Samvetssurr

Publicerat i Allmänt av

På väg hemåt och tröttheten ligger som en fluffig dimma runt mig. Jag är helt färdig och skulle helst ta mig hem och stupa i soffan. Det är vid sådana här tillfällen jag ställer mig frågan om jag bör gå och simma kl 21 med masters ikväll eller om jag borde premiera att vara hemma. Kanske till och med gå och lägga mig tidigt.


Hade en vän eller löpklient ställt samma fråga till mig så hade jag utan tvekan svarat ”gå hem och vila”. Punkt. Inget snack om saken. När det gäller mig själv så är det svårare att hantera insikten. Är det verkligen ok att välja bort ett simpass? Igen, får väl tilläggas. Det dåliga samvetet surrar igång och går på högvarv. Samtidigt vet jag att om samvetet hade varit min kloka vän Kicki så hade det sagt åt mig att vila.

Det kanske är så att jag inte får ihop det. Att det inte är rimligt att simma flera gånger i veckan och löpträna så pass mycket som jag gör samtidigt som jag jobbar heltid med ett koncentrationskrävande jobb och hämtar/lämnar och umgås med familjen. Jag vill få ut något av träningen och det där extra simpasset kanske inte är vad jag behöver. I alla fall inte just nu eller i kombination med allt annat.

Samtidigt som samvetet surrar så finns även tanken att jag tappar simningen och blir sämre om jag inte underhåller den. Det ligger säkert något i det men frågan är hur mycket bättre jag blir av att simma i den förlamande trötthet jag känner just nu. Försöker tänka att jag kanske får hitta en annan tidpunkt att simma på men kruxet är att det inte finns. Har ingen simhall nära jobbet och inga simtider som fungerar med övriga livet där hemma. 

Självinsikten säger att jag behöver träna på att acceptera mina egna prioriteringar och lita på mitt eget omdöme. 

Sätt att umgås

Publicerat i Löpning av

-15 minusgrader fick mig och Sofia att planera om gårdagens långpass. Finns ingen anledningen att pressa kroppen i kalla förhållanden så istället för att springa uppemot 22 km så kortade vi ned till 13 km. Vi lät det bli ett långpass med inslag av flacka backintervaller där vi sprang en backe om 500 m sammanlagt 5 gånger. Därefter fortsatte vi runt Brunnsviken.

Det är givande att springa långpass tillsammans där man hinner avverka allt mellan himmel och jord. En del av snacket igår gick (naturligt) kring vilka klädval vi gjort för att inte frysa rumpan av oss. 

  

  • Tunn ullmössa 
  • Dubbla buffar varav en i ull
  • Dubbla handskar (ett par i ull och ett par i fleece)
  • Sport-bh i ull
  • Kortärmad ulltröja
  • Långärmad ulltröja
  • Flossad vindjacka
  • Löparväst
  • Stickade armvärmare
  • Trosor i ull
  • Tjocka löparstrumpor
  • Flossade löparbyxor
  • Ullbyxa i trekvartsmodell
  • Icebugs

Löpningen kändes väldigt bra och kylan var inte så tuff som jag hade trott att den skulle vara. Det finns några saker jag plockar med mig (som lite extra bra) från passet.

  1. Vi joggade uppför alla fem backar
  2. Vi klockade in på ett snabbare snittempo än vanligt utan att ansträngningen var högre och utan att aktivt försöka springa fortare

På kvällen fick jag tid att umgås på annat sätt än i ett par löparskor då jag mötte upp två vänner i Täby centrum för några timmars snack över ett par glas vin. Så himla mysigt och trevligt. ❤️

Ur balans

Publicerat i Sibirisk katt av

Under nyårshelgen hittade jag en liten knöl på Caspers svans. Casper är en fyra månader gammal sibirisk kattunge. Vår hona Ronja, är Caspers mamma. 

Först trodde jag att han hade fått en liten hårkluta på svanstippen men den var omöjlig att få bort och när jag pillade på knölen så började det blöda.

Igår ringde veterinären som undersökte knölen och berättade att det var en utväxt, en tumör. De provsvar hon fått pekade på att den kan vara godartad men att den ändå bör tas bort. Vår fina och snälla kille ska därför in på operation på måndag morgon. Då kommer veterinären att försöka ta bort tumören. Det är dock troligt att det inte går utan att amputera en svanskota.  

 

Strax innan nyår anmälde jag Casper till hans första utställning. Temperamentsmässigt tror jag att han är en optimal utställningskatt och utseendemässigt är han sannolikt lovande, men det känns så irrelevant just nu. Jag vill bara att han ska få leva och vara frisk. Att han ska få vara kvar hos oss. 

Kanske drar jag på för stora växlar då tumören antagligen är godartad. Men det är just det där…antagligen…som får det att knyta sig i magen.

Frågade veterinären om det kunde vara ärftligt men det finns inga tecken på det. Tumören har uppstått och det går inte att veta varför. Så är det tydligen ofta med katter och tumörer.

Aurora

Publicerat i Allmänt av

Att springa i vita snölandskap eller snötäckta villakvarter är annorlunda. Det ger en känsla av stilla lugn, speciellt när det är mörkt ute. Jag tycker om det och kan längta efter att springa under vintriga förhållanden.

