Kategoriarkiv: Träning

Mental kamp

Publicerat i Simning av

Har varit bortrest några dagar och både jag och mina barn har därför ett uppdämt behov av att få vara nära varandra. De senaste två dagarna har det medfört att jag har gosat upp mig bredvid mina tjejer när det varit dags för nattning. Det har varit så mysigt att jag lyckats slumra till båda kvällarna.

Igår önskade jag nästan att Wilja inte skulle hinna somna innan kl 21.10 eftersom det skulle betyda att jag ”inte hann” till masterssimningen kl 21.30. Strax efter 21 vaknade jag med ett ryck och konstaterade att hon sov. Darn. Kom fram till att jag var lika sugen på att lämna värmen och sängen som jag var att cykla oändligt mycket backe på Hofors Adventure Race. Noll sugen. Noll roligt.

Försökte in i det sista hitta anledningar till att slippa åka och försökte få medhåll från Martin om att det var galenskap att åka och simma vid den här tiden på kvällen. Han gick inte alls på min linje så det var bara att packa ihop och åka. Snark.

När det gäller sen kvällssimning så tycks dock alla inre demoner frukta vatten för väl i bassängen var alla tvivel borta och det var härligt att simma. Kände mig dessutom lite extra stark som pallrade mig dit överhuvudtaget. 

   

 

Väsjöbacken bonanza

Publicerat i Löpning av

Denna vecka bjöd Team Nordic Trail in till backlöpning. Startade vid Edsbergs sportfält och tog oss bort till Väsjöbacken. Denna gång så startade vi med löpstyrka i backe i form av mångsteg, skridskohopp och utfallssteg både uppför och utför. Utfallssteg utför var en ny bekantskap och de visste var de tog. Så galet jobbigt att benen skakade.

Efter denna lilla nätta uppvärmning så var det dags för backlöpning. 10 vändor upp till första liftstolparna för att där vända och gå nedför. Jag hann skramla ihop 8 vändor á 45 s innan det var dags för den avslutande stafetten. Backarna sög musten ur benen men samtidigt så kände jag mig mentalt stark under hela passet. Stretade på.

Stafetten gick ut på att springa rakt uppför för att därefter snedda över backen och slutligen ösa på utför. Det här skulle vi göra fyra gånger och även om det var slitigt uppför så var det fantastiskt härligt att springa utför. Jag älskar snabba utförslöp.

Lite Alice i underlandet

Publicerat i Löpning av

Fick frågan från Jessica om jag ville hänga med och springa Color Run Night i Stockholm i fredags. Jag är inte den som bangar ett spännande lopp på fredagskvällen så jag tackade ja. 

Jessica kom förbi dagen innan med startkitet som bestod av en svart bomullstshirt, en (riktigt ful) uv-pannlampa, en påse grönt pulver och några självlysande tatueringar. Great, det här kommer bli kul.

Vi undrade lite vad vi hade gett oss in på när vi kom till Globen och folk låg och rullade sig i färgpulver på marken. De som inte gjorde det sprang runt och slängde färg på varandra eller dansade i de pulvermoln som låg som en dimma kring Globen.

Kändes lite som att knalla in på ett ungdomsdisco med pulvertema. Vi kan väl säga som såhär, vi var inte yngst. Det var många som var färgglatt pyntade och det var en hel del som sprang med yngre barn.



Vi ville inte vara sämre än de andra deltagarna så vi slängde pulver på varandra och tog oss bort till starten. Det var ett litet oklart startförfarande men efter ett gäng starter var det vår tur och vi tuffade iväg. Det kändes härligt och jag sprudlade av energi. Reflekterade över det bisarra i att deltagare gick längs banan och rökte.
Vi trippade fram och kryssade mellan barn och andra deltagare. Vi sprang igenom pulverstationer där det kastades färg på oss. Doften av babypuder ligger tät i luften. Vi skrattar åt det galna i att springa runt i slakthusområdet och bli nedpudrade med färg.  

 
Vi kommer till en station där det av oklar anledning sprutas vatten på oss deltagare. Strax därefter springer vi förbi en station med trasiga såpbubbelmaskiner. Garmin talar glatt om att vi sprungit 4 km och har en kvar. Ungefär samtidigt dyker the dark zone upp. The dark zone var inte särskilt mörk men hade ett gäng uvlampor uppställde. Vi springer vidare och jag undrar varför det står Finishflaggor längs banan och varför folk dröjer sig kvar, står i vägen. Va? Är vi i mål. Jaha. Och nu då? Fanns ingen riktig mållinje och det kändes som ett smärre magplask att 5-kmsloppet var slut efter 4.
Därefter drog ungdomsdiscot igång och vi gamlingar traskade hemåt. En mycket märklig upplevelse som ändå var trevlig tack vare det eminenta sällskapet av Jessica.

