Årstaviken runt idag och mina ben var raka motsatsen till pigga. Kändes som att jag hade blyvikter runt fotlederna och mantrat fick vara att det var okej att jogga fram. Jag kan inte riktigt förklara varför jag tyckte det var en bra idé att springa idag när jag senast igår beklagade mig över att mina ben var slutkörda efter backar och ett tufft crawlpass med mycket benstyrka. Kanske trodde jag att de magiskt skulle återhämta sig i turbofart. Mer sannolikt var nog att jag inte tänkte så noga, vilket inte är så schysst mot mig själv eller min kropp.

Dagens ledord får således bli, jag behöver träningsvila och ska sluta ignorera kroppens signaler.

Det kan vara svårt att sätta fingret på vad lycka är. Ibland kan det vara en sådan liten sak som att veta att det ligger en burk med fröknäcke och väntar på en i handväskan.

Note-to-self: Kör inte backintervaller dagen innan crawlträning där temat kommer att vara puls.

Pulsträning innebar mycket ben… Benspark, snabbsim (kräver mycket benspark), upprätt benspark (tänk trampa vatten fast med crawlspark). Mina ben var trötta och det fanns inte mycket kraft att pumpa ur dem.

Hade inte mycket kraft i axlarna heller efter att ha kört ett par yogapass de senaste dagarna. Kanske dags för lite superkompensation.

Börjar tro att lillasyster Wilja vill ha en alldeles egen lillasyster. För någon vecka sedan var en av hennes kuddar min bebis. Hon bar runt på den och tyckte jag skulle ta hand om min bebis. Jag försökte leja ut själva bära-runt-delen till henne och det verkade okej. Det var dock inte okej att jag sedan glömde kudden inne på golvet i barnens rum efter nattning. Mitt i natten stolpar W in till mig och säger argt att jag glömt min bebis på golvet. Det var bara att maka på sig och göra plats för Wilja och ”bebisen”.

Igår var det istället min foam roller som fick agera nytillskott i familjen. Den gröna rullen var lillasyster och som sådan skulle den givetvis sitta med vid matbordet. Hon är allt bra söt vår lilla tokfia.

Idag har jag känt mig som en hamster som kutat för livet i ett hjul som snurrar i turbofart. Jag snubblar och tumlar runt, ställer mig upp och snubblar igen. Det är inte på något sätt hållbart, roligt eller motiverande.

Under lunchen behövde jag lugna ner mig och för min del är träning terapi. Jag drog på terrängskorna och sprang rakt ut i skogen. Här kan vi prata om att byta stresshormon mot endorfiner.

Terränglöpningen hade en nästan magisk effekt. Att trippa fram över sten, mossa och kvistar och få fokusera på att planera mina steg. Fantastiskt.

När man hittar pinnar i byxorna vet man att man haft ett bra pass i skogen.

Igår testade jag och Sofiaatt köra långpass tillsammans med Magnus Hult, bokat via Vint. Vi var fem glada löpare och en instruktör som pinnade ut i Lill-Jansskogen. Eller pinnade och pinnade, vi tog oss fram i ett lågintensivt tempo där målet var att ligga i pulszon 2. Det innebär kort och gott att man går i alla uppförsbackar och kör i ett tempo som gott och väl tillåter prat utan ansträngning, dvs ultraträning.

Konceptet var nytt och kändes väldigt ovant. Jag lever lite i uppfattningen att långpass kombinerar lång distans och lång tid, inte enbart lång tid. På 90 minuter kom vi knappt 11 km.

Vi fick en del handfasta tips om axlar, armpendling, hand- och höftposition för att springa energisnålt vid lång distans och det är precis den typen av tips jag behöver. I och med den lärarledda crawlträningen har jag insett hur givande det är med tekniktips och det har jag saknat i min löpning.

Jag kände mig pigg och lätt under hela passet men så fort jag kom hem var jag helt slut och frusen. Kanske en kombination av att det varit ett aktivitetsspäckat höstlov och att jag tog ut mig på ett nytt sätt under löppasset.

Innan det är dags att skjutsa Lowa till Halloweendisco så klämde jag i med 30 min Casall T.O.D. Lite lagom pigg efter ett par timmar i simhallen tidigare idag. Men styrka blev det.

Argh. Ungefär så kändes det när jag insåg att jag inte hade fått med löparbyxor i träningsväskan idag. Lunchbackarna med Sara och Kicki hängde plötsligt på en obefintlig tråd, men bästa (och snabbaste) Sara kom till undsättning och sprang hem och hämtade ett par byxor som jag fick låna.

Jag kände ren glädje över att kunna hänga på eftersom tanken att springa backe tillsammans är ungefär 1000 gånger roligare än att göra detsamma ensam i mörkret på kvällen.

7 långa (1:45) backar väntade och jag bestämde mig för att testa en ny taktik. Ta det något lugnare och hitta mitt eget tempo. Det är väldigt lätt att försöka hänga på Sara och Kicki och ta slut under första intervallen. Har testat det några gånger och löpningen i de efterföljande intervallerna har blivit lidande i form av usel kvalitet. Nytt tänk, ny strategi med kvalitet före kvantitet (distans).

Jag hittade ett fint flow som tog mig uppför backen och förbi det ökända elskåpet, varje gång. Jag kom alltså längre (än senast) och med en betydligt trevligare känsla. Jag hann få ned pulsen och var redo när det var dags för efterföljande intervall. Kändes som att jag disponerade backlöpningen väl och vi var alla tre väldigt jämna i vår löpning.

Om jag ska reflektera lite mer kring passet så tänker jag att jag kanske hade kunnat pressa hårdare med tanke på att jag kände mig rätt pigg efteråt. Eller så är det en indikator på att jag blivit starkare eftersom jag kom längre utan att säcka ihop. Om inte annat kommer jag att bära med mig det här som ett mentalt positivt backminne.

Vi har roligt när vi springer backar.

Mörkret kramar ur det mesta av ork och energi och att gå från jobbet ikväll var som att kliva in i ett kompakt mörker. Det är inte lätt att mota paniken i dörren vid sådana tillfällen. PANIK!

Hängde med ca 250 andra (varav Sara var en) tjejer i Humlan igår där märket Kari Traa körde sitt träningsevent, Urban Training.

Först var det uppvärmning i form av att vi sprang på sex långa led och utförde övningar på kommando (typ armbåge eller panna i marken). Man blev lerig hyfsat snabbt vilket på sätt och vis var bra för då släppte alla sådana spärrar.

Därefter var det stationsträning. Sex stationer med blandade övningar där vi tränade hela kroppen. Vi fick t ex släpa varandra, köra happy dips, utfall med armkrok, massor av knäböjsövningar och diverse plankor. Sista stationen kändes som ett akrobatiskt cirkusnummer där vi skulle göra armhävningar på varandra och situps hängande i varandra. Helgalet, svårt och roligt.