Man skulle kunna tro att mitt marathon sugit musten ur mig, men så är inte fallet. Söndag var jag visserligen mer eller mindre däckad med ömmande ben och en ofantlig trötthet. Ville sova, sova och sova lite till. Antar att det har med kroppens återhämtning att göra. Köpte kylande gel på Apoteket och höll mig i horisontalläge.

Måndagen fick också gå i återhämtningens tecken då benen fortfarande var lite ömma och stela. Men lusten att springa mer fanns där hela tiden och det tar jag som ett gott tecken på att jag tacklade min utmaning med förnuft. Jag tog det lugnt och undvek att stressa och pressa för att uppnå något specifikt tidsmål.

I tisdags rastade jag benen i sågspånen på Polishögskolan. Jag studsade fram och kände en otrolig löpglädje. Tror jag ska sluta titta på min pulsklocka och låta kroppen styra framöver.

Idag mötte jag upp Sofia för ett simpass inför Ångaloppet. Vi hade förmånen att få bli coachade av Roger och det var tacksamt att få lite tekniktips. Jag kan inte påstå att jag var någon fena på crawl, höll på att dö av andnöd varvat med kallsupar flera gånger om. Sofia var däremot en riktig stjärna och det är tur det, då kan hon rädda mig när jag nästan drunknar under loppet. Det är jobbigt att simma och framför allt är man helt slut efteråt.

Tror jag måste stålsätta mig och träna mer simning, den saken är biff.