Tidigare år har jag kutat med enkla dra-på-broddar och har trots min året-runt-löpning (utomhus) varit för snål för att kosta på mig ett par dubbade skor eftersom det är under en så kort tid de behövs. I somras vann jag ett par valfria Icebugs och tänkte att nu om någon gång ska jag kosta på mig ett par riktiga dubbade skor. 

Valde ett par Icebug Aurora då dessa inte var överdrivet dämpade och inte heller hade så stort drop. Och varför spelar det då roll? Jo, jag vill ha ett par skor som liknar de skor jag kör swimrun med. Det är under dessa lopp jag kommer att löpa längst och således vill jag vänja ben och fötter vid en snarlik sko. 

Det var inte kärlek vid första ögonkastet mellan fötter och skor. Skorna är rätt styva och jag fick genast ett skavsår på hälen. Trots detta vande sig foten rätt snabbt och redan efter ett par tre pass sprang jag knappt 20 km i dem utan bekymmer. 

Har väl tyckt att de funkar bra på halt och moddigt underlag men insåg häromdagen att de förtjänar bra mycket mer cred än så när det gäller att greppa. De är outstanding och freakin’ awesome, något som blev extra tydligt:

  1. När jag ”råkade” ta mina vanliga skor en dag och kände mig som Bambi på hal is
  2. När det var töväder och gatorna var fyllda med glansis och issörja

Fröken stenkoll

Publicerat i Löpning av

Under torsdag och fredag gjorde jag mina två första dagar på ett nytt konsultuppdrag. Nytt uppdrag = nya kollegor och nya arbetsområden, vilket är spännande och roligt. Samtidigt ställer det krav på lite extra koncentration. Något som kan vara nog så svårt i vanliga fall och som knappast blev lättare av att jag kom till uppdraget efter två veckors ledighet med skruvade sovtider och således var trött när jag pallrade mig upp i ottan.

Dessa två dagar gjorde jag två ärliga försök att ta med löparkläder till jobbet för att infria ambitionen att springa hem. Första dagen glömde jag att ta med mig en tröja. Övervägde att springa med enbart löparjackan men tvingade mig själv att inse att det inte var någon god idé i -13 grader. Bra där, Linda.

Packade istället upp väskan när jag kom hem och stack ut på något som av en händelse blev ett snabbdistanspass. Hade is i ögonfransarna när jag sprang längs vita och tysta villakvarter.

Dagen därpå plockade jag i väskan igen för att göra ett nytt försök att springa hem. Var extra noggrann med att packa ned en tröja den här gången. På jobbet insåg jag att jag varit mindre noggrann med att packa ned strumpor. Argh. Men vem behöver strumpor när det är -10 grader?

Visade sig vara skitkallt att springa i snö utan strumpor. Riktigt jäkla svinkallt. Sådär så att man ser framför sig hur tårna blir svarta och trillar av. Så kallt var det. Sprang 3,5 km innan jag fick inse att det var läge att ge upp. Dagen till ära hade jag dessutom haft den goda smaken att ditcha mina Icebugs till förmån för mina snorhala Asics. Fantastiskt val av sko för halkig snö…not.

Fick påminna mig själv om att jag förra veckan lyckades få till både ett distans- och ett långdistanspass i snö och minusgrader för att inte helt tappa tron på mig själv och mina materialval.

Jullov i fjällen

Publicerat i Allmänt av

Avslutade året på bästa möjliga sätt, tillsammans med Martin, tjejerna och katterna uppe hos bästa familjen Widerberg i deras stuga i fjällen.

Vi fick fyra skiddagar och barnen var superduktiga. Lowa var snabbt uppe i stora backarna och Wilja gick från att skrika ”jag vågar inte” när hon stod still på skidorna till att själv kunna hantera knapplift och barnbacke.


Dagarna fylldes med skidåkning, sällskapsspel, god mat (tack Mats), snölöpning och många skratt. Jag vet att jag talar för hela familjen när jag säger att vi hade en toppentid uppe i Fjätervålen. Vi hade det så pass bra att Lowa blev lite deppig när det var dags att packa in sig i bilen och åka hem.

Stort tack till Kicki med familj för att ni bjöd upp oss och fick oss att känna oss lyckligt lottade och som hemma. 🙂

Lyckorus på julafton

Publicerat i Allmänt av

Jag har på senare år börjat längta efter ett mer rofyllt julfirande och har funderat på att ta familjen och resa bort. För att avdramatisera och få fokusera på det som betyder mest, familjen. Nu var vi hemma och hade gäster men vi lyckades uppbåda ett rofyllt och lugnt firande. Ingen hets eller stress, inget stök eller slammer. Lugnt och stilla och mysigt. Så jäkla skönt.

På kvällen var jag i balans och Lowa och jag tog en kort löptur för att testa min nya pannlampa. Att få umgås med Loppan är underbart och igår fullkomligt sprudlande hon av energi trots att kl hunnit bli 21.20 innan vi var ute.  

