30×50 meter

För bara något år sedan hade jag fått en kallsup av att få reda på att jag som huvudserie under ett simpass skulle köra 30×50 m frisim. 30 st intervaller känns rätt saftigt oavsett disciplin men just igår tog jag det hela med ro. Kanske för att jag hade trevligt sällskap av Nina. Övriga deltagare på vår bana valde att köra 

För att göra vårt 50-pass mentalt överskådligt bröts det ner till 3x10x50 m. Första omgången skulle simmas sammansatt utan hjälpmedel. Därefter var det på med (djävuls)fenor och sist ut tog vi hjälp av flytdolme.

Jag hittade ett perfekt flow i den sammansatta delen som höll i sig en längd in på (djävuls)fensimmet. Det är helt sjukt att jag aldrig tar mig över den där tröskeln. Visst gick 50-orna med fenor snabbare än de utan, men jag var inte i närheten av att hänga med i Ninas tempo. Hon var snäll och väntade in mig så jag slapp känna mig helt värdo. 

Skämt åsido, jag känner mig rätt nöjd med att ha pressat mig igenom 500 meter fensim i survival mode.  

   

Annonser

Lerbacke i ösregn

Som jag skrev senast så har jag haft lite extra flow i löpningen den senaste tiden. Det är lika ljuvt som det är bittert när jag är i en svacka.

Tröskelpass och långpass avverkades dagarna efter varandra och det fanns några stänk av oro att tröskelpasset skulle inverka på långpasset. Jag höll mig lugn och avverkade kilometer efter kilometer och långpassen där jag pulsspikar om och om igen kändes mer avlägsna än någonsin.

Familjen är redo för battle med backen.

Det är dessa tillfällen då allt stämmer som jag etsar fast i minnet och som jag plockar fram när ingenting funkar. Det kanske inte hjälper mig i stunden men det hjälper mig att minnas att löpning är som livet generellt och att vissa dagar eller perioder är mindre bra än andra.

Något som ser så oskyldigt ut…

Kidsen utklassade föräldrarna.

Toppade av veckan med ett planerat backpass. Det som inte riktigt följde planen var vädret som envisades med att vara uselt. Ösregn och kyla. Trots detta packade jag in man och barn i bilen och mötte upp Elisabeth. Efter fyra minuter uppvärmning var vi dyngsura och satsade därför på ett något kortare backpass. Fyra gånger uppför hela backen och fyra gånger uppför halva backen. Att springa uppför hela backen är hemskt då den är förrädiskt brant under den sista halvan. Sådär brant så det är svårt att andas och man helst vill kollapsa i en liten hög.

Bilden visar på inget sätt hur blött det var.

Rock’n’crawl, öppet vatten och trösklar

Busy bee, busy days. Precis som det ofta är såhär i maj så hopas aktiviteter, träningar och roligheter. Under det senaste dygnet har jag hunnit avverka aktiviteter som nästan skulle kunna fylla en vecka.
 

Har HCM-scannat Ronja för att säkerställa att hon har ett friskt och fint hjärta inför den tilltänkta parningen. Om allt går som det ska så siktar vi på att försöka para fröken runt midsommar. Det är många prylar som ska falla på plats och jag känner mig lätt bortkommen i denna djungel av tester och förberedelser för att försöka skaffa kattungar. Jag är dock lyckligt lottad som har Ronjas fantastiska uppfödare att rådfråga. Vete tusan hur jag skulle få koll på allt utan hennes expertis. Nu återstår blodprov, utställning och löp.

Lowa trotsade regnet och hoppade och hoppade…

  
Samma eftermiddag som veterinärbesöket hade vi träningstillfälle nummer tre i friidrott för barn födda 2007. Det är så otroligt roligt att vara med som tränare. Det gäller dock att kunna improvisera och detta fick jag och de andra tre tränarna praktisera när det fullkomligt vräkte ned efter knappt 30 minuter av träningen. Ingen hit att hoppa höjdhopp på en matta som är som en mindre pool med regnvatten. Barnen höll gott mod och humör och jag ser fram emot de kommande träningarna.

   
På kvällen skippade jag masterssimning till förmån för den rock’n’crawl-kväll som Medley anordnande i Mörbybadet. Om det var så mycket rock som skvalade ur högtalarna kan vi diskutera men det var gott om plats och jag, Maria, Theresia och Sofia körde ett trevligt pass som gav mig en liten boost. Det är så jäkla lätt att simma i 25:a i jämförelse med 50:a och längderna avverkas i ett nafs. (Att det tyder på att jag har viss bristande teknik som ger sig till känna när jag inte får dra nytta av de extra frånskjuten…det väljer jag att bortse ifrån just i detta nu).

    

Startade denna dag okristligt tidigt med att möta upp samma donnor som under simmet igår (plus Malin och Mårten). Denna gång vid Café Sjöstugan vid Brunnsviken för att chocka kroppen med mer öppet vatten-simning. Runt tio grader även denna gång och jag tyckte det kändes lättare än senast. Klart det var kallt, men jag var betydligt mer mentalt förberedd denna gång och tyckte inte att det var så farligt. Skakade dock rätt friskt efter den korta simturen och var tvungen att duscha varmt och därefter bädda ner mig för att återfå normal temp i kroppen. Ser dessa tidiga dopp som självförtroendebyggande och mentalt stärkande. Vi snackar ingen egentlig distans men i detta skede känns inte det som det viktigaste.