TNT-premiär

Publicerat i Löpning av

Har funderat ett tag på att börja springa i en löpgrupp någon gång i veckan. För att få inspiration, slippa planera ett eget pass, springa tillsammans med andra och pusha mig själv lite extra. Eftersom jag dessutom tycker att traillöpning verkar både roligt och utmanande föll valet på Team Nordic Trail. 

Igår var det dags för premiär och långa intervaller stod på schemat. Hade förmånen att få sällskap av herr och fru Demnert denna kväll.    

Först körde vi en kort uppvärmningsjobb som gick i ett högre tempo än vad jag själv skulle värma upp i. Under tiden vi sprang skulle vi  bland annat ”plocka blåbär” och springa baklänges. Vi fick även köra en form av kull. Väldigt likt en uppvärmning jag skulle kunna köra med mina friidrottsadepter. Med enda skillnad att de är födda 2007.

Efter uppvärmningen fick vi göra utfallssteg både framlänges och baklänges innan det var dags för huvudserien 3×6 min stiglöpning med 2 min gåvila mellan intervallerna. Vi sprang längs en uppmärkt bana i skogen som var ca 400 m lång. Den här delen av passet var riktigt rolig. Det är sådant här jag vill göra. Det enda smolket i bägaren var min egen kapacitet. När synfältet började dra ihop sig så blev jag litet rädd. Min kropp (i dess nuvarande blodbristskick) tycktes inte klara av att hantera långa intervaller och jag var tvungen att anpassa tempot därefter. 
Det gjorde inget, kändes som att jag gav det jag hade att ge och låg bakom Sofia och låtsades att hon drog mig i lina i sann swimrunanda. Kändes som att vi var det lag vi är och att vi gjorde det här tillsammans. Det kändes tryggt och stabilt och vi tuggade på bra. Som att det var det mest naturliga i världen att springa ihop i ett högt tempo. Vilket det ju är.
  

Efter intervallerna så fick vi köra lite styrka och jobba två och två. Dips, sit ups, rumplyft och både statisk och dynamisk magträning.

Mitt betyg på passet blir lite splittrat eftersom jag upplevde olika delar olika bra. Uppvärmningen var sådär. Att varva att springa på tok för snabbt med att göra lekar är sådär roligt. Jag vill känna mig som en löpare och inte som ett barn och hade uppskattat mer löpskolning, löpstyrka och lugnare uppvärmningsjogg.

Huvudserien är utan tvekan den del av passet som får bäst betyg. Springa i skogen is da shit. Jobbigt, ja. Roligt, ja. 

Den avslutande styrkan var ok, även om jag själv föredrar övningar där man inte behöver blanda svett med främmande människor.

Motivation som tryter

Publicerat i Löpning, Simning av


Jag springer gärna trots att anemin gör det tyngre än vanligt. Något som märks även när jag tar det piano och tar mig fram i blygsamt tempo. Har däremot otroligt svårt att motivera mig att simma. Känner mig stressad och pressad av simningen. Att det är ett måste att hålla igång om jag vill överleva Koster swimrun. 

Måsten gör inte underverk för min motivation utan får motsatt effekt på mig. Jag vill helst slippa släpa mig till badhuset och harva. Men jag gör det ändå och det känns ok och ibland till och med bra när jag väl är där. Igår var motståndet extra stort men jag tog mig till masters och väl i bassäng så flöt passet på.

Jag känner mig svag i både simning och löpning för tillfället men trots det så kommer löpningen så mycket lättare och förra veckan körde jag två kvalitetspass, en transportlöpning och ett långpass. Jag behövde inte ens övertala mig själv att ta mig ut. 

På lunchen idag gjorde jag ett besök i min favoritbacke i skogen. Körde korta intervaller på 45 s längs en slingrande stig med rötter. Vilade lite på toppen innan jag körde full fart utför. Denna procedur upprepade jag tio gånger.

 

Regnet och löpningen

Publicerat i Löpning av


Jag sprang långpass igår när regnet öste ner över Stockholm. Det fanns ingen hejd på det blöta när mängden nederbörd fyllde en hel månadskvot. När det regnar så mycket så kan man inte värja sig från att bli blöt (om man inte stannar inomhus).

Jag har inga fancy pancy superdyra regnlöparkläder och vet inte ens om det existerar vettiga sådana som man kan bära utan att svettas ihjäl. Jag har å andra sidan inget emot att det regnar när jag springer. Även om jag är dyngsur så gör det inte så mycket så länge jag håller mig i rörelse så att jag inte börjar frysa.

