Det har tagit tid att landa och bli människa igen efter lördagens Stockholm swimrun. Dels för att jag i veckan känt mig hängig och tävlingen därför slet extra hårt på mig, men även för att kvällen efter tävlingen inte gav utrymme för vila. Det var bara raka vägen hem, packa i tre timmar och därefter sätta sig i en bil mot Strömstad mitt i natten. Låt säga såhär, jag som tycker att det är knepigt att sova sittandes somnade ovaggad i bilen. Sov dock uselt och söndagen var som en lång zombiedag där jag vid upprepade tillfällen var på väg att somna sittandes (varav en gång på en gungbräda med Lowa). Nog om tröttkoma, låt oss tala om loppet.

Kände mig rätt lugn inför loppet och upplevde att jag hade bra koll på utrustningen. Det enda smolket i bägaren var en infektion i kroppen som satte stopp för all uppladdning och dessutom gav mig en känsla av skenande puls och övertrötta ben dagarna före loppet. Var in i det sista inte helt säker på om jag skulle kunna köra, men viftade bort och tänkte att jag kör efter bästa förmåga. 

Ett par dagar innan loppet så uppgraderade jag min gamla Orca S4 till en swimrun race-dräkt med sponsringshjälp från Integrera Information Norden. Vilken skillnad det skulle visa sig att vara. Fri rörlighet i axlarna och en dragkedja fram som var guld värd på löpsträckorna.

   
 
Hämtade upp lagkamrat Sofia och mötte sedan upp Theresia, Malin, Mårten och Johannes för lite prerace-häng. Solen sken och humöret var på topp. Sofia och jag la upp taktiken att vi skulle hänga på i första löpningen och sedan se till att simma på för att slippa kaoset i Ålkistan. Vi drog på rätt hårt och kom ner i vattnet. Sofia la sig först och började mata på. Jag hade lite svårt att få in lugnet under de första minuterna pga kylan i ansiktet. När det släppte så var det bara att glida på efter Sofia. Kände mig hela tiden trygg och stabil och Ålkistan som förra året bjöd på kaos gick nästintill obemärkt förbi. Tyckte det var mer turbulent strax därefter då vi gjorde en skarp sväng åt vänster och folk gjorde allt för att gena över mig. Höll mig lugn och fortsatte att metodiskt ta mig framåt och när vi klev upp ur vattnet gjorde vi det som fjärde damlag. Vi hade dessutom simmat om drygt 30 lag vilket kändes fantastiskt. 

Alla våra kommande simsträckor kändes starka och stabila pch simningen gav återhämtning från det som visade sig vara den stora utmaningen, löpningen. Hjärtat rusade och benen började stumna redan halvvägs in i loppet. Värst var det efter att vi kommit upp ur vattnet och så fort vi möttes av minsta motlut. När vi knatade upp på Hagakullen ville jag typ dö. Iaf tills vi var uppe och jag fick börja springa utför. 

  
En sak som bidrog till att löpningen kändes miserabel, lång och hopplös var att utbudet av vatten och energi var torftigt längs banan. Vi sprang i gassande sol i många timmar och arrangörerna hade gjort en grov underskattning av behovet av vätskestationer längs banan. Detta drar ned betyget avsevärt på tävlingen som sådan. Det är inte acceptabelt att de tävlande drar på sig vätskebrist eller att energin tar slut på stationerna.

Var dessutom inte alls mentalt förberedd på att en bra simning skulle medföra att vi senare i loppet skulle bli passerade av ett stort antal lag som var svagare simmare men desto starkare löpare. Det var otroligt svårt att inte känna sig dålig när lag efter lag passerade oss och vi var tvungna att ta till alla möjliga mentala knep för att inte bli alltför påverkade. Vi fick påminna oss om att vi hade simmat galet bra och dessutom så pass bra att det tog två till tre timmar för dessa lag att komma ikapp.

Jag hade dessutom problem med illamående och en huggande känsla under vänster lunga (antagligen någon form av kramp) och dessa faktorer drog ner löpningen på något sorts lägsta nivå. Jag som tycker om att springa… 

  
Till sist (men inte sist) sprang vi i mål på 4:13 och en 11:e plats. Jag är väldigt stolt över vår insats och känner att vi gjorde ett bra lopp. Jag känner mig helt trygg med Sofia och det är otroligt skönt att kunna skala av den osäkerhet som det kan vara att köra med någon man inte känner. Nu laddar vi om och när vi får löpningen att klaffa, då kommer det bli ett riktigt fyrverkeri.