Sofia var vänlig nog att låta oss andra hoppa i först. ;)

Sofia var vänlig nog att låta oss andra hoppa i först. 😉

Sist jag simmade ute var jag sänkt resten av dagen. Idag har jag haft ett flow och drog denna veckas tröskelintervaller på eftermiddagen. Ca 15 min uppvärmning, 5×800 meter i tröskelfart och sedan lugn nedjogg. Jag jobbar med att bygga löpsjälvförtroende och känner att det omtag jag tagit de senaste veckorna ger utdelning. Känner mig stark och stabil. Även om jag behöver pusta lite efter mina intervaller.  
 

Hur hinner jag

Jag får ibland frågan hur jag hinner träna så pass mycket som jag ändå gör. 

För att förstå hur, kan vi börja med att titta på varför jag tränar som jag gör:

  1. Träning är mitt främsta intresse (på samma sätt som någon har matlagning eller fotografering som intresse).
  2. Jag har ett mål (Engadin swimrun) som kräver en hög träningsvolym.
  3. Jag vill kunna ta mig an nya fysiska äventyr utan att kroppen är den begränsande faktorn.

Dessa tre punkter är mina drivkrafter och de motiverar mig att hitta lösningar och att prioritera min träning. Det här kan innebära att jag behöver prioritera bort andra intressen eller saker som också intresserar mig men det hela kokar ned till vad jag vill lägga min tid på.

Har jag ett varför som känns viktigt för mig så blir hur automatiskt lättare. 

Exempel på hur jag får det att fungera är att:

  •  Jag tränar på lunchen istället för att gå ut och äta. 
  • Jag transportlöper på vägen hem istället för att läsa en bok på t-banan. 
  • Jag simmar på kvällstid när barnen redan sover.
  • Jag tar med familjen och kombinerar semester med tävlingar

Jag tror starkt på att om man verkligen vill något, så går det att prioritera. Om man känner att något är ett trist måste så kommer drivkraften att prioritera att vara mindre. 

  

 

Rutin och sensation

 
Det har hänt igen och kan snart klassas som en rutin. Jag har cyklat både till och från jobbet och den största skillnaden är att jag känner mig oförskämt fräsch i kroppen. Kanske var det gårdagens långa sovmorgon och extra power nap eller så var bara dagsformen lite extra bra idag. 

     

Det står sig dock inte alls i jämförelse med det jag gjorde tidigt i lördags morse då jag premiärsimmade i öppet vatten. Var nervös innan och trodde jag skulle dö av någon sorts köldchock men jag, Theresia och Maria tog varandra i händerna och hoppade tillsammans. Det var fint, lite som när Bröderna Lejonhjärta kastar sig ut över ett stup för att komma till Nagilima. Fast vi kom aldrig til Nangilima utan plumsade istället rätt ner i Brunnsvikens 10-gradiga vatten och flöt strax upp som små korkar.  

Swimrun kan vara något av en prylsport.


Att påstå att det inte var kallt är väl att ta i, men det var inte alls så kallt som jag hade trott. Utrustad med swimrunklippt våtdräkt, kortärmad ulltröja, långa kompressionsstrumpor i ull, terrängskor, neoprenhuva och simglasögon så kände jag mig väl rustad. Det stack i händer och fötter och jag fick lite jobbigt att andas och drog snabbt upp i någon sorts stresspuls, men det känns som en vanesak.  Efteråt firade vi vår bragd med fika i solen.
  

Ute är bra

Våren är allt bra fantastisk och lite extra nu när grönskan spirar som mest och luften är fylld av förväntan och löften om sommar. Det är som att våren lockar och förför och att jag faller handlöst. Är precis lika förälskad i våren som jag alltid brukar vara och det är nu min nystart sker.

Nog med flummiga kärleksförklaringar… Idag sprang jag till utegymmet och körde ett cirkelpass på ca 30 min. Åtta olika övningar som jag körde i set om 60-45-30-15 sekunder med 15 sekunder vila mellan.

  1. Kliv upp på parkbänk
  2. Plankgång mot träd
  3. Utfall med bakre ben på parkbänk
  4. Draken
  5. Negativa pullups
  6. Mountain climbers
  7. Höftsänkning med ett ben på parkbänk
  8. Armhävning mot parkbänk

Vattenvana

Tog en lunchrunda längs södra delen av Årstaviken och lät benen rulla både uppför och nedför. Känslan var inte helt angenäm men jag hade piggare fart än känslan signalerade. Då det går ett rykte om att det blir OW-premiär till helgen så var jag tvungen att stanna till och känna på vattnet. Det var inte så isigt kallt som jag trodde men jag misstänker att det kommer kännas desto kyligare när jag sänker ned hela kroppen. 

    
På kvällen gled jag ned i vattnet på masterssimningen. DET kändes kallt och då visade tempen 27,2 grader. Varmare än vanligt… Vi simmade en hel del frisim med ett kortare avbrott för 6×50 ryggsim. Jag gillar inte ryggsim. Total avsaknad av talang kan vara anledningen. Jag försöker glädja mig åt det lilla och att jag inte längre får femtioelva kallsupar och kramp varje gång.

I övrigt var det fokus på huvudserien om 8(100+50). 100-ingar i jämn fart med ca 15 s vila och 50-orna med 25 m catch up och 25 m fritt. Kändes bra och trots att grabbarna på banan drog ifrån i racerfart så höll jag stabilt tempo och kom ikapp ett par av dem en bit in på passet.