Vill man göra det aningen mer angenämt för sig själv kan man investera i en tunn ulltshirt och ullstrumpor. Det värmer fast det är blött.


Trots att jag var så blöt att det löddrade om byxorna så tyckte en gammal röd Audi att jag behövde bli blötare och valde att gasa genom en vattenpöl bredvid övergångsstället där jag stod. Blev lite arg, men inte i närheten av hur förbannad jag skulle ha blivit om jag hade varit torr från början.

Hofors adventure race 2015

Publicerat i Löpning, Mountainbike, Tävling av

Efter förra årets snöpliga DNF så låg spänningen i luften inför årets upplaga av Hofors Adventure Race. Vi ansåg att våra chanser till revansch var goda (inte minst eftersom vi i år körde den ”korta” banan till skillnad mot förra årets ”lagom långa” bana).

För att göra det tydligare kommer här en ytterst kort Hoforsparlör som riktar sig till personer som orienterar, mountainbikar och paddlar ungefär en gång per år.

Hoforsparlör

  • Lagom långt – sjukt jäkla långt
  • Kort – långt

Race day

Låt oss hoppa till att vi tuffade in i Hofors runt kl 8.30 på morgonen. Vi hade grundat med fin frukost på Högbo brukshotell och plockade ut våra kartor. Med oss på vårt äventyr hade vi Sofias man Jonas (aka fotografen) som dök upp titt som tätt med kameran och med extra vatten. Guld värt med sådan fantastiskt support.

Hälsade på några av de andra deltagarna, bland annat Lise-Lott som skulle köra sin första multisporttävling.  Innan vi satte tänderna i kartorna och började rosamarkera våra tänkta rutter så var vi tvungna att titta närmare på hinderbanan. Hinderbanan som en av oss skulle utföra direkt efter prologen och den andra precis innan målgång efter x antal timmar i skogen. Vi kunde se nackdelar (och få fördelar) med båda alternativen så vi singlade slant. Sofia skulle köra först och jag sist.

AUS_8314AUS_8319

Vi testade att gå i monkeybar men då jag tycks ha en (oväntad) fobi för att hoppa upp och greppa den första baren så insåg jag att det skulle bli till att ta straffrunda om 20 burpees. Repet trodde jag att jag hade koll på (efter att ha youtubat teknik, mohahahah) men det hade jag såklart inte. Det skulle generera ytterligare 20 burpees.

Efter att ha lattjat lite i hinderbanan så planerade vi vägval och markerade dessa på våra kartor. Strax därpå var det dags för prolog och Sofia tog på sig att ta hand om den blöta kontrollen som gick ut på att simma ut till en liten eka.

AUS_8335

Hinderbana

Sofia hanterade hinderbanan riktigt bra och med lite putthjälp över stången för back tuck och det irländska bordet så var resten nästan biff. Sofia som erövrat monkeybaren tidigare under morgonen lyckades inte få något bra grepp och fick därför köra 20 burpees. Därefter väntade repet och ytterligare 20 burpees.

AUS_8363

MTB

Vi var sist ut från växling, men hej, vi hade inte bråttom och trampade på. Åkte lite lite fel men det rättade upp sig och efter två kontroller var det dags för löpning.

Löpning

Orienteringen som följde var lätt och vi kände oss on top of our game, tills Sofias mage började knorra när den matades med bars. Min mage var glad och tog tacksamt emot bars, sportdryck och gel under dagen. Sofia jobbade på till synes oberörd trots sin halvtjuriga mage.

AUS_8549

MTB

Växlade åter till mtb och trampade iväg tämligen glada i hågen. Gjorde ett kort pit stop i TC och käkade lite smörgås innan vi fortsatte. Vi sprang där det var svårt att cykla och var glada att vi hade terrängskor och inte cykelskor. De här kontrollerna gick tämligen obemärkta förbi och vips var det dags för växling.

AUS_8429

Paddling

Solen sken när vi kånkade ner vår kanadensare till vattnet och paddlade iväg likt en kombination av bröderna Dahl och Pocahontas. Vi hade det fint där i solen på vattnet och plockade de kontroller vi skulle. Vi konstaterade att det var skönt att paddlingen var hälften så lång som föregående år.

