Börjar tro att lillasyster Wilja vill ha en alldeles egen lillasyster. För någon vecka sedan var en av hennes kuddar min bebis. Hon bar runt på den och tyckte jag skulle ta hand om min bebis. Jag försökte leja ut själva bära-runt-delen till henne och det verkade okej. Det var dock inte okej att jag sedan glömde kudden inne på golvet i barnens rum efter nattning. Mitt i natten stolpar W in till mig och säger argt att jag glömt min bebis på golvet. Det var bara att maka på sig och göra plats för Wilja och ”bebisen”.

Igår var det istället min foam roller som fick agera nytillskott i familjen. Den gröna rullen var lillasyster och som sådan skulle den givetvis sitta med vid matbordet. Hon är allt bra söt vår lilla tokfia.

Idag har jag känt mig som en hamster som kutat för livet i ett hjul som snurrar i turbofart. Jag snubblar och tumlar runt, ställer mig upp och snubblar igen. Det är inte på något sätt hållbart, roligt eller motiverande.

Under lunchen behövde jag lugna ner mig och för min del är träning terapi. Jag drog på terrängskorna och sprang rakt ut i skogen. Här kan vi prata om att byta stresshormon mot endorfiner.

Terränglöpningen hade en nästan magisk effekt. Att trippa fram över sten, mossa och kvistar och få fokusera på att planera mina steg. Fantastiskt.

När man hittar pinnar i byxorna vet man att man haft ett bra pass i skogen.

Igår testade jag och Sofiaatt köra långpass tillsammans med Magnus Hult, bokat via Vint. Vi var fem glada löpare och en instruktör som pinnade ut i Lill-Jansskogen. Eller pinnade och pinnade, vi tog oss fram i ett lågintensivt tempo där målet var att ligga i pulszon 2. Det innebär kort och gott att man går i alla uppförsbackar och kör i ett tempo som gott och väl tillåter prat utan ansträngning, dvs ultraträning.

Konceptet var nytt och kändes väldigt ovant. Jag lever lite i uppfattningen att långpass kombinerar lång distans och lång tid, inte enbart lång tid. På 90 minuter kom vi knappt 11 km.

Vi fick en del handfasta tips om axlar, armpendling, hand- och höftposition för att springa energisnålt vid lång distans och det är precis den typen av tips jag behöver. I och med den lärarledda crawlträningen har jag insett hur givande det är med tekniktips och det har jag saknat i min löpning.

Jag kände mig pigg och lätt under hela passet men så fort jag kom hem var jag helt slut och frusen. Kanske en kombination av att det varit ett aktivitetsspäckat höstlov och att jag tog ut mig på ett nytt sätt under löppasset.

Innan det är dags att skjutsa Lowa till Halloweendisco så klämde jag i med 30 min Casall T.O.D. Lite lagom pigg efter ett par timmar i simhallen tidigare idag. Men styrka blev det.

Argh. Ungefär så kändes det när jag insåg att jag inte hade fått med löparbyxor i träningsväskan idag. Lunchbackarna med Sara och Kicki hängde plötsligt på en obefintlig tråd, men bästa (och snabbaste) Sara kom till undsättning och sprang hem och hämtade ett par byxor som jag fick låna.

Jag kände ren glädje över att kunna hänga på eftersom tanken att springa backe tillsammans är ungefär 1000 gånger roligare än att göra detsamma ensam i mörkret på kvällen.

7 långa (1:45) backar väntade och jag bestämde mig för att testa en ny taktik. Ta det något lugnare och hitta mitt eget tempo. Det är väldigt lätt att försöka hänga på Sara och Kicki och ta slut under första intervallen. Har testat det några gånger och löpningen i de efterföljande intervallerna har blivit lidande i form av usel kvalitet. Nytt tänk, ny strategi med kvalitet före kvantitet (distans).

Jag hittade ett fint flow som tog mig uppför backen och förbi det ökända elskåpet, varje gång. Jag kom alltså längre (än senast) och med en betydligt trevligare känsla. Jag hann få ned pulsen och var redo när det var dags för efterföljande intervall. Kändes som att jag disponerade backlöpningen väl och vi var alla tre väldigt jämna i vår löpning.

Om jag ska reflektera lite mer kring passet så tänker jag att jag kanske hade kunnat pressa hårdare med tanke på att jag kände mig rätt pigg efteråt. Eller så är det en indikator på att jag blivit starkare eftersom jag kom längre utan att säcka ihop. Om inte annat kommer jag att bära med mig det här som ett mentalt positivt backminne.

