Vissa dagar är guldkantade och idag sorterar in i detta minnesarkiv. Det känns som att hela familjen var samspelta och att vi maximerade dagen.

På förslag från Lowa så besökte vi fjärilshuset i Hagaparken och även om Wilja var rädd för fjärilarna så var hon desto mer fascinerad av det stora hajakvariet. Hon är rolig på så sätt vår lilla gosefia, stora hästar och hajar är nemas problemas men snackar vi små insekter som flyger så blir hon panikslagen. Även koikarparna utlöste lite panik när de kom för nära (trots att det var ett akvarium mellan).

Jag gillade verkligen fjärilshuset, det kändes lagom på något sätt. På vägen hem bestämde Lowa och jag att det var dags för lite mamma-Lowa-tid i Enstaspåret. Lowa har länge sagt att hon vill följa med ut och springa och varför inte passa på en varm höstdag när regnet strilar ner. Det blev inte mycket löpning utan mer promenad och fantastiska samtal. Hon är bra klok och fantasifull, min lilla loppa. Vi busade och lekte oss först runt 1,25-spåret och därefter 2,5-spåret. Hann dessutom leka lite i parken vid spåret och jag måste säga att det är genialiskt att de byggt en sådan fin liten lekpark där i skogsbrynet.

Imorgon blir det förrådsrensning och Urban Training med Kari Traa. ”All in” i lyckoruset den här helgen!

Jag funderade lite över det här med upplevd ansträngning under dagens löpning runt Årstaviken. Ansträngningen var hög trots att känslan var att jag sprang väldigt långsamt. Benen var tunga och trötta efter intervallerna igår och passet var tänkt att bli en mysjogg. Väl ute i spåret så tyckte jag att jag sprang ofantligt långsamt, på gränsen till krypfart och det kändes inte som att det var möjligt att springa långsammare.

Ville inte kolla klockan eftersom jag tenderar att deppa ur när det går långsamt fast ansträngningen är hög. Väl tillbaka på jobbet så visade det sig att jag sprungit i snitt 40 s snabbare än vad jag trodde. Knasigt, men jag antar att det är såhär det kan bli när man inte lägger in vila mellan passen. Desto trevligare är det att tänka att mina ben vill springa rätt snabbt även om de är trötta. Måste vara mina inbakade lyckoflätor som gör mig snabb.

Jag är alltid grymt nöjd när jag får till ett intervallpass och extra positivt blir det när man får sällskap. Igår var vi ett gäng tjejer som stack iväg till Zinken och körde på lunchen. Planen var 4 st 800-metersintervaller men vi klämde i med en sista bonusintervall eftersom vi hade så pass bra flyt.

Jag var rätt jämn med en annan tjej så vi turades om att agera tempohållare. Sara som är snabb som vinden agerade pepp genom att visa hur snabbt det kan gå. Kände mig pigg och full av energi resten av dagen och även om det är jobbigt där och då när man kör intervaller, så är det något av ett lyckopiller efteråt.

På eftermiddagen var det knytis på förskolan för att fira FN-dagen och det dukades upp med mat från olika länder. På Wiljas avdelning fick vi välja vad vi ville ta med så Martin stekte ett gäng American Pancakes som gick åt i ett nafs. På storbarnsavdelningen hade barnen själv fått välja land och vissa föräldrar fick mer av en utmaning när de skulle tillaga mat från Uzbekistan och Kongo.

Bild på flaggor lånad från förskolans FB-sida

Sista tillfället för denna gång på träningsgruppen i crawl. Mina stackars armar, axlar och lår fick så de teg under måndagens lunchstyrka i cirkelform med Sara, Lisa, Kicki och Emma och det gjorde gårdagens pass till en riktig utmaning.

Större delen av passet var uppbyggt på intervaller. 4 x 100 med start 2:15, 4 x 50 med start 1:10, 4 x 25 med start 35. Vila i form av 50 m fritt mellan de olika blocken.

Mina armar var trötta och det kändes som att jag vobblade fram eftersom coremusklerna också skrek. Är väldigt nöjd att jag lyckades genomföra intervallerna med jämn fart och med lagom lång vila. Jag tycker att jag har bra kontroll över fart och vad som krävs för att hålla mig inom ramarna (dvs inte simma för fort eller för långsamt).

Några härliga bilder från lunchstyrkan häromdagen:

Mina underarmar (!?!) gråter idag…

Den här helgen har varit precis så bra som jag ville att den skulle vara. Jag fullkomligt stupade i säng redan vid kl 21 i fredags (trots att jag tog en powernap) när jag nattade Wilja. Sov som en stock till lördag morgon och efter att ha varit uppe med W några timmar så sov jag lite till. Sömn har varit ett av ledorden den här helgen.

M har varit tvungen att jobba så lillfian och jag åkte själva över och firade storebror som fyllt 40. Mysigt med alla små kusiner som röjde för fullt. Kändes lite konstigt att Lowa inte var med men enligt alla rapporter från Portugal så har hon haft en toppenvecka.

Söndag väcktes jag tidigt av Wilja men efter att ha fixat frukost somnade jag visst i soffan. Hoppsan. För att låta M få arbetsro så stack W och jag till centrum för att gå på bio. Första gången för Wilja.

Långpassade och 18 km gick som en dans trots att benen var lite tunga i början. Vissa dagar flyter långpassen verkligen fint och det känns så jäkla bra. Direkt efter löpningen fick jag hjälp av W att kratta löv. Lövhögen var alltifrån en säng till en bil.

Nu sitter jag och bara längtar efter att min Lowa ska komma hem. Finaste sexåringen i stan, min lilla loppa.

