Hade jag haft en skylt på dörren där hemma så hade det inte stått Gone Fishing utan Gone Exploring just nu. Jag är mitt uppe i en virvelvind av upplevelser och möten. Både med människor, natur och mina egna känslor och tankar. Skulle nog närmast kunna sammanfattas som att jag är hög på livet. 

Receptet för att uppnå detta har för min del varit att

1. Hänga med inspirerande och härliga människor
2. Våga säga ja till att testa nya saker

De två stegen ovan har lett till att jag cyklat min längsta sammanhållna mountainbikerunda och mina första 70 km på landsväg. Jag har cyklat genom teknisk terräng och vetefält, längs hästhagar och lantliga idyller. Jag har njutit av fart och känt den hissnade känslan i magen. Jag har varit beredd på att stå på näsan i blåbärsriset men har tagit mig över stockar och sten. Jag har skrattat och snackat, reflekterat och rullat. Jag har harvat och svettats. Jag har känt mig stark och lycklig.

Jag har utmanat höjdrädslor i svindlande höghöjdsbanor med barnen, testsimmat med skor tillsammans med Lowa och badat i kalkbrott med hästar galopperandes bredvid. Jag har simmat i havet och busat på vattenland. Jag har sprungit och jag har löpcoachat. Jag har tassat i skogen och bakat paj med blåa blåbärsfingrar. 

Jag har tävlat och jag har umgåtts. Jag har stannat upp vid havet och på mossiga stenar. Jag har strövat och funderat. Jag har känt mig levande och pirrig. Jag har fnittrat nervöst och gapskrattat högt. Jag har lyssnat och jag har pratat. Jag har levt och jag har upplevt.

Fullkomligt fantastisk träningsvärk i de sneda magmusklerna är resultatet efter ett backpass jag körde för några dagar sedan. Som motvikt till förra veckans långa backintervaller på asfalt så begav jag mig till spåret och den backe som stoltserar där. Backen är ca 100 m lång och ca 10-12 höjdmeter. Den känns brant som sjutton men är en lilleputtbacke i jämförelse med bergen jag kommer lattja med i Norge.

Men som det är med det mesta så gör man så gott man kan med de förutsättningar man har. Skulle jag bege mig till högre höjder skulle det sno för mycket tid av min dag.

Fördelen med den här backen är att den är trevlig att harva uppför och sedan optimal att dra på utför. Det är ofta när det är brant eller tekniskt som det kan ta emot att våga släppa lös farten utför. Här är det brant och med inslag av rötter så blir det dessutom något tekniskt. För att våga flyga nedför så vilar jag ner pulsen både uppe och nere.

Tio gånger upp

Tio gånger ned

När jag väl börjar min färd neråt försöker jag tänka på korta och snabba steg. Jag låter armarna hänga fritt och använder dem för att upprätta någon form av balans. Mot slutet av backen innan den flackar ut så släpper jag helt och låter kroppen accelerera. Det är enorm kick när farten är som högst och jag inbillar mig att det är något liknande som riktigt snabba löpare upplever under korta och explosiva lopp.

Avslutade med att ta mig upp på ett litet berg och slungades omedelbart tillbaka till när jag tog mig över berghällarna på Utö. Ett fint minne och en härlig natur.

Tove, Sofia, jag och Elin efter väl genomförda lopp

För några veckor sedan blev jag peppad att anmäla mig till Stockholm Triathlon olympisk distans. Efter förra årets sprint så har jag varit lite sugen på att köra triathlon igen och var väl inte alltför svårövertalad när ämnet kom upp. För att inte harva i samma gamla hjulspår så valde jag Olympisk. Ny distans betyder alltid pers (så länge man kommer i mål) och ett pers är ett pers är ett pers. Utifrån förra årets resultat och min totala avsaknad av cykelkompetens så tippade jag på att komma i mål runt 3 timmar och 10 min.

Var lugn och kände mig inte särskilt nervös inför loppet vilket fick mig att göra allt det där man inte ska göra inför ett lopp. Skaffade ny utrustning i form av både kläder och nya däck dagarna innan. Körde intervaller och drack rödbetsjuice, trots att det är ett icke-testat och högst icke-verifierat upplägg för mig. Tog med andra ord inte loppet på så stort eller blodigt allvar utan tänkte att det går som det går. Till råga på allt hade jag en hemsk migrändag dagen innan loppet. Åt migränmedicin och vilade men huvudvärken from hell vägrade ge sig under dagen.

