Sprang Bellmanstafett med jobbet för knappt en vecka sedan och för en gångs skull struntade jag i att snegla på klockan. Struntade i att bli stressad om jag blev omsprungen. Struntade i om jag sprang si eller så. Fokuserade på att jag var stark och att det var fantastiskt att få springa i högre fart än vanligt.

Det händer att människor jag träffar tror att jag automatiskt är jättesnabb för att jag springer och tränar en del. Så är det inte. Jag har aldrig tränat specifikt för att uppnå snabbhet. Jag tränar med fokus på uthållighet och visst får jag en del fart på köpet. Men det innebär inte att jag per automatik blir en snabb löpartalang. Om jag ska bli snabbare så krävs det målinriktad och hård specifik träning.

Det min träning ger mig är att jag kan springa utan större förberedelse eller uppladdning. Jag kan klämma av ett millopp en dag för att några dagar senare köra ett swimrunlopp. Jag kan köra lopp utan att känna mig alltför sliten dagarna efter. Min kropp är van vid mängden träning och jag återhämtar mig snabbt.

Jag tränar för att kunna ta mig an utmaningar och äventyr utan att behöva vara orolig för att kroppen inte ska hänga med. Älskar känslan av att inte vara begränsad av min kropps kapacitet. Att spontant kunna anmäla mig till långlopp, triathlon eller något annat med vetskapen att jag kommer att klara det.

Det är jättehäftigt att utmana sig själv att bli snabbare på femman eller milen, men det finns inget som säger att det måste vara målet (med stort M) med löpning. Jag känner att det är synd att diskussioner kring löpning ofta fokuserar på fart och hur man kan bli snabbare.

Jag blir uppriktigt ledsen när människor jag möter känner ett behov av att förklara varför de inte springer snabbare. Det är som att det finns en utbredd känsla av att man inte har rätt att vara löpare/tycka om löpning för att man inte gör milen på en viss tid.  Jag är själv där och tassar ibland så jag vet att det är svårt att inte jämföra och att vara nöjd.

Sedan måste man ibland påminna sig om att vissa människor har lättare än andra för att springa fort. Andra har fallenhet för att springa långt. Eller för att måla tavlor, spela piano osv… Vi är olika och att någon är snabb har inget med din prestation att göra och betyder inte automatiskt att du tränar fel eller är mindre bra.

   
Försöker undvika att slita för mycket på mig själv inför torsdagens Bellmanstafett och söndagens Stockholm Triathlon. Samtidigt behöver jag hålla igång för att känna mig alert och på hugget. Fin balansgång det där.

Sprang korta intervaller på lunchen där jag värmde upp i ca 2 km. Körde ett par löpskolningsövningar och ett stegringslopp. Därefter väntade 10×40 s med fokus på fart och känsla men utan att maxa ur benen. Gå-/joggvilade mellan intervallerna. Känslan var avslappnad men fartfylld. 

Min stora utmaning är att hålla högt tempo under en längre tid. Jag kan få upp bra fart på korta intervaller men så fort vi snackar längre distans så freakar pulsen ur och känslan blir att jag inte kan syresätta musklerna ordentligt. 

Har lagt en hel del tid på att springa intervaller men trots detta blir min grundfart aldrig högre och mina forna om än blygsamma glansdagar känns avlägsna. Om det beror på fel typ av träning, för mycket träning i förhållande till vila eller det faktum att jag äter viss medicin är svårt att säga. Jag tycker att jag borde få större utväxling av min träning.

Min uppladdning inför söndagens Ångalopp failar lite för tillfället. Är inte på topp i kroppen och just nu inte heller i huvudet som dunkar av migrän.

Igår sprang jag (något som skulle vara) en lugn runda med Peter och Kicki. Två varv runt Trekanten, 6 km, i ett tempo som inte var särskilt högt och som tillät samtal. Samtal mellan Kicki och Peter alltså. Min kropp valde att få frispel under rundan och tyckte allt var pest och pina och döjobbigt. Jag var satt ur spel resten av eftermiddagen och kände mig yr, illamående och trött. Oändligt jäkla trött.

Vi fick trots detta en fin kväll ute på Bastis med barnen som var där och hade sommarlov med farmor. Det badades och metades små abborrar.

Idag har jag och har haft migrän… Efter att ha lyssnat på en fjärdedel av Det blir alltid som man tänkt sig med Olof Röhlander så tänker jag välja att se det som något positivt att jag är huvudvärkig idag. Det betyder att jag kan slappa både idag och imorgon utan att få för mig att jag ska träna något.

För att hitta motivation att träna kuperad och böljande stiglöpning så har jag satt upp ett litet delmål. Fram till Koster swimrun i början av oktober så ska jag utöver min vanliga löpträning avverka minst 20 varv på slingan där jag bor. Slingan är ca 2,5 km så det känns genomförbart men samtidigt utmanande eftersom det inte tillhör mina vanliga rundor.