I’m still on a high efter söndagens lopp, Hässelbyloppet. Jag har hört många säga att det är ett flackt och således tacksamt lopp om man vill persa. Jag hoppades väl lite på att kunna slå min tid från Midnattsloppet (56:41) men förra veckans uppladdning blev rent usel. Jag jobbade över, stressade och åt dåligt under hela veckan och all typ av formtoppning uteblev. Höll på att gå under av mammakänslor som svallade över när jag dessutom släppte iväg Lowa till Portugal i en hel vecka. Kändes som att jag backade i mitt välmående och peppen jag känt inför loppet var plötsligt inte lika hög längre.

Ställde in mig på att det antagligen skulle bli ett tungt lopp och bestämde mig för att vara snäll och lyssna på kroppen. Inte vara så sträng mot mig själv utan ta det som ett skönt träningspass i höstsolen. Väl på plats värmde jag upp i ca 10 min innan det var dags att knöla in sig i startfållan. Jag hamnade långt bak men tänkte att det inte gjorde så mycket. Starten gick och vi kom iväg i ett fint tempo. Benen kändes pigga och glada över att få löpa och jag liksom flöt fram. Sneglade på klockan de första två kilometrarna och insåg att det nog gick aningens snabbt, runt 5-tempo.

Jag vet att jag fixar 5-tempo på 5 kilometerslopp men inte hur mycket längre än så det skulle hålla så jag anade att jag kanske gick ut väl optimistiskt. Jag körde på och tänkte att det går så länge det går och runt 6, 7 kilometer så kände jag mig rätt tung och sliten. Plockade vatten vid båda stationerna trots att jag som regel aldrig dricker på distanser kortare än 15 km. Tempot sänktes och vid den enda backen (strax innan 8 km) så var det inte jätteroligt men jag visste att Martin och Wilja skulle stå där någonstans. Vips dök de upp och det gav en välkommen energiboost. Att någon var där och hejade just på mig.

Strax därpå sprang jag förbi skylten för 8 km och då ploppade plötsligt de positiva tankarna upp. Nu du, nu är det bara två kilometrar kvar och det är inte långt. Max tolv minuter av ditt liv. Drygt 8-9 min senare svängde jag in på Hässelby IP och ökade konstant tempo för att slutligen spurta in i mål. Klockan stannade på makalösa 53:27! Sub 55 med råge.

Jag är otroligt stolt över min prestation och något som länge varit otänkbart har jag nu lyckats åstadkomma. Det känns overkligt men har gett mig en dos extra självförtroende när det kommer till löpningen.

53:27

Imorgon ska min lilla loppa åka utomlands med farmor i en vecka. Det känns ärligt talat urjobbigt. Har aldrig varit ifrån Lowa mer än ett par, tre nätter och separationsångesten river i mig.

Hösten är generellt en mindre positiv tid för mig, men den här hösten försöker jag möta på nya sätt. Jag tillåter mig själv att stanna upp och vara i nuet med Lowa och Wilja. Passar på att kramas extra mycket med tjejerna, gosar upp bredvid Wilja i hennes kojor av kuddar, filtar och stolar. Jag tar del av alla insiktsfulla reflektioner som Lowa presenterar och ser hur hon strålar. Mina fina tjejer och min vackra man, de ger mig lugn.

Den här hösten testar jag även ett mer uppstyrt och mer frekvent träningsschema där jag varvar löpning, simning och yoga. Jag märker att träning också har en rogivande effekt på mig. Jag sticker ut och springer eller simmar och där och då är tankarna helt befriade från stress, måsten och höstdepp.

Fortsätter följa Röhnisch Running Schools 10-kmsträning. Inte för att klara min första mil utan för att få bättre struktur på mina kvalitetspass. Förra veckan klämde jag således i med 16 st enminutsintervaller och ett pass med 4 km snabbdistans. Det första var vidrigt eftersom jag hade tokont i magen och mådde illa som en galning. Hade ätit rödcurrygryta och den var på väg upp åtskilliga gånger. Är ändå nöjd att jag genomförda även om det inte blev i den fina form som jag hade hoppats.

Kvalitetspass två, snabbdistans var också jobbigt. Trots att jag lockas av tanken att springa snabbare så känns det som att jag är mer tillfreds efter ett långpass. Kanske är det därför jag drömmer om att någon dag springa ett ultralopp. Långt och länge känns mer jag, än kort och snabbt. Min kropp och hjärna får ingen riktig kick av att pressa mig på korta distanser. Känner mig mest dålig och misslyckad för att jag är långsam. Långa pass däremot får mig att känna mig grym. Det går inte snabbt, men jag är uthållig.

Långpasset i RRS har jag valt bort till förmån för mina egna långpass. I söndags körde jag 14 km och benen var som två tunga stockar. Tror det är en signal att jag behöver träningsvila så den här veckan blir lugnare.

Bytte t ex ut måndagens transportlöpning mot ett crawlpass. På plats i bassängen hittade jag Karl från crawlkursen och på bassängkanten stod tränar-Hasse och hade privatlektion. Kändes nästan som en träningsonsdag så jag la upp ett strukturerat pass om 200 m uppsim, 2 x (100 m paddlar, 100 m sammansatt), 100 m med andningsfokus (5, 3, 5, 7), 100 m paddlar, 250 m nedsim. Efteråt tränade jag voltvändningar.

En annan reflektion såhär under min intensiva träningshöst är att jag behöver mer mat. I helgen slog jag till och bakade en äppelpaj på äpplen från vårt lilla miniträd och frukostfrallor på surdeg.