AUS_8443 AUS_8456 AUS_8462

MTB

Återigen upp på cykeln. Kom till en kontroll uppe på en höjd och var återigen nöjda att vi hade terrängskor istället för cykelskor då detta tillät oss att springa upp till kontrollen istället för att försöka cykla/släpa cykel. Sedan var det dags för cykling över något som liknade makadam och det kändes som att jag satt på en bilningshammare där vi slirade och studsade fram. Vi tog oss uppför och runt sjön Tolven tills det plötsligt blev nedför. Nedför till en grop med lera. Istället för att vada igenom den så försökte vi gå runt den. Jag hittade en passage där jag trodde jag kunde ta mig över utan att bli alltför blöt av lervatten. Puttade cykeln framför mig och blev väldigt förvånad när både den och jag plötsligt sjönk när jag försökte ta stöd på en stock som flöt. Stod med iskallt lervatten upp till knäna och kämpade för att få upp cykeln. Kom lite ur balans av leran som kylde ner mig och mina fötter. Den hade dessutom en tendens att stänkte överallt i takt med att cykeln skakade den av sig som en blöt hund. Ungefär samtidigt började det gå uppför.

Uppför, uppför, what the…, uppför och sedan ännu lite mer uppför. Svor högt och Sofia undrade vad det var jag muttrade om där jag låg 50 m bakom henne. Den välkända känslan av backhat som jag jobbat hårt för att bli av med kom krypande. Jag har kämpat för att bli kompis med backar till fots i löpningen men det tycktes jag ha föga hjälp av på min cykel. Vi cyklade uppför in absurdum och jag minns att jag för mitt inre plockade fram en skattningsskala mellan 0 och 10. Kom fram till att det var ungefär noll roligt att cykla uppför.

AUS_8544

När vi äntligen fick plocka kontroll och sedan vända tillbaka nedför så kändes livet plötsligt roligare. I ungefär två minuter innan det kom ytterligare uppförsbackar. Trots backmisär var vi glada och tyckte att vi orienterade bra. Att vara ny på området är inte lätt men vi tog oss framåt och kontrollerna plockades en efter en. Vi kom in till sista löpningen i god tid innan cut off vid kl 17.30. Vi blev dock genast informerade om att vi minsann var sist av alla som körde kort bana. Tack för den. Det är inte vad man vill höra när man varit ute i många timmar och är trött. Då vill man höra glada tillrop som bra jobbat tjejer, nu är det bara lite löpning och mtb kvar. Ni ser starka ut. Vi kom fram till att det möjligen kan ha varit samma person som tyckte vi var jobbiga när vi gav oss ut på kanotpaddlingen förra året (eftersom han ville komma hem och inte ville behöva vänta på oss).

AUS_8467

Löpning

Vi snackade bort oss lite och sprang lite för långt på en av kontrollerna. Det rättade till sig och det var med skräckblandad förtjusning vi tog oss upp till virrvarret av stigar vid grustaget och kalhygget. Vi försökte följa stigarna på kartan men fler än en gång stod vi där med fler stigar framför ögonen än kartan vittnade om. Det gör det svårt och knepigt att veta var man är. Vi lyckades hitta kontrollen och var väldigt glada att vi inte irrat vilse eftersom det med stor sannolikhet hade kunnat leda till att vi inte skulle ha hittat rätt överhuvudtaget. Ett herrlag dök upp framför oss och vi tog rygg på dem. Inte ett helt genomtänkt drag då det visade sig att de skulle till en kontroll på lång bana och vi således sprang för långt. Vi tog oss tillbaka för att slutligen komma till skidbacken. Satan i gatan vad jobbigt att knata uppför tänkte jag, men vi lyckades snacka bort hela backen och plötsligt var vi uppe. Kontrollen satt högst upp i en liftstolpe och jag som hade pinnen fick koppla bort min höjdrädsla och ta stegen upp till kontrollen.

AUS_8584 AUS_8589 AUS_8590

MTB

Vi var nära nu och jag började peppa mig själv inför hinderbanan. Hade vi lite flyt skulle vi hinna i mål inom sju timmar, men det bästa av allt var att vi skulle få vår revansch. Vi tog oss in till TC och jag gjorde mig redo för hinderbana.

AUS_8543

Hinderbana

AUS_8632

Jag tyckte att hinderbanan flöt på bra och var mäkta nöjd med att även jag kom över stången för back tuck och det irländska bordet. Lyckades få upp den tunga kettelbellen vid atlasstenstationen och klarade att välta däck. Monkeybaren försökte jag inte ens klara och likaså repet. Det resulterade i att jag skulle behöva avsluta vår långa dag om knappt sju timmar med 40 burpees. Låt säga såhär, det jag lyckades klämma ur mig var någon sorts krälande/ålande ner till magliggande för att därefter ålkräla tillbaka upp till stående och där göra en liten tafatt handklapp. Men påhejad av publik och min teammate gjorde jag det, 40 gånger. Strax därpå gick vi i mål och allt som sprutade ur oss var lycka och endorfiner.