Tove och Elin känner sig redo

På race day blev jag upplockade av Elin och tillsammans med Tove begav vi oss in till incheckningen vid Stadshuset. Förra året ringlade sig kön till incheckningen lång men i år gled vi in på en gång och hann förbereda växlingsområdet med gott om tid tillgodo. Jag dukade upp prylar för cykling och löpning på en handduk och såg till att ha en mental bild över vad som skulle ske vid växlingarna. Därefter tog vi ett varv runt området och tittade på simstart och var cyklingen skulle ta vid. Vi sprang på Johan, Björn och Andreas som som skulle starta 30 min innan oss och de verkade taggade till tänderna.

Björn, Johan och Andreas susade fram längs banan

Från förra året hade jag med mig minnet av att simningen var mentalt jobbig och att den var oändligt lång. Gled ner i vattnet och försökte istället plocka fram den mentala bilden av kontrollerad simning från ”Try Triathlon”-tillfället. Praktiserade min ”strunta i alla andra och kör ditt eget race”-inställning och undvek att bli stressad när starten gick. Jag simmade kontrollerat och lugnt och betade successivt av de olika bojarna längs vägen. En liten klunga med tjejer drog ifrån rätt snabbt och därefter kändes det som att jag simmade helt ensam. Hade inga andra tjejer runt mig men insåg när jag väl kom upp att det nog var ett rätt stort gäng som faktiskt låg bakom mig. Simningen gick på 26:47 och jag pinnade iväg till växlingsområdet.

Två NSE-tjejer preppar för start

Av med våtdräkt och på med hjälm, strumpor och cykelskor. Elin dök upp strax därefter och vi hann hälsa på varandra innan jag stack iväg med cykeln. Det var nu dags för eldprovet och det var dags för mig att för första gången någonsin cykla mer än 25 km. Vet att jag saknar cykelerfarenhet och har inte direkt känt mig som en naturbegåvning inom området. Satte fart och började beta av de fyra varven längs Norr- och Söder mälarstrand. Hela åtta gånger skulle således Västerbron bestigas. Tuggade på uppför och passerade en del cyklister till min egen förvåning. Försökte ligga i utför och även plocka passeringar där. På platten blev jag omcyklade av ett antal medtävlare men det var inte i närheten av så många som det var på Try Triathlon. Jag cyklade helt enkelt bra och jag tror att det till viss del berodde på mina nya däck och att jag hade höjt sadeln till ett bekvämare läge.

Foto: Linda Malmqvist

Mötte och vinkade till Elin vid varje vändpunkt och låg hela tiden och väntade på att hon skulle komma susande förbi. Vi var dock otroligt jämna på cyklingen och träffades ungefär vid varje ställe alla de sju gånger vi möttes. På slutet av första varvet susade däremot Johan förbi som en virvelvind.

Klockade in på 1:21:08 efter fyra varv och trippade in till växlingsområdet. Av med cykelskor och hjälm. På med löparskor och skärm innan det var dags för 10 km löpning. Jag var trött och löpningen var den värsta biten på hela loppet. Kände mig inte alls pigg och spänstig utan mer som en heffaklump släpandes på en viktsläde. Hade innan loppet haft siktet inställt på att hålla ett tempo runt 5:00 min/km men jag hade bara en tung växel att ligga på hela tiden och trots att jag inte kollade på klockan märktes det tydligt att det gick långsammare än tänkt. Mötte Elin vid de olika vändpunkterna och hon knappade successivt in på mig och jag väntade mig återigen att hon skulle susa förbi i vilket ögonblick som helst. Jag bet i och betade av de fyra varven runt slottet och försökte att åtminstone inte tappa i tempo. Lyckades hålla i in i mål och överraskade mig själv med att gå i mål med god marginal till 3-timmarsgränsen på 2:50:48. Så galet jäkla nöjd.

Jag överraskade inte bara mig själv utan lyckades även överraska Martin och barnen som med nöd och näppe hann in för att heja på sista varvet på löpningen. Det är en kick att klara av utmaningar och att våga ta kliv utanför den bekväma komfortzonen. Att anmäla sig i sista sekund till saker verkar vara ett vinnande koncept för mig.

Jag funderar en del på vad som gör mig lycklig och vad som får mig att känna glädje. Jag befinner mig i en period av reflektion med en vilja att göra aktiva val. Kanske är det någon form av ålderskris eller så är jag äntligen tillräckligt gammal för att inse att det är jag som väljer det liv jag vill leva. Det kan vara stora och livsavgörande val till små val i vardagen.

Jag vill säga ja till sådant som får det att pirra i magen. Sådant som skrämmer men samtidigt får mig att känna mig förväntansfull. 

Jag vill vara en trygg punkt för mina barn och jag vill att de alltid ska känna sig älskade.

Jag vill springa på vackra platser och jag vill uppleva äventyr. 