Vi har roligt när vi springer backar.

Mörkret kramar ur det mesta av ork och energi och att gå från jobbet ikväll var som att kliva in i ett kompakt mörker. Det är inte lätt att mota paniken i dörren vid sådana tillfällen. PANIK!

Hängde med ca 250 andra (varav Sara var en) tjejer i Humlan igår där märket Kari Traa körde sitt träningsevent, Urban Training.

Först var det uppvärmning i form av att vi sprang på sex långa led och utförde övningar på kommando (typ armbåge eller panna i marken). Man blev lerig hyfsat snabbt vilket på sätt och vis var bra för då släppte alla sådana spärrar.

Därefter var det stationsträning. Sex stationer med blandade övningar där vi tränade hela kroppen. Vi fick t ex släpa varandra, köra happy dips, utfall med armkrok, massor av knäböjsövningar och diverse plankor. Sista stationen kändes som ett akrobatiskt cirkusnummer där vi skulle göra armhävningar på varandra och situps hängande i varandra. Helgalet, svårt och roligt.

Vissa dagar är guldkantade och idag sorterar in i detta minnesarkiv. Det känns som att hela familjen var samspelta och att vi maximerade dagen.

På förslag från Lowa så besökte vi fjärilshuset i Hagaparken och även om Wilja var rädd för fjärilarna så var hon desto mer fascinerad av det stora hajakvariet. Hon är rolig på så sätt vår lilla gosefia, stora hästar och hajar är nemas problemas men snackar vi små insekter som flyger så blir hon panikslagen. Även koikarparna utlöste lite panik när de kom för nära (trots att det var ett akvarium mellan).

Jag gillade verkligen fjärilshuset, det kändes lagom på något sätt. På vägen hem bestämde Lowa och jag att det var dags för lite mamma-Lowa-tid i Enstaspåret. Lowa har länge sagt att hon vill följa med ut och springa och varför inte passa på en varm höstdag när regnet strilar ner. Det blev inte mycket löpning utan mer promenad och fantastiska samtal. Hon är bra klok och fantasifull, min lilla loppa. Vi busade och lekte oss först runt 1,25-spåret och därefter 2,5-spåret. Hann dessutom leka lite i parken vid spåret och jag måste säga att det är genialiskt att de byggt en sådan fin liten lekpark där i skogsbrynet.

Imorgon blir det förrådsrensning och Urban Training med Kari Traa. ”All in” i lyckoruset den här helgen!

Jag funderade lite över det här med upplevd ansträngning under dagens löpning runt Årstaviken. Ansträngningen var hög trots att känslan var att jag sprang väldigt långsamt. Benen var tunga och trötta efter intervallerna igår och passet var tänkt att bli en mysjogg. Väl ute i spåret så tyckte jag att jag sprang ofantligt långsamt, på gränsen till krypfart och det kändes inte som att det var möjligt att springa långsammare.

Ville inte kolla klockan eftersom jag tenderar att deppa ur när det går långsamt fast ansträngningen är hög. Väl tillbaka på jobbet så visade det sig att jag sprungit i snitt 40 s snabbare än vad jag trodde. Knasigt, men jag antar att det är såhär det kan bli när man inte lägger in vila mellan passen. Desto trevligare är det att tänka att mina ben vill springa rätt snabbt även om de är trötta. Måste vara mina inbakade lyckoflätor som gör mig snabb.

Jag är alltid grymt nöjd när jag får till ett intervallpass och extra positivt blir det när man får sällskap. Igår var vi ett gäng tjejer som stack iväg till Zinken och körde på lunchen. Planen var 4 st 800-metersintervaller men vi klämde i med en sista bonusintervall eftersom vi hade så pass bra flyt.

Jag var rätt jämn med en annan tjej så vi turades om att agera tempohållare. Sara som är snabb som vinden agerade pepp genom att visa hur snabbt det kan gå. Kände mig pigg och full av energi resten av dagen och även om det är jobbigt där och då när man kör intervaller, så är det något av ett lyckopiller efteråt.

På eftermiddagen var det knytis på förskolan för att fira FN-dagen och det dukades upp med mat från olika länder. På Wiljas avdelning fick vi välja vad vi ville ta med så Martin stekte ett gäng American Pancakes som gick åt i ett nafs. På storbarnsavdelningen hade barnen själv fått välja land och vissa föräldrar fick mer av en utmaning när de skulle tillaga mat från Uzbekistan och Kongo.

Bild på flaggor lånad från förskolans FB-sida