Backar i fredags och benen var lagom pigga när jag tog med dem ut på en 10:a igår. Benen skrek inte utan det var mer av ett gnällande. ”Va, ska vi ut idag igen? I motionsspåret!? Där är det ju backar! Du måste skämta!”

Jag fick slå av på tempot, men pinnade ändå på både uppför och nerför. Hjärnan försökte övertala mig att jag behövde gå ibland men jag lyckades stå emot. Vissa dagar är det lätt, andra dagar inte fullt så enkelt.

Idag känner jag mig pigg i benen och tog med Lowa på en runda i spåret. Det är väldigt mysigt och trevligt att springa med henne.

Det är inte ofta man ser mig i shorts men det var oändligt mycket svalare än mina vanliga trekvartsbyxor.

Simmade i Rösjön igår och det var inte en människa i närheten. Förra året hade jag en riktig förälskelse i Rösjön. Den var varm, lugn och simvänlig.

Rösjön är fortfarande varm och lugn men bjuder numera på otrevliga fält av undervattensväxter av den snåriga sorten. Inget mjukt böljande utan hårda, långa, trassliga mardrömsväxter. Övervann min egen panik och höll mig på djupt vatten för att slippa de värsta områdena.

Från att ha simmat solo igår så blev det Rösjöhäng med familj och vänner nästan hela dagen idag. Fick in ett fint simpass med Sofia och Roger. Roger körde sitt eget turborace i alla möjliga vinklar över Rösjön medan Sofia och jag lekte med lina. Tycker att det funkar riktigt bra med lina så den får nog hänga med till Ånga (där det mesta annars är rätt avskalat eftersom man kör utan våtdräkt och paddlar).

Apropå paddlar och Ångaloppet så måste jag snart skola om mig. Har nästan kört uteslutande med paddlar den senaste tiden för att vänja mig inför Stockholm swimrun och Amfibiemannen. Det är lätt att bli bekväm med paddlar och det går bra mycket snabbarr för mig med paddlar.

Folk frågar mig ibland skämtsamt om det är en ålderskris som får mig att köra swimrun, marathon eller ge mig på nya utmaningar. Kanske är det så men jag tror snarare att jag (med åldern) har utvecklats så pass att jag känner mig tryggare i mig själv och därmed vågar mer när det kommer till nya saker

Att våga testa nya saker som kanske känns lite läskiga kan ge en ordentlig kick. Som när klättrade upp på en klippa i Kroatien och hoppade för att kort därefter landa i vattnet. Eller när jag för några veckor sedan klättrade på klättervägg för första gången. I torsdags fick jag möjligheten att prova vattenskidor och trots att det skrämde mig så kände jag att jag måste testa. Upp kom jag redan på första försöket och växte säkert flera cm när jag fick beröm av båtföraren som tyckte jag var en naturbegåvning.

Jag är rädd för att misslyckas men har lärt mig med tiden att det ofta går bra och att vinsten av att klara av något är så mycket större. En framgångsfaktor är att jag litar på mig själv och min förmåga. De gånger jag är säker på att klara en sak, tex mitt första swimrunlopp, så gör jag det. Jag har av någon anledning svårare att klara tidsmål. Jag tenderar att vackla i tron på mig själv men samtidigt finns det inget som säger att tidsmål måste vara de mål jag strävar mot.

Senaste veckorna (månaderna?) har jag varit obeskrivligt trött och jag känner att jag kommer tillbaka till det hela tiden. Trött i kropp och kanske lite i själ också. Det finns väldigt lite motivation för träning och jobb och det känns som att jag söker något. Vet bara inte vad. Kanske vila? Kanske sol? En ny hobby?

Jag saknar träningslust och känner just nu att jag bara vill lägga av (fast det vill jag ju egentligen inte). Jag upplever att jag kämpar men inte får utdelning och då känns det mest bara trist att harva på med träningen. Jag känner mig talanglös och det är sällan en motiverande känsla. Jag vet att jag springer mycket i jämförelse med vissa och att jag ska vara stolt över det. Samtidigt vet jag att jag aldrig kommer att bli bäst i världen på löpning och det är inte där mitt problem ligger. Jag vill bara hitta det där området där jag känner att jag har något att bygga på. Där jag trivs och kan utvecklas.

Antagligen är det inte inom löpning, simning eller yoga som jag hittar mitt kall. Hur mycket jag än önskar att jag kunde det. Jag springer långt men gör det sällan bra, jag försöker springa fort men förblir långsam. Jag försöker yoga och bli smidig men är fortfarande stel som en pinne och kommer aldrig kunna göra de där coola yogaposerna.

Jag tror att jag har talang när det gäller att motivera och peppa andra. Synd att jag är talanglös när det kommer till att motivera mig själv.

Löpning är återhämtning, egentid och lugn för mig. Få saker kan stilla min oro och få mig att slappna av som löpning. Jag springer och lugnet sprider sig.

I helgen gav jag mig själv en lång och lugn runda i Ensta-spåret. Jag sprang 1,5 varv på 10-kmspåret och la därefter på ett varv på 1,25-spåret. Jag hade inte koll på mitt tempo men sneglade på pulsen och såg till att den hölls låg. När den pep iväg så saktade jag in. Det var väldigt länge sedan jag sprang i över 1,5 timme utan gång-, mat- eller fotopaus. Men i helgen sprang jag…och sprang. Jag tuffade på och lyssnade på min ljudbok samtidigt som jag tog in skogen. Andades frisk skogsluft och lät blicken svepa över den grönskande omgivningen.