Jag vill vara med människor som jag tycker om och som ger mig positiv energi. 

Jag vill vara nära havet. 

Jag vill maximera och leva livet fullt ut.

För er som minns så fick jag och Sofia förtroendet att vårda och fostra en brevkniv i samband med Ulvjakten. Idag kom äntligen en första rapport med bild från Sofia och det är med stor glädje jag kan rapportera att allt går bra och att brevis har fasats in i arbetslivet. Sofia intygade även att daglig putsning sker och jag känner att den oro som tidigare gnagt inom mig har varit fullkomligt obefogad. 

PS Vi har även lyckats könsbestämma brevis och det är en…*trumvivel*…han.

Kände mig pigg igår och var uppe med tuppen (aka Wilja). Kan bero på att jag efter minimaran i söndags sov tre (!!!) timmar mitt på dagen.

Hursomhelst, redan halv nio var vi i full färd med att baka nationaldagskladdkaka. Ett ord att lägga på minnet inför nästa Alfapet-battle. Lika vackert som Nationalencyklopedin, men längre. Känn på den.

På kvällen var det dags att simma med Coach Ludde igen. Fokus drafting och benspark (eller kaos och konstsim). Jag hade en fin känsla i draftingövningarna så länge den som ledde höll ett lugnt tempo. Jag tänker att lugnt tempo är bra när det kommer till teknikövningar men det verkar inte alla hålla med om. Om inte annat så är mitt lugna tempo inte detsamma som andras uppfattning av lugnt tempo. När det började gasas på så tappade jag bort mig och det som skulle vara en lugn teknikövning blev en kamp för att hitta och hänga på den som ledde. Inte särskilt givande och hela övningen föll rätt platt. 

Utöver detta kaossim så fick vi konstsimma med vertikal benspark. Som små ballerinor med sträckta vrister stod vi där mitt i sjön. Vackert!

Here it goes…the story of Utö swimrun 2016.

Förra veckan gick jag runt med fjärilar i magen och längtade (och våndades lite) inför söndagens lopp. Jag skulle inte påstå att jag alltid är en jättespontan person, och att tacka ja till att köra ett lopp med en främling låg en bit utanför den berömde komfortzonen. Men, jag gillar utmaningar och det är rätt häftigt att testa att säga ja till sådant som man tycker verkar roligt och lite läskigt. Min blivande team buddy verkade ju dessutom vara en schysst person som det var lätt att snacka med och som hade en avslappnad och ödmjuk inställning till loppet och att köra med mig.

Johan hade fixat en stuga så jag, Elin och Susanne åkte ut redan på lördag kväll. Han hade även plockat ut våra race kit för att vi skulle slippa stå i kö morgonen därpå. Det var väldigt skönt att vara på plats och det surrade av nervösa tankegångar och taktiksnack, både på värdshuset och nere i stugan. Paddlar provades ut och dräkter klipptes. Vi provlåg (oh yeah) våra linor, pratade distanser och uppskattade tider. Uppe på värdshuset hängde vi med Kalle och Fredrik och Kicki och Gørill och stämningen var allmänt förväntansfull.

Sov rätt ytligt men kände mig förvånansvärt samlad och redo på söndag morgon. Om stämningen kvällen innan hade varit uppsluppen så låg det nu ett allvar och en spänning i luften som nära nog gick att ta på. Det var inte livat på frukosten men väl fokuserat. Efter frukost och race meeting var det dags att gå upp till stugan och slänga på sig hela utrustningskittet och alla kläder. Bestämde mig för att köra med kortärmad merinoullströja under våtdräkten och neoprenpannband istället för neoprenhuva. På energifronten plockade jag på mig ett antal gels och en mjuk vattenflaska med sportdryck.

Johan och jag tog en modest liten jogg och tittade på målportalen och var vi skulle komma ut ur skogen på den sista löpsträckan och ställde oss sedan rätt långt bak i startfållan. Redan innan loppet hade vi bestämt oss för att ta det lugnt uppför backen upp mot värdshuset för att hitta vårt tempo. Vårt tempo blev snabbt detsamma som mitt tempo eftersom Johan var pigg som en mört och säkert hade kunnat dra iväg som en gasell om inte jag hade varit med. Vi provade att haka i linan och låta mig ligga bakom i löpningen men efter ett tag låg vi ändå bredvid varandra och snackade och då valde vi att koppla ur linan på löpen. Att springa med Johan var som att springa med en trevlig och glad guide. Medan jag flåsade pekade han ut sevärdheter på ön och orienterade mig om vart vi var på väg samtidigt som han gav mig små fakta om Utö och dess invånare. Funkade kanonbra som avledningsmanöver och för att ta bort fokuset på den otroligt varma löpningen i början av loppet. Jag höll på att smälta bort och tankar på att bryta ihop och åka hem fladdrade förbi. Men bara en liten kort stund för det var ju trots allt rätt häftigt att få vara just där och harva sig fram genom det där blåbärsriset.

