppet. Vi körde på och varvade att gå i backar med att springa. Kraftledningspartiet med dy och lerpölarna kändes ungefär dubbelt så långt på vägen tillbaka.

Simningen från Arholma började bra och jag minns att jag tänkte att det tack och lov hade mojnat. Det hade det inte… Vi stretade och slet och känslan av att inte komma framåt var högst närvarande.

När vi kom upp hade jag lätt kramp och frös. Martin var riktigt illa däran och hade kramp i båda benen och i fötterna. Stundvis hade han svårt att ta sig framåt för egen maskin. Jag sa att vi behövde röra oss framåt och vi kopplade om linan så att jag kunde ligga först under löpningen. Gav Martin en GT-tablett och beordrade mer energi och vatten.

Nästa simning gick okej men vågorna var ständigt där och slungade oss framåt och bakåt, åt höger och vänster. Jag misströstade inte men kände att jag blev arg på vågorna och situationen. Vi skulle i mål, så var det bara. Ju mer vi simmade, desto mer kramp fick Martin när vi skulle upp och springa. Martin kved av smärtorna i fötterna där han låg bakom mig under löpningen och vi varvade långsam jogg med att gå. Hela tiden framåt.

Martin var (med all rätt) orolig för sista simningen. Han undrade om vi skulle klara det. Jag var helt övertygad och fast besluten om att ta oss i mål. Vågorna gick rätt mot oss och det var svårt att navigera. Vi var trötta och kalla och då det utlovade riktljuset inte fungerade så tappade jag orienteringen vid flera tillfällen. Fick för mig att jag simmade åt fel håll och var tvungen att stanna och trampa vatten för att ta ut riktmärke. Efter en evighet närmade sig land. Långsamt men ändå successivt närmare.

Martin, alldeles blå om läpparna, hade det riktigt tufft och jag fick peppa och påminna om att vi skulle lyckas ta oss i mål. Nu återstod 2,6 km och den biten kunde vi gå om det behövdes (vilket det också gjorde). Jag var trött och benen var som två stockar. När 1000 m kvarstod frågade Martin mig ”1 km, det klarar vi väl?”. Han hade så ont att det där och då inte var en självklarhet. Men vi tog oss joggandes uppför sista backen och runt Lidö krog för att slutligen hand-i-hand gå i mål.

Jag är otroligt stolt över vår insats och framför allt min makes krigande under de sista två timmarna.

Kontraster och att träna tillsammans 

För en knapp vecka sedan sprang jag i bergen i Schweiz. Nu springer jag där det är platt som en pannkaka, på Gotland. 

   
Martin och jag kommer att köra Amfibiemannen om en vecka och vi har haft svårt att få till gemensamma träningar. Nu har vi lyckats riva av ett swimrunpass med växlingsträning samt ett kort distanspass på fem km. Jag får brottas lite med det mentala när jag springer med Martin. Han är lätt som en fjäder och har nästan dubbelt så långa ben som jag och springer graciöst och snabbt som en gasell. Han springer cirklar kring mig medan jag pustar och frustar och det kan kännas lite knäckande ibland. Nu vill jag vända det till något positivt och dra nytta av det när vi tävlar tillsammans på fredag. Låta Martin peppa och dra mig i löpningen. That’s my master plan. 🙂
Det är hursomhelst fantastiskt med semester och lite extra lyxigt när man kan få barnvakt och träna tillsammans.