Jag är ingen stor sminkköpare men en favorit är Tri Brow från Make Up Store. Det är en ögonbrynsskugga och man blandar själv till rätt nyans. Den är dessutom perfekt att använda som eyeliner och med den snedställda ögonbrynspenseln blir det ett riktigt fint precisionsarbete.
Fredagsmys med tjejerna medan pappa Martin är ute på galej betyder att vi brukar lyxa till det och kanske poppa popcorn, dansa, titta på Wild Kids eller något annat som vi är sugna på. Idag hade Loppan föreslagit ”sådana där kakor med både vit och brun choklad”.
Bara att rota fram receptet på American Cookies och börja hacka choklad. Receptet har vi fått från en vän som i sin tur fått det från någon annan. Ursprunget är således oklart men resultatet är fantastiskt. Jag älskar dessa kakor, de är galet goda och kan varieras i det oändliga. Jag har testat att slänga i choklad, nötter och tranbär och resultatet är alltid grymt gott
Två dagar sedan min tvåmilare och jag känner mig fortfarande lite vimsig och matt. Tycker att det är svårt att få i mig tillräckligt med energi i samband med och framför allt efter långpassen. Efteråt är jag sällan hungrig utan dras ofta med en bråkande mage och ett lätt illamående. Annat är det nu dagarna efter, nu kan jag äta hur mycket som helst utan att fylla den kurrande magen. Problemet är att det känns som att skadan redan är skedd och som att jag försöker fylla ett såll.
Jag måste hitta bättre sätt att förbereda och pressa i mig mat, för att gå runt och känna sig urlakad i flera dagar känns som ett rätt uselt alternativ.
Det underbara vädret igår bjöd på pulkaåkning, varm choklad och värmande vårsol tillsammans med familjen.
På eftermiddagen fick jag även till ett långpass på egen hand och benen rullade på bra. Drygt 23 km lyckades jag skramla ihop och måhända var det en lite för stor ökning mot föregående veckors modesta 15 km, men jag gick på känsla och en önskan att få bevisa för mig själv att jag kan hantera längre distanser. Resten av kvällen var jag halvt död.
Den här vintern tycks vara för evigt. Den har varit kantad av sjukdomar och jag kan ärligt säga att det känns som att jag går på knäna. Då är det inte ens jag som varit mest sjuk, utan resten av familjen. Sjukdomarna har avlöst varandra och vi har betat av vattkoppor, kräksjuka, influensa, förkylningar och feber som aldrig tycks ge med sig.
Nu är jag själv sjuk och känner att det måste få räcka nu. Jag/vi orkar inte mer. Under den här vintern har vi haft fler sjukdagar än vi haft totalt sedan Lowa föddes för snart sex år sedan. Vet inte hur många fler vaknätter med febriga, kräksjuka eller hostande barn vi klarar. Det räcker nu.
Det har varit rekordmycket snö och vi har åkt pulka en gång. Resten av tiden har någon varit sjuk, vilket säger rätt mycket om hur illa det är och har varit. Om vi verkar asociala så beror det inte på att vi väljer bort att umgås. Vi brottas bara med denna evighetslånga vinters alla sjukdomar…
Familjens baciller fick mig till slut och nu ligger jag hemma med feber, huvudvärk och en tjock hals.
Måste nog ändå säga att jag fick lite av en revansch under onsdagens simning. Jag hade kontroll och överlevde både teknik och snabbsim utan att drunkna så nu kan jag få se fram emot nästa tillfälle. En bra mycket trevligare känsla än paniken inför förra passet.
I övrigt har den här veckan rasat förbi och jag har haft många koncentrationskrävande uppgifter och möten på jobbet. Såhär på fredagskvällen känner jag hur anspänningen liksom ligger och vibrerar i huvudet. Har nog ett fint stresshormonspåslag just nu. Planen var att hämta barnen på dagis idag men jag var tvungen att än en gång ringa in farmors hjälp eftersom jag hade arbete upp över öronen. Ska försöka skaka av mig allt nu och fokusera på lugnt födelsedagsfirande imorgon. Ingen mer stress!
Förra veckan på crawlkursen så blev vi indelade i två grupper, en med fokus på armar och en med fokus på ben. Jag hamnade i armgruppen och jag tyckte att det mesta gick bra. Fick jobba mycket med det mentala eftersom jag var betydligt långsammare än de övriga i gruppen. Jag fick starta sist på alla övningar och kände mig stressad över att ständigt se de andra stå och vänta på att jag skulle bli klar med mitt varv. Jag måste bli bättre på att bry mig om mig och mina framsteg och strunta i de andra. Blir ju ingen vidare kvalitet på tekniken när jag känner mig stressad.
Jag fasar lite för att hamna i samma konstellation idag och det känns trist att ens behöva känna så. Vi fick dessutom genomföra en övning som inte alls passade mig eftersom jag tenderar att stressa redan som det är. Övningen gick ut på att simma 6×25 m och mellan starterna skulle det vara 40 s. Jag hade alltså 40 s på mig att ta mig en 25:a innan nästa 25:a skulle påbörjas. Jag tycker mig ha ganska bra kondition men under den här övningen fick jag ren panik efter 115 m. Det kändes som att jag flaxade för mitt liv för att inte sjunka och drunkna och av ren överlevnadsinstikt avbröt jag och ställde mig på botten. Känslan var så pass obehaglig att jag kände mig chockad resten av kvällen och jag kan ärligt säga att jag är rädd för att bli ställd inför samma övning ikväll. Det liksom knyter sig i bröstet bara jag tänker på det.
Jag överdriver inte när jag säger att jag var helt färdig hela eftermiddagen och kvällen igår. Jag kände mig knappt kontaktbar och halvt död. Tror att mycket berodde på vätskebrist efter långpasset och att det är svårt att få i sig tillräckligt med vatten när det är kallt ute.
Idag var jag hyfsat pigg när kidsen väckte mig vid kl 7 och vi mjukstartade med mys i soffan innan vi gav oss iväg till Kaatach lekland i Tyresö. Syrran och barnen slöt också upp och det blev en heldagsutflykt.
Nu blir det middag på rester (not that fun) men man får slänga in lite goda tillbehör som breadsticks. 😉
Fjärde dagen på nya uppdraget och jag är helt mör i knoppen. Kroppen är också trött efter två dagars intensiv träning.
Lite pannkakor med grädde och sylt får bli belöning.
Linda Doktár 