Sommarkvällar är oslagbara. Bara det faktum att jag kunde sticka ut och springa strax innan kl 22 igår. Det går såklart att göra även på vintern, men jag tror att det är fler än jag som känner att det är mer lockande när ljumma sommarvindar smeker armarna, det är ljust och doften av nyklippt gräs och väldoftande blommor sluter sig om en.
Har släpat mig runt Ensta-spåret idag på kvällskvisten. Idag var en sådan där dag då jag kände mig stark men fick slita som ett djur ute i spåret. Det var varmt, solen gassade, jag hade ätit på tok för lite och antagligen druckit för lite under dagen. Hade med mig vätskebälte med fyra dl vatten och i vanliga fall behöver jag inte ens ha med dricka på distanser under 15 km. Trots det slurpade jag i mig över en liter vatten så fort jag var tillbaka vid bilen.
Jag fick frångå min utmaning att inte stanna under löppasset och pusta ut vid åtskilliga tillfällen. Jag var helt slut i tid och minut och är lätt överraskad över att jag trots detta fullt beslutsam ändå tog ett extra varv på den fem km långa slingan på Enstas enmilare. Totalt 15 km med mina Acceleritas och just nu känns varenda kilometer i dessa skor välkomna för att förbereda mig inför drabbningen med Ångaloppet.
Feber… Känns som ett rent under att jag för en timme sedan sprang 9 km. Nu ligger jag med feberfrossa, ont i muskler och leder och en jäkla huvudvärk. Det var nog bra att aktiviteter som bad med barnen och korvgrillning i parken fick ersätta dagens planerade långpass på ca 20 km.
Glad innan passet.
Underbara väder och grönskande Ella.
Min nya snabba outfit.
Hoppade i mina trailskor och stack ut på en kvällsrunda. För att träna löpning på ojämnt underlag tog jag ett par tre steg åt sidan och sprang på gräs istället för asfalt. Det är fascinerande att det är så stor skillnad mellan att springa på asfalt och på gräsmatta. Man tvingas vara mer alert och koncentrerad för att inte snava eller trampa snett.
Sprang ca 1,5 km för att sedan köra åtta backintervaller i den backe som vi på vintern brukar åka pulka i. På vägen hem la jag ut rundan något för att få ihop minst 5 km. Kan tillägga att jag testade att hålla koll på löpningen med Funbeats iPhone-App och den hade god potential tills den slarvade bort halva mitt löppass. Skräp.
Jag älskar att springa utomlands. Det ger mig en kick att veta att jag lagt ytterligare ett land och en plats under mina fötter. Imorse fick jag sällskap av Martin och vi sprang från Gare de Lyon till Jardin de Plantes. Väl i trädgården avverkade vi tre varv runt parken innan vi begav oss tillbaka till hotellet. Sammanlagt blev det knappt sex kilometer i ett perfekt sommarvarmt Paris.
Backintervaller är inget jag längtar efter, men jag pressar mig igenom ändå. Igår fick jag tips om backe av Sara och pinnade dit på lunchen. Blev lite väl långa pauser och inte jättebra fokus eftersom jag fortfarande hade jobbet i skallen, men förhoppningsvis gav det ändå något.
Ett problem jag har är att jag gärna vill slappa på väg hem från intervaller och speciellt backintervaller. Jag brukar vara så slut att jag inte orkar hålla löpningen hela vägen tillbaka. Även igår signalerade min hjärna frekvent att jag borde ta små pauser, men jag viftade bort alla sådana tankar. En liten bit till, bara uppför backen, förbi krönet och sedär, det gick ju.
På kvällen var det avslutning på sista crawlkursen. Jag var inte på topp. Har haft förkylningskänningar i flera dagar och det blev extra tydligt i vattnet. Vi fick köra intervaller av alla dess slag och jag hade inget att ge. Armar var trötta och jag hade svårt att syresätta musklerna. Avbröt vissa övningar och valde att lyssna på kroppen. Övningar som i vanliga fall är tuffa och jobbiga, var igår omöjliga.
Nu måste jag försöka få in rutinen att hålla igång simningen även under sommaren.
Sedan Wilja firades med en Nicke-tårta för snart ett år sedan så har Lowa sagt att hon vill ha en Bamse-tårta när hon fyller år. Nu när sexårsdagen närmar sig så frågade jag henne återigen vad hon vill ha för tårta. Eftersom hon gärna vill ha Star Wars-kalas, så tänkte jag att hon kanske hunnit ändra sig angående Bamse-tårtan. Icke. Bamse-tårta skulle det vara och Bamse-tårta fick det bli.
Testade en ny kombination på fyllning och måste säga att Dumle-fluff och päronmousse gick fint ihop.
Efter att ha fixat hela förmiddagen så däckade jag och sov bort någon timme efter tårtfikat. Det är påfrestande att kalasa och imorgon är det dags igen. Då vankas det discobowlingkalas med tio stycken 5-6-åringar (och en liten Wilja).
För att inte slarva bort hela helgen ur träningsperspektiv så stack jag ut strax efter kl 21 på ett intervallpass. Körde uppvärmning ner till IP och därefter två omgångar av 600, 400, 200 m. Efter att jag fått ner pulsen efter sista tvåhundringen så körde jag en omgång Tabata innan jag tuffade på hemåt. Ville gå lite efter en backe, men stod på mig och gav inte efter. Min kropp orkar mer än vad min hjärna vill låtsas om.
