Näe, någon regelrätt Story of Glory är det inte att tala om. Jag var vid gott mod och på gott humör och såg fram emot lördagens tävling när jag lämnade hemmet vid kl 7.45 för att hämta upp Sofia. När jag kom hem sex timmar senare var jag kaputt, out of order, ett vrak och jag var kvar i det stadiet fram till kvällen.

Dagen strålade av sol och värme och jag tycker att vi tuffade på bra den första biten. Jag kände mig stark och positiv. Det kom en vätske- och energistation vid knappa fem kilometer och det var ett smörgåsbord av godsaker. Chips, russin, mannakvikk med sylt, Start, sportdryck, vatten och banan. Jag misstänker att det var den sistnämnda som fick mig på fall. Av någon (såhär efteråt) outgrundlig anledning, fick jag för mig att jag skulle äta en halv banan för att fylla på med energi. Trodde uppenbarligen att jag skulle klara allt eftersom jag preppat med magtabletter innan. Skulle visa sig vara ett STORT misstag. Ganska tätt inpå, säg runt knappa milen så började min mage krampa. Insåg att jag skulle ha svårt att klara mig till toaletten som enligt arrangören fanns först vid 19 km.

Hoppades innerligt att det skulle komma någon toalett på vägen eftersom jag nu hade börjat kallsvettas och må illa. Det gjorde det inte…

Vid den här tiden började jag antagligen bli alltmer asocial och inåtvänd. Vet inte om jag uppfattade så mycket av banan efter problemen började men har lite små fragment. Har svårt att glömma misären jag kände och om man tänker sig in i hur det brukar kännas när man är tömd på energi, magen krampar, man mår illa, kallsvetten lackar och törsten river i halsen, så är det kanske inte så konstigt.

När jag mötte Martin och barnen vid Kottlasjön så brast allt och jag grät. Ville så gärna att han skulle säga att jag inte behövde fortsätta och att jag fick åka med honom. Sofia fanns hela tiden vid min sida och peppade på. Kände dock att allt det onda i mig osade ut i form av negativitet. Jag är inte bra på att vara positiv när jag inte mår bra. Att vräka ur mig saker som att jag hatar backar, att det är långt och jobbigt och äckligt blir mitt sätt att kanalisera det onda och hitta sätt att ta mig framåt.

Sofia skötte nedräkning av kiöometrar och försökte dela upp sträckan i delmål. Vet inte om jag var mottaglig för det…antagligen inte. Jag har som en partiell blackout från senare delen av loppet men minns att vi såg en orm och tre killar som skulle åka slalom.

Jag fattar fortfarande inte att jag tog mig i mål. Efter målgång var jag tvungen att spendera säkert 20 min dubbelvikt inne på en toalett. Kunde inte räta på mig och undrade ett tag om jag skulle behöva krypa till bilen.

Näe, det här var varken mitt stoltaste eller mest angenäma löpminne men jag har hunnit smälta det hela lite och man kan ju inte anklaga mig för att inte vara envis i alla fall. Tror många hade brutit i samma situation, för om det inte vore nog med att man mår dåligt, man har dessutom noll möjlighet att tillgodogöra sig energi eller vätska (vilket känns som en förutsättning vid ett långlopp). Allt man stoppar i sig går rakt igenom kroppen och man känner sig så sjukt svag. Det var rätt uppenbart att jag dessutom hade ordentlig vätskebrist efter loppet.