Första simningen var svalkande och härlig och det är egentligen när man avverkat både en löp- och simsträcka som det känns som att man verkligen är igång på ett swimrunlopp. Jag hade det riktigt tufft på löpen och hade svårt att få fart på benen. Jag blev snabbt varm och hade svårt att reglera temperaturen. Var oändligt tacksam att jag inte hade tagit neoprenmössan och vid en simsträcka var det så grunt att de flesta vadade men när Johan frågade om jag ville gå eller simma så var valet enkelt. Jag var tvungen att simma för att svalka mig och för att inte dö överhettningsdöden.

Efter en av simningarna möttes vi av en ren klättring rakt uppför. Ingenting mot Engadin men en härligt lerig stig uppför ett berg. Enligt uppgift från min kollega Peter så väntade därefter den absolut vackraste delen av banan. Det visade sig vara en sträcka om teknisk terräng som aldrig tycktes gå i en rät linje. Det var höger, vänster, upp, ner, rötter, stenar, berg och dalbana. Vi konstaterade att det var vackert men det var samtidigt en rätt tuff del av banan för vår del. Jag har inte många trailpass på löpkontot och både vader och vrister började knorra lite. Men trots tuffa sektioner så höll vi hela tiden humöret uppe och påminde oss om att lagnamnet var ”Kul på vägen” och att mottot var ”aldrig stanna och alltid framåt”. Det var trevligt att kunna falla tillbaka på det och påminna sig om att målet för dagen var att klara cut offerna och att komma i mål. För roligt hade vi.

Första cut offen nådde vi efter 2:20 och vi hade således hela 40 minuter tillgodo. Vetskapen om att det gått bra dittills och att vi hade avverkat 15 km löp och nästan 2000 m sim var stärkande och om löpen gick tungt så gick simningen desto bättre. Det var inte många lag som simmade om oss och ett av herrlagen (Eric och Mille) mötte vi vid ett flertal tillfällen längs banan. Vi simmade om dem och de sprang om oss och sådär höll vi på. Alltid trevligt att få snacka med andra trevliga lag längs vägen.

Den andra delen av banan var betydligt tuffare än den första med längre löp, mer teknisk löpning, blåsigare simningar och jag var lite nervös över att vårt tempo sjönk rätt rejält under den här delen. Jag skrattade åt det komiska i att ön verkade vara ett mecka för backar och valde att se det som en positiv överraskning när en ny backe dök upp. Vi konstaterade att eventuella backpass i veckan inte skulle vara nödvändiga medan vi delade på en energibar. Vi hade en uttalad taktik om att stanna och äta och dricka vid varje station och det var ett klokt drag.

Jag ville gärna klara cut off nummer två och Johan lovade att putta mig om det skulle behövas. Gentlemannamässigt lät han mig dock bestämma tempot och ibland gick vi för att strax därpå tassa vidare i något högre tempo. Förutom teknisk terräng i form av skog och berg så var vi även tvungna att hoppa upp och ner på berghällar och springa på klippor. Johan var som en korsning mellan bergsget och spindelman med superklipp i stegen uppför och med superfäste på de hala sektionerna. Själv höll jag på att drutta omkull vid ett flertal tillfällen och hade antagligen gjort så om inte spindelmannen varit där med en hjälpande hand.

Jag höll koll på distanserna och försökte peppa genom att uppdatera oss om vår framfart. Försökte dessutom passa på att ligga på i utförslöpen för att kompensera de tunga sektionerna uppför. Jag gillar utförslöp, de gör mig lycklig. Den längsta löpsektionen om drygt 6,5 km kändes inte alls så farlig som jag hade föreställt mig den att vara. Antagligen för att vi ägnade en stor del av sträckan åt att snacka om allt möjligt mellan himmel och jord. Som att hänga med en kompis och snacka bort tiden. Vi funderade bland annat på om ett swimrunlopp på ca 6 timmar är något som Szalkai skulle rekommendera en vecka innan ett marathon. Vi kom fram till att det nog var så.

Plötsligt var vi framme vid den längsta simningen om 600 m och när vi gick i för sista simningen så hade vi 45 min på oss till cut off. 45 minuter för att ta oss 600 meter i stökigt och kallt vatten och för att sedan springa ca 600 m. Det var kallt i vattnet och vi drev åt vänster. Vid den här tidpunkten var vi både rätt trