Söndagen gick i lerans tecken när jag och Martin upprepade gånger simmade i lervälling och dy under Tjurruset i Almnäs Södertälje.

Vi startade absolut sist för att vara säkra på att få det så grisigt som möjligt. Nåväl, så var det kanske inte riktigt, men faktum är att vi startade i den sista startgruppen eftersom vi valde att springa i mixklassen.

Den inledande löpningen var inte särskilt krävande då det gick över väl upptrampad äng och inte var i närheten av de bökiga passagerna över koängarna på Ångaloppet. Relativt snabbt var det dags för första badet som visade sig vara det enda badet som inte skedde i brunt och geggigt vatten.

Jag dog ganska omgående i uppförsbackarna och blev väldigt ledsen över att det gick så dåligt. Martin peppade och bokstavligen drog mig uppför backarna. Kanske satt Lidingöloppets backar kvar i benen och jag svajade återigen i mitt självförtroende gällande minsta lilla motlut. Fokus blir återigen att träna backar så jag inte bryter samman under Engadin nästa sommar.

Det var trångt på sina håll och när det var dags för första riktiga ledbadet så gick det ruggigt långsamt. Vi stretade oss fram i den midjehöga leran och försökte hålla oss på benen. Jag misslyckades och ramlade ett par tre gånger då jag tappade fotfästet och fastnade i rötter. Vänster smalben fick en ordentlig smäll och är fortfarande svullet, ömt och sårigt.

Vi skrattade, sprang och klafsade. Flera lerbad väntade och på sina håll fanns inget fotfäste alls och då var det till att simma. Längs banan fanns även små hinder som behövde forceras. Martin studsade över och jag hasade bäst jag förmådde. Till slut lyckades vi hand i hand ta oss i mål och galet, geggigt och roligt får sammanfatta dagen.

Måndag morgon och jag kan med glädje lägga in 30,25 km på löpkontot. Jag drömmer mig tillbaka och minns hur jag på lätta ben och med lätt sinne spurtar om person efter person under målrakan på Lidingöloppet 30 km. Jag har sällan mått så bra och känt mig så nöjd direkt efter ett lopp. Jag lyckades få precis den upplevelse jag strävade efter.

Morgonen började lugnt och jag plockade rätt på utrustning och kläder. Sol utlovades så jag bestämde mig för att köra i t-shirt men långa 2xu tights. Jag förberedde vätskebälte med en flaska Resorb Sport och en flaska väldigt utspädd Vitargo Electrolyte. Med känslig mage tycker jag att det är skönt att ha med dryck och energi som jag vet att jag klarar av. Jag upplever att jag lätt blir varm och gör av med mer vätska än jag hinner fylla på om jag enbart dricker på stationerna.

Petade ner några fruktstänger, lite nötter och torkad frukt och en extra resorb.

Tog mig ut till Lidingö, hämtade nummerlapp och lämnade in väskan för att direkt därefter bege mig till starten vid Koltorp. Hann precis med ett toabesök och sedan var det dags att gå in i startfållan. När startskottet ljöd så blev jag omsprungen av en hjord på omkring 985 personer. Jag formulerade dagens mantra ”mitt lopp, mitt tempo” och började låta det gå i huvudet för att inte dras med. Klockan hade jag preppat så att den enbart visade distans och heart rate.

Jag tog det lugnt och fint men upptäckte snabbt att jag var törstig och gladde mig åt mitt vätskebälte och att jag hade varit klok nog att inte ta långärmad tröja. Jag trivdes bra där i skogen och struntade i att lyssna på musik (som jag annars gärna gör).

Jag sprang om och blev omsprungen och relativt snabbt hade 6 km avverkats. En femtedel tänkte jag glatt och fortsatte i mitt tempo. På asfalten runt Kyrkviken vid Lidingövallen så kände jag mig långsam då många fick en väldig fart på det flackare partiet. Fick återigen plocka fram mitt mantra. Nu började jag återigen bli rejält törstig och vätskekontrollen som väntade var välkommen. Vet att jag vid 9 km kom fram till att det bara var en halvmara kvar och att en halvmara var något jag minsann kunde klara vilken dag som helst. Bara fortsätta springa och tugga i sig en GT-tablett.

Runt 12 km konstaterade jag att jag snart var halvvägs och att jag därefter kunde börja räkna ner. Härligt, det här går ju fina fisken. Hade börjat få lite frossa vid det här laget och jag tolkade det som ett tecken på energibrist. Tryckte i mig lite av en fruktstång och längtade efter att kroppen skulle kvickna till.

Strax därefter hade 15 km avverkats och det mesta kändes fantastiskt. Vågade mig till och med på att slurpa i mig sportdryck men avstod från bananer och bullar. Någonstans strax därefter kändes det som att backarna började bli tuffare och jag tröttare. Kom till en backe där det plötsligt tog stopp och jag började gå uppför. Försökte ta de små backarna och men gick i de brantare. Sprang på så gott det gick nedför. Det var trångt och väldigt många som gick uppför, nedför och på de flacka partierna. Tidvis gick det inte att springa alls.

Passerade vätskekontrollen vid Grönsta och fyllde på vätskebältet. Många säger att publiken bär dig uppför Grönstabacken men här kände jag mig inte riktigt mottaglig för hejarop och gick istället uppför. 10 km, en mil är inte långt. Det springer jag i sömnen. Försökte lura mig själv att jag just börjat springa och att benen var pigga och fräscha. Funkade rätt bra och jag sprang på stabilt ända till nästa backe. Knata lite och känna efter hur stelheten kröp sig på i vaderna.

Springa på platten och nedför. Gå uppför och vips var jag vid Aborrbacken, men hann peta i mig blåbärssoppa någonstans på vägen också. Backen är brant och jag funderade på om det egentligen inte är bättre att springa med små små steg istället för att gå och på så sätt ta sig upp på krönet snabbare.

Utförslöp igen och någon påstod att det skulle vara nedför i en kilometer. Det var det inte och vid det här laget började minsta lutning uppfattas som bestigning av ett berg. Otroligt många gick när vi var på väg mot Karins backe. Jag sprang och längtade till backen där jag skulle få gå lite. Pepsin på sista vätskekontrollen har också etsat sig fast i minnet. Jäklar vad gott det var.

Snart var det bara två och sedan en kilometer kvar. Jag började ligga på och räkna ner distansen på klockan. 800 m kvar, 600 m och plötsligt befann jag mig på målrakan. La in en extra växel och plockade ett gäng löpare utan att själv bli omsprungen. Så fantastiskt härligt att ha lyckats och att ha gjort det på mitt sätt och enligt plan.

Framgångsfaktorer

• Träning på mjukt underlag (motionsspår)
• Backträning (uppför och nedför)
• Låta kroppen bestämma tempo (enbart HR och distans synligt på klockan)
• Eget vätskebälte med Resorb
• Dimor för att förebygga magstrul

Jag mår prima och har haft en helt fantastisk dag ute på Lidingö. Känns minst sagt mäktigt att ha genomfört dessa backiga 30 km för första gången.

Race report kommer. Nu sova.