Har varit sparsmakat på backfronten ett tag. Har väl känt att jag borde (med tanke på Rockman) men att inre motstånd och knackig fysisk vägt så pass tungt att jag avstått. Tog den berömda tjuren vid hornen och drog till blodsmaksbacken i Tanto i veckan. 

 
Benen var pigga under uppvärmningen och tjuren behövde varken släpa eller dra mig uppför backen. Det var teamwork rakt igenom och de åtta intervallerna upp till fotbollsplanen avklarades utan svimningsanfall och mjölksyrahysteri.

För att bevisa för tjuren att jag dessutom är envis som en åsna så avslutade jag med en bonusvända upp till hundrastgården. 

När man lekt med tjuren på lunchen får man åka hiss

Simmade pyramider under gårdagens träningsgrupp. Det var ett roligt och varierande pass som gjorde mig glad. 

• 250 uv
• 25 ben, 50 släp, 75 5-takt, 100 ss, 75, 50, 25
• 50 f3, 100 f2, 150 f1, 100 f2, 50 f3
• 25 löst
• 3 startdyk (12,5, 20, 30 m (tidtagning))
• 75 löst
• Startdyk 25 m max (tidtagning)
• 200 ss

Jag är positivt överraskad av min egen utveckling inom simningen. Jag simmar inte ofta med klocka och när jag gör det så analyserar jag sällan. Nu kan jag dock se att jag har gjort framsteg. Min lugna simning går snabbare än tidigare och igår lyckades jag dessutom med konststycket att simma i olika farter och att göra det konsekvent. Jag har haft svårt att känna in skillnaden mellan de olika farterna (f1, f2 osv) men klockan visade tydlig skillnad mellan de olika farterna och det gör mig extra glad.

Fick dessutom ett hum om hur lång tid en voltvändningar tar för mig eftersom vi klockade start från pall med vändning (fötterna i) och en start med 25 m max och händerna i. Jag tror det finns en del att slipa på där.  

Vissa dagar hinner man verkligen med hur mycket som helst för att dagen därpå knappt hinna slå upp ögonen och blinka innan dagen är över. 

Lördagen var en sådan där superdag då jag hann med att vara i friidrottshall med barnen, gymma, gå på simtävling och käka middag med vänner. Det tog ut sin rätt och på söndagen sov jag till 10:15 och gjorde inte många knop innan kl 16.

Men låt oss backa till lördagens gymmande. Det blev mitt första gymbesök på egen hand på nya gymmet och fokus var fria och tunga vikter. Känns nästan fånigt bra att jobba med skivstång och tyngre vikter än jag är van vid. Dessutom ger knäböj, marklyft och rodd en träningsvärk som får en att nästan känna sig sjuk efteråt.    

När jag stapplade iväg till Eriksdalsbadet för att kolla in lite A, B och C-finaler med Sofia och Theresia var jag trött. Riktigt jäkla trött men efter en kardemummabulle och en kaffe var jag pigg nog att låta mig underhållas av de fantastiska simmarna. Satan i gatan vad de simmar snabbt. Det är svårt att ta in hur det kan gå så snabbt och samtidigt se så enkelt ut.

Om träningsvärken anades på kvällen var det inget emot hur det kändes på söndagen. Fick mig ungefär noll (0) motiverad att springa långpass och efter att ha sovit bort halva dagen sköt jag det hela framför mig ända till kl 16. Var inte alltför hoppfull inför löpningen med tanke på veckans grispassrekord. Bestämde mig för att inte titta på klockan och låta kroppen tuffa på. Ställde mig in på att jag eventuellt skulle behöva kliva av efter 12 (eller kanske redan 8) km och att det då skulle få vara okej.

Sedan hände det där magiska som man inte kan förutse. Jag sprang och jag sprang och det kändes plättlätt och när känslan är plättlätt så spelar det ingen som helst roll vilket tempo det går i. En bra känsla trumfar alltid ett bra tempo när jag springer. Det är känslan jag blir hög på, inte hur snabbt det går. Sedan finns det tillfällen där både tempo och känsla går i samklang och det var precis det som hände. Ren och skär magi. Lycka.

Låt säga såhär…vägen tillbaka till något som liknar löpform efter senaste månadens fot- och förkylningsbekymmer är varken spikrak eller särskilt flack. Den är omotiverande utmanande… För att vara övertydlig, mina försök till att löpa får mig att tappa motivationen att fortsätta löpträna.

När tankar som, ”Jag skulle ta mig fram snabbare om jag lärde mig att gå på händer och sedan använde det som transportmedel.”, far genom huvudet så är inte känslan i kroppen helt hundra.

Men det är nu, här och nu som det är viktigt att hålla i och ta sig igenom och inte låta löpningen försvinna som sand mellan tårna på en sandstrand. När man svävar på moln med raketskorna på är det inte svårt att ta sig ut och springa. Det är nu, när det är som grisigast och man vill ge upp redan efter första stegen som det gäller att ta sig igenom och inte vika ned sig. Sänka kraven, men sticka ut och springa och fortsätta göra det fast varje pass suger…

Hostan jag släpar runt på vägrar att ge sig men jag lägger till de positiva handlingarna att jag inte vaknade av den i natt. 

Var och simmade med måndagsgruppen igår och givetvis stod 200 m tidtagning på schemat. Övervägde att inte köra men beslutade mig för att simma lugnt genom passet och utan att pressa kroppen. Att inte trycka på när det är tidtagning är inte min melodi så jag avstod just det momenten. Snurrade 500 m på egen hand och i makligt tempo medan de andra trösklade sig igenom tidtagningen.

Har testsprungit foten några gånger nu och till min stora lycka har den klarat passen utan större motstånd. Efter första tillfället knorrade foten på morgonen därpå men så fort jag kom i rörelse så släppte det.

Efter en heldag med friidrottsutbildning vågade jag mig på ett längre pass igår. Efter 12 km började foten knarra lite men då det inte blev värre så fortsatte jag i knappt 5 km till. Håller tummarna för att det fortsätter såhär nu.