 

Springa in i mörkret

Publicerat i Löpning, Simning av

Förra veckan sprang jag mycket och avslutade veckan på topp med långpass ute på Djurgården med 3 km fartökning. Det kändes nästan för bra för att vara sant, men sant var det. Trots att jag var nervös inför den modesta fartökningen så klarade jag och Sofia den med bravur.


Det känns fortfarande ovant att orka löpa och inte dö syrebristdöden på kuppen. Jag har ätit järntabletter i tre månader och det har gjort underverk. Vad som händer nu när tabletterna är slut och kroppen ska fixa det här på eget bevåg återstår att se. En riktig nagelbitare.

På söndagen fortsatte vi fira livet och våra kroppars förmåga när jag, Sofia, Maria och Theresia slöt upp för att simma 100×100 m. Detta var något vi gjorde för första gången förra året och då fick vi snabb tillrättavisning om att det inte räknades om man klev upp ur bassängen för att proviantera. Det struntade vi fullständigt i när vi i år körde repris på Lars Frölanders julafton. Vi simmade, käkade godis och lunch och simmade lite till.


Vi fick kämpa lite med de orimligt starka strömmar som rådde i Sumpans 25:a. Antingen fladdrade man över på sin medsimmares sida eller så låg man och harvade i linan. Ett jäkla meck att trimma in teknikövningar när man samtidigt ska undvika att fladdra iväg till andra sidan bassängen.

Det var en duktigt skön känsla som kom över mig när vi var klara. Min simning har varit lite tafatt under hösten men trots det så hade jag inte några större problem att klämma 10 000 m. Visst drabbades jag av muskulär trötthet som hette duga fram emot de sista 1000-ingarna men det hade varit konstigt annars. Snittar på blygsamma 2000-4000 m i veckan och lyckas klämma ur mig 10 000 m på en och samma dag. Det får mig att vilja sträcka på mig lite extra.

Så, vad var det för snack om mörker då? Jo, efter två dagars totalvila stack jag ut i dagsljus på ett distanspass. Inga tider, inget sneglande på klockan. Bara jag och friheten att springa. Sprang med lätta ben och plötsligt var det mörkt. Det var jag och månen som speglade sig i Rönningesjön. I övrigt tyst, mörkt och stilla.

VAB med Lowa

Publicerat i Familjen av

Har vabbat idag med Lowa som nu går in på sin fjärde dag med feber och jobbig hosta. Vi har myst, läst bok, lyssnat på musik och kokat kola. Bara varit, hon och jag. Min älskade lilla loppa och jag. 

  

Överraskande vitt

Publicerat i Löpning av

Söndag och dags för långpass. Jajjemen. Var på julbord med jobbet igår och folk undrade lite över varför jag inte drack alkohol. För mig är det inte svårt att avstå alkohol och inte heller någon uppoffring. Jag kan absolut tycka att det är gott med en öl eller ett glas vin, men mer än så mår jag ofta bara dåligt av och har jag otur så drar jag på mig migrän. Så alkohol är inget jag behöver eller vill dricka mängder av.

Igår hade jag även dagens inplanerade långpass i bakhuvudet när jag avstod från nubbe, öl och vin. Fick då frågan varför jag springer långpass när det är först i augusti som Rockman swimrun går. Det finns goda anledningar. För det första vet jag att jag behöver börja lägga grunden för en stark och uthållig kropp redan nu. Detta för att sedan med hjälp av successiv progression kunna bygga upp en kropp som orkar vara ute i många timmar och som inte går sönder längs vägen. Det tar tid att bygga hållbar uthållighet för långa och krävande lopp.

Det här betyder inte att jag är ute och maler tremilare utan att jag långsamt trappar upp löpningen över tid. 

För det andra gav Engadin mig insikten att jag måste träna mer tävlingsspecifikt och bygga upp självförtroende för att klara höga berg, teknisk löpning och tuff simning. Och att kombinera löpning med att gå uppför berg. Mina backintervaller är bra och ger ett visst mått av höjdmeter men jag är ännu inte tillräckligt tränad för att löpandes kunna skramla ihop någon ansenlig summa höjdmeter. 

Sofia och jag har ett rullande fyraveckorsschema med långpass och just denna vecka var temat långpass med höjdmeter. Vi bestämde oss för följande formel 5,6 km – 5 vändor i Väsjöbacken – 4,3 km – 3 vändor i Väsjöbacken – 2,2 km – 1 vända i Väsjöbacken.

Att successivt löpa kortare varv och gå uppför färre antal backar är ett mentalt knep som funkar väldigt bra för både mig och Sofia. För mig är det betydligt tuffare att köra samma distans uppdelat på tre lika stora delar.

Passet gick så galet bra. Sådär så att jag gick runt och flinade efteråt. Då var vi ändå tvungna att rucka våra planer om att gå i backen upp eftersom det visade sig att vi steg in i ett snötäckt Narnia när vi klev ur skogen och in till Väsjöbacken. Det var ett öronbedövande ljud av snökanoner och det var som att kliva in i en snöstorm.

Passet landade på drygt 20 km och 700 höjdmeter. Räknade ut att vi gick uppför i drygt 4 km och sprang resten.