Det är en obeskrivlig känsla att få utmana sig själv under så många timmar och sedan slutligen få gå i mål. Kicken det ger är svår att nå på annat sätt och är utan tvekan något utöver det vanliga.

Tack Hofors för den här gången. 🙂

AUS_8621 AUS_8627 AUS_8628 AUS_8629 AUS_8631

Laddar inför race 

Publicerat i Mountainbike, Tävling av

Dags för race igen och imorgon väntar trevliga lilla Hofors Adventure Race. Det blir tredje året som jag och min parhäst Sofia kör. 

Första året hakade jag på i sista sekund och det var hur kul som helst att Pocahontaspaddla kanadensare, åka mountainbike i skogen och leka orientering. Det gav en endorfinkick som gjorde mig hög i dagar och detta fick oss att anmäla oss även till förra årets upplaga. Det blev en så pass lång historia att jag bara orkade skriva en tredjedels race report. Det slutade hursomhelst med att vi efter nästan 10 timmar befann oss någonstans ute i skogen. I mörkret. I regnet. Med en karta som regnat sönder och med en mobil som var urladdad. 

Vi lyckades slutligen ta oss till ett hus där vi hos en ensam herre fick låna telefon för att ringa efter assistans. Det var det första loppet jag har tvingats bryta. Vi var kalla, trötta och dyngsura när Jonas plockade upp oss.

Imorgon kör vi kort bana och hoppas på att få revansch och gå i mål. För att ladda riktigt gott hänger vi även i år på Högbo brukshotell.

  

Tankar kring fart

Publicerat i Löpning av

   

Sprang Bellmanstafett med jobbet för knappt en vecka sedan och för en gångs skull struntade jag i att snegla på klockan. Struntade i att bli stressad om jag blev omsprungen. Struntade i om jag sprang si eller så. Fokuserade på att jag var stark och att det var fantastiskt att få springa i högre fart än vanligt.

Det händer att människor jag träffar tror att jag automatiskt är jättesnabb för att jag springer och tränar en del. Så är det inte. Jag har aldrig tränat specifikt för att uppnå snabbhet. Jag tränar med fokus på uthållighet och visst får jag en del fart på köpet. Men det innebär inte att jag per automatik blir en snabb löpartalang. Om jag ska bli snabbare så krävs det målinriktad och hård specifik träning.

Det min träning ger mig är att jag kan springa utan större förberedelse eller uppladdning. Jag kan klämma av ett millopp en dag för att några dagar senare köra ett swimrunlopp. Jag kan köra lopp utan att känna mig alltför sliten dagarna efter. Min kropp är van vid mängden träning och jag återhämtar mig snabbt.

 

Jag tränar för att kunna ta mig an utmaningar och äventyr utan att behöva vara orolig för att kroppen inte ska hänga med. Älskar känslan av att inte vara begränsad av min kropps kapacitet. Att spontant kunna anmäla mig till långlopp, triathlon eller något annat med vetskapen att jag kommer att klara det.

Det är jättehäftigt att utmana sig själv att bli snabbare på femman eller milen, men det finns inget som säger att det måste vara målet (med stort M) med löpning. Jag känner att det är synd att diskussioner kring löpning ofta fokuserar på fart och hur man kan bli snabbare.

Jag blir uppriktigt ledsen när människor jag möter känner ett behov av att förklara varför de inte springer snabbare. Det är som att det finns en utbredd känsla av att man inte har rätt att vara löpare/tycka om löpning för att man inte gör milen på en viss tid.  Jag är själv där och tassar ibland så jag vet att det är svårt att inte jämföra och att vara nöjd.

Sedan måste man ibland påminna sig om att vissa människor har lättare än andra för att springa fort. Andra har fallenhet för att springa långt. Eller för att måla tavlor, spela piano osv… Vi är olika och att någon är snabb har inget med din prestation att göra och betyder inte automatiskt att du tränar fel eller är mindre bra.

Inför söndag

Publicerat i Träning av


På söndag kommer jag att köra mitt allra första triathlon. Jag har inte testkört på try triathlon-kvällarna och har aldrig kört något brickpass. Jag är helt lugn inför det som stundar och känner mig trygg i att det kommer att bli en rolig upplevelse.

Det är fantastiskt skönt att inte ha några tider att jaga eller resultatmål. Jag kommer att genomföra och jag ser fram emot det med förväntan. 

Som en liten uppvärmning kör jag idag Bellmanstafett med jobbet.