Regnet öser verkligen ner och himlen är långt ifrån blå. Tur att det finns en liten ettårig fröken att fira med ett tårtkalas.
Igår testade jag att baka kolasnittar för första gången. Receptet hittade jag i Leilas A Piece of Cake. Inte nog med att kaksmeten var gudomligt så var kakorna detsamma. De var så pass uppskattade att kakorna försvann i rasande tempo ur kakburken igår. Fick baka en ny omgång nu på morgonen.
Där satt den! Äntligen fick jag till något som faller under rubriken träning denna vecka. Stavgångade visserligen en timme i måndags, men löpträning och styrketräning har jag inte fått till trots ambition och schema. Har saknat motivation och ork, men nu är jag tillbaka (litegrann i alla fall).
Körde fyra stycken fyraminutersintervaller med två minuter aktiv vila mellan intervallerna. Det var knepigt att hålla ett jämnt tempo och jag märkte att jag snabbt tog ut mig, redan efter första minuten. Men jag harvade på och försökte låta bli att bli stressad av alla fotbollsspelare som också konditionstränade på idrottsplatsen.
Intervaller känns lite magiska. Man kämpar och vilar och plötsligt har man sprungit fem kilometer utan att ha märkt det.
Kan hända att jag får äta upp det här på torsdag, men idag står tempoträning på schemat och efter förra veckans backintervaller måste jag erkänna att jag nog är räddare för tempoträningen än intervallerna. Vid intervallträningen får man iaf vila mellan de högintensiva intervallerna. Tempoträningen är bara en pina rakt igenom.
Kan ju vara så att jag har missförstått det hela och gör något fel. Jag anser mig trots allt fortfarande vara novis när det gäller löpning.
Hursomhelst så blir det ingen tempoträning ikväll eftersom M är borta och jag är ensam med kidsen. Kanske får köra något P90X-pass istället…eller rent av titta på en film.
Vårt plommonträd är fullt med mogna plommon. Det innebär även att gräsmattan under trädet är fullt med plommon. Jag krattar och plockar och en halv dag senare är det fullt under trädet igen.
Vi gör vårt bästa för att äta upp en del av plommonen och de är fantastiskt goda. Det jobbigaste är nästan att stoppa lillfröken som envisas med att krypa ut och smaka på alla nedfallna plommon.
Idag blev det bullbak. Jag börjar inse att jag kommer sakna att vara mammaledig och skrota runt här hemma. Jag gillar ju verkligen att baka och pyssla i trädgården.
När jag blir ekonomiskt oberoende ska jag ägna mig åt sånt jag tycker om hela dagarna. Kanske ha ett litet mysigt sommarcafé med hembakat.
På lillfrökens allra första födelsedag gjorde jag mina allra första backintervaller. Kändes lite märkligt att fira att jag ett år tidigare födde barn med att springa uppför en backe fem gånger. Tänk om jag hade vetat det på BB, att om exakt ett år kommer jag kuta uppför en brant backe så pass snabbt att jag vill kräkas. Fem gånger dessutom.
Ibland undrar jag om jag inte är lite galen.
Med en antågande födelsedag för minstingen i familjen blir det fokus på bak. Det ska bakas kakor och bullar och först ut blev en laddning Schackrutor eftersom storasyster fastnade för just dessa i klassikern Sju sorters kakor.
Bullbak blir det med jämna mellanrum här hemma. Brukar baka både vanilj- och kanelbullar eftersom det råder olika uppfattning i familjen avseende vilken sort som är godast.
Hursomhelst så har det ibland hänt att vi tagit fram bullar från frysen som sedan inte gått åt. Efter en dag eller två är de sedan inte lika goda och de hamnar i soporna. Igår hittade jag dock ett litet tips i Coops medlemsblad, att dela bullarna i småbitar och rosta dessa i 150 graders ugn i ca 20 min.
Idag testade jag med tre torra vaniljbullar och wow, det blir kalasgott! Skorpor som smakar vaniljbulle!
Har ett bra tag känt ett sug efter en träningsutmaning och har funderat över om det ska vara någon form av klassiker eller kanske bara ett lopp. Första tanken var att springa tjejmilen, men då jag känner att jag redan i dagsläget behärskar mildistansen så har det inte känts tillräckligt. Självklart kan man alltid slipa på tiden och tekniken, men det har inte varit det som lockat.
Jag tror mig kunna klara av en träningsutmaning och det vill jag bevisa för mig själv att jag också gör. Man hade kunnat tänka sig att det här hade varit något att satsa på innan barnen och småbarnsåren, men det är faktiskt först nu som jag känner mig redo. De viktigaste pusselbitarna i mitt liv, det vill säga make, barn, hus, utbildning och jobb är på plats och det är nu jag kan luta mig tillbaka i vardagen och känna att det finns utrymme för utmaningar inom nya områden.
Så häromdagen bestämde jag mig, Jubileumsmaratgon 2012, det får bli min utmaning.
Det märkliga är att det hela får mig att känna mig som en livsnjutare. Fast jag vet att det kommer bli tufft och kräva mycket självdisciplin och många mils träning.
Idag påbörjade jag ett litet miniprojekt som jag hade för avsikt att starta redan förra sommaren. På framsidan av huset har vi haft en liten cafégrupp som med åren blivit rätt tragisk, sliten och ful.
Idag slipade jag den ena stolen och även om det var svårt att komma åt och få det bra mellan ribborna så känner jag mig nöjd med resultatet. Ett litet ansiktslyft och imorgon hoppas jag på att kunna göra detsamma med bordet och den andra stolen.
Sedan är det ”bara” benen som behöver skrapas och målas om också.
Linda Doktár 