Jag har hållit humöret uppe i de två veckor jag haft löpförbud men nu är jag officiellt less. Less på att inte få springa och less på att vara sjuk och således inte kunna träna någonting alls. Förkylningen rullade in redan i fredags och har fortfarande inte släppt greppet. 

Hänger såklart ihop med att jag inte kunde vila på önskvärt sätt under helgen eftersom jag var på tävlingsresa med Lowas friidrottsklubb. Hade hoppats på att må bättre idag men vaknade kl 03 med hostan from hell. Var tvungen att pallra upp mig i soffan och sova sittandes för att sedan vakna med migrän och hosta.

Less. Over and out.

Min naprapat gav mig idag klartecken att provspringa foten på söndag och den ofrivilliga löpvila jag haft i elva dagar börjar således lida mot sitt slut. Nu skulle man kunna tro att jag haft ett grumligt humör under mitt löpförbud men faktum är att jag har haft både gott mod och humör. 

Jag har fokuserat på att träna på gym, på att yoga och simma. Det har gjort mig så pass glad att jag knappt har ägnat den uteblivna löpningen en tanke. Trots det kändes det fint att få tummen upp och ett ok inför att testspringa foten. Vinst.

För att lyfta mitt humör ytterligare har jag dessutom lyckats vinna inte mindre än TVÅ instagramtävlingar under den här perioden. 

Det var verkligen inte igår och antagligen inte ens de senaste fem åren som jag ägde ett gymkort. Eller gymarmband som det visst är nuförtiden. Alla dessa nymodigheter.

Men, som en följd av trasslet med min fot så har jag blivit med gymarmband. Känns förvånansvärt bra och som en frisk fläkt i min träningsrepetoar. Foten ömmar och har börjat gnissla. En synnerligen oangenäm känsla som blev än mer intensiv under och efter gårdagens stötvågsbehandling på Access Rehab. Skrek sådär lagom så att Lowa som var med mig kände ett behov av att be mig lugna ner mig. Underbara unge. ❤️

Gjorde premiär på mitt nya gym tillsammans med Martin imorse. Lyxigt och roligt att få träna tillsammans och tack vare Martin hade jag ett färdigt passupplägg att följa. Nu jäklar ska jag bli stark (och snabb som följd).

De senaste dagarna har jag funderat en del kring motivation och hur det kan fungera som en drivkraft. Om jag tidigare varit splittrad när det gäller motivation (och således hamnat i ett halvdant läge avseende både löpning och simning) så har jag nu valt att uttalat fokusera på löpningen. Jag underhåller simningen men jag lägger fokus på att löpa mycket och utvecklas inom löpning. Det har sällan känts så bra som det gör nu. Att låta motivationen få vara drivande och att tillåta sig själv att fokusera.

Ironisk nog så är det just min höga motivation (och kanske ambition) som fått mig att hamna i en klassisk fälla. Jag har börjat tro att jag klarar vad som helst, och i mitt övermod valde jag att springa 41 km fördelat på tre dagar. I ett par skor som jag senast använde i höstas. Här borde min egen erfarenhet ha börjat vifta med varningsflagg. Istället viftade den med gröna flaggor och glada tillrop. Hej, vad det går och trots stela vader är du både stark och snabb. Där svävade jag fram på små ulliga gulliga moln och tyckte livet och känslan av driv i steget var lajbans. Tills bubblan sprack och jag tumlade rakt ner i verkligheten med en fot som gjorde skitont. 

Foten gjorde så pass ont att jag begav mig på akuttid till Access Rehab för att få hjälp. Där sitter man och känner sig fånig eftersom man borde ha vetat bättre. Och när man får frågan om man styrketränar för att kroppen ska klara belastningen att springa runt fem mil i veckan… Ja, då känner man sig ännu fånigare när man tvingas erkänna att styrketräning inte är någon regelbunden syssla. Slutligen peakar man (i fånighet) när man gör ett försök att släta över avsaknaden av styrketräning genom att deklarera att man minsann har en balansbräda på jobbet. (Att den används pinsamt sällan nämner man inte.)

Nu är det löpförbud tills svullnad och smärta är borta. Jag hoppas innerligt att det går fort men ser samtidigt att jag fått en positiv bieffekt i form av ökad motivation till att simma. 

Den här helgen har det varit ett helt fantastiskt väder med löften om vår. Jag älskar när ljuset återvänder och det känns som att världen sjuder av liv. De senaste två dagarna har jag trots solen känt mig helt dränerad. Kan det bli en chock för kroppen att plötsligt få hantera stora mängder solljus? 

  
Petade hursomhelst in åtta km snabbdistans på lördagen och följde upp med 25 km långpass på söndagen. Snabbdistansen kändes lika oförskämt bra som långpasset kändes slitigt. Fick streta som en arbetsmyra och det kändes tungt från start. Blev inte heller bättre av att vissa partier av min valda runda bjöd på glansis som var ytterst svårlöpt utan Icebugsen (som jag lämnat hemma eftersom resterande del av rundan gick på asfalt utan is).