Igår körde jag mitt andra pass på slingan och har nu avverkat totalt 5 varv. Utöver dessa 5 km så sprang jag 6 stycken 60 sekundersintervaller med 30 sekunder ståvila. Tryckte på i intervallerna som jag körde på flack mark, men i spåret. På så sätt fick jag träna på både fart och ökad koncentration för att ta mig över stenar och rötter. 

Hade ett antal timmar att slå ihjäl på ett lekland häromdagen. Tog med mig en gammal Runners world som jag inte hunnit läsa och hittade ett antal pass som jag genast ville sätta tänderna i. Jag älskar att hitta inspiration till nya pass och har varit inne och nosat på kombinationspass tidigare.

Passet gick ut på att springa 3×60 s backe med joggvila ned. Därefter väntade 5×500 m på flack mark med 60 s ståvila mellan intervallerna. Avslutningsvis skulle 3×30 s backe i hårt tempo köras. Gåvila ned.

Lyckades övertala både man och barn att hänga med mig till backen och medan jag och maken sprang så lekte barnen i parken bredvid backen.

  
Tanken var att de första backintervallerna skulle gå i miltempo och att 500-ingarna sedan skulle gå i ca 10 sekunder snabbare än miltempo. Backen vi valde är en gammal brant skidbacke så något miltempo var ingen av oss ens i närheten av. Däremot lyckades vi båda trycka på bra under 500-ingarna som vi sprang på den 350 meter långa gångbanan runt parken. Perfekt ställe för kombipass.
 

Martin fick lite extra vila när han väntade in min sista flacka intervall innan vi gick på de avslutande backintervallerna. Vi gav järnet och jag blev så medtagen av ansträngning att jag höll på att kräkas och kände mig lätt vimmelkantig efteråt. Det här kan ju låta mindre angenämt men faktum är att jag kände mig väldigt nöjd med passet. Hårda pass ska vara hårda och lätta ska vara lätta.  

Jag har länge varit en asfaltslöpare och har trivts bra med att utforska villakvarter i min omgivning. Någonstans inom mig finns dock en längtan efter att springa mer längs skogsstigar och i naturen. Ännu lite mer närvarande är denna längtan efter Engadin. 

Drar mig dock för att springa i skogen…delvis för att det är så mycket jobbigare men även för att jag i ärlighetens namn tycker att det är lite läskigt att springa ensam i skogen. 

Bästa sättet att sluta tycka att det är jobbigt (och läskigt) är att ta tjuren vid hornen och börja springa mer stig. Har ett kuperat litet spår ca 700 m hemifrån och idag stack jag dit för att springa tre varv runt spåret. Ett varv är knappt 2,5 km och tidigare har jag som mest sprungit två varv.   

När jag springer stig eller i skog så går det långsammare än på asfalt men pulsen pumpar på fint ändå. Det kräver mer koncentration men jag räknar med att jag kommer att bli starkare och säkrare och att det kommer visa sig med tiden.
 

Just nu låter jag rundorna ta den tid de tar och behöver jag en paus så tar jag det. För att tugga i sig några blåbär till exempel. 

Det är tungt att hålla gott mod när sommaren uteblir. Vi är tillbaka från semestern i Schweiz och på Gotland och det lämnar ett tomrum. Detta trots att halva semestern kvarstår på hemmaplan. Men det är inte samma sak att vara hemma. Speciellt inte när vädret inte tillåter bad eller sommarkänsla.

Jag försöker motivera mig att träna men har svårt att finna gnistan och energin. Tog mig i kragen och hoppade av på vägen hem från badhuset (ja, du läste rätt…badhuset…på sommaren) för att transportlöpa ca 6 km. Lyckades inte riktigt tagga till ens under löpningen. Lätt det istället gå lugnt och utan stress. Stannade och iakttog en räv som strosade förbi med en stor höna i munnen. Kändes bisarrt men det var verkligen en stor vit höna i käften på räven.

Jag försöker kicka igång peppen till fredagens Amfibiemannen. Hoppas jag kan få lite fjutt på den där glöden som jag vet finns därinne. 

Det är lätt, nästan för lätt, att uttrycka sig klumpigt i sociala medier. Jag blev påmind om det när jag la upp en bild tidigare idag där bildtexten löd Lätt morgondistans på 9 km längs havet i Tofta. 

Med detta inlägg fanns ingen tanke om att försöka få mig själv att framstå som duktig. Inte heller fanns någon tanke på att jag ville visa mig förmer än någon annan. Det var en skildring av vad bilden föreställde och som löpare använde jag mig av löpartermer. Passet jag genomförde var för mig ett lätt distanspass. Lätt avseende ansträngningsgrad och inte lätt som i det är så lätt att klämma i med 9 km på morgonkvisten.

Det är väldigt lätt att snöa in sig på sådant man själv tycker om eller sysslar med. Ibland leder det till att man uttrycker sig på ett sätt som kan misstolkas och det kan vara bra att ha i bakhuvudet. Både när man skriver, men även när man läser vad andra skriver. ❤️