En sista reflektion är att jag älskar sommaren och ljuset. Det är fantastiskt att kunna sticka ut efter kl 21 och köra intervaller utan att det är becksvart och kallt.
Jag är orolig för att jag ska börja fuska med långdistansträningen nu när maran är över. Det är lätt hänt. Man tränar mot ett mål och när det är uppnått så infinner sig en tomhet. Vad gör jag nu och varför ska jag fortsätta springa långt? Nu har jag ett längre lopp inplanerat när det kommer till Ångaloppet så visst är det något att träna mot. Men det är en annan sak. Vi kommer att simma och springa om vartannat i knappa fyra timmar och då krävs såklart en viss uthållighet. Men det känns som en uthållighet som till stor del sitter i huvudet.
Så, vad gör man för att inte tappa all löpning nu när maran är över? Jo, man struntar i allt mentalt motstånd och så sticker man ut och springer. Utan krav och bara på känsla.
I söndags bestämde jag mig för att köra långpass och såhär efter uppladdningen inför maran vet jag inte ens om det faller in under min (egenpåhittade) långpasskategori. Det är ytterligare en sak som inträffar när man springer långt vecka efter vecka. Man tappar perspektivet och börjar plötsligt få för sig att ca 20 km inte är långt. 26 km och uppåt är långt. Kryper man ner mot 20 km så pratar vi lätt distans som man kan klämma av närsomhelst. Jag vet att det är vrickat att tänka så, men precis de tankarna har jag hamnat i båda gångerna jag tränat till marathon.
Söndagens 18 km blev således en lätt historia. Jag struntade i tempo och hade en utsedd runda att ta mig runt utan stopp. Jag peppade mig själv med mantrat från Sofia att även om min hjärna vill lägga av, så kommer min kropp att fortsätta. Kände nog aldrig riktigt att jag behövde stanna utan malde på mina 18 km. Visade sig efteråt att jag malt på i ett tempo om ca 6 min/km och det är sjukt jäkla bra för att vara mig.
Mina största fiender när jag springer långt är min mage och min hjärna. Slutar magen att funka så är det kört, men om hjärnan börjar så frön om att stanna så går det faktiskt att vifta bort och fortsätta mala. Funderar på att sätta upp en utmaning de närmaste veckorna där jag inte får stanna oavsett hur långt eller snabbt jag springer. Jag får sänka tempo, men aldrig stanna. Mmm, ska suga på den ett tag så får vi se om det blir något.
Dags att lägga om träningen mot att innefatta mer terränglöpning, kortare distanser och framför allt mer intervall- och backträning. Detta för att komma väl rustad till Ångaloppet den 11:e augusti.
Tänkte mig en liten försiktig start eftersom jag behöver vänja kroppen vid att återigen springa i mina Icebug Acceleritas 2 som är att betrakta som minimalistiska i jämförelse med mina mängdträningsskor Nike Air Pegasus 29. Skorna kändes väldigt bra och 2,5 kmspåret i Ensta som jag haft respekt för pga dess kupering kändes plötsligt inte alls sådär överdrivet jobbigt. Varför vet jag inte, men måhända har jag hittat en bättre backteknik.
Jag tenderar att vilja springa intervaller så flackt som möjligt alternativt backintervaller i en och samma backe. Nu bestämde jag mig gör att testa intervaller i Ensta-spåret istället.
10×60 s med 30 s gåvila mellan.
6×45 s med 20 s gåvila.
6×30 s med 20 s gåvila.
Det blev böljande löpning och det kändes spännande att få springa den här typen av intervaller. Man visste inte vad som väntade bakom nästa hörn och det gjorde det bra mycket roligare än att springa på bana. Det sägs att man måste kliva ur sin bekvämlighetszon för att utveckla sin löpning och kvällens pass bjöd på mycket sådant.
Glad Linda innan intervallerna. Efter intervallerna var dessutom fjorton myggor väldigt glada.
Fick göra high five med en gran efter passet eftersom jag var helt ensam i spåret.
Det känns som att det var betydligt längre sedan än de fem dagar dom passerat sedan Stockholm Marathon. Söndag, måndag och tisdag hade jag känningar i låren efter maran men i onsdags kändes det så pass bra att jag gav mig på ett lunchpass. Benen var pigga och verkade tycka det var trevligt att springa fortare än marafart. Gick därför till och med snabbare än det brukar på fem kilometer. Klockade in på ca 5.30-tempo och det är piggare och snabbare än jag brukar springa.
Jag har kommit till slutsatsen att jag varit väl förberedd både mentalt och fysiskt inför Stockholm Marathon och att det gett utdelning. Återigen, det är en häftig känsla att klara ett marathon med ett leende på läpparna. Det här kan låta sjukt, men att springa marathon och må bra hela loppet ger en kick som liknar den man får när man har klarat en förlossning. Har inte varit så här uppfylld av endorfiner sedan Wilja föddes.
Hursomhelst fick jag även simma igår och efter förra veckans superroliga pass så var jag taggad till tänderna. Det blev dessvärre ett riktigt magplask. Passet var rent ut sagt trist. Vi skulle bland annat köra någon sorts distansträning fast uppbrutet i 50:or med diverse tekniktips som mest bara kändes lösryckta och fullkomligt obegripliga. Fick därefter köra 10 minuter med hög frekvens i armtag men lite tryck. Det var något mer givande.
Idag fick det bli ett 45 min NTC-pass. Det var svettigt (som alltid) och jag känner mig stolt över att ha genomfört trots att jag var trött innan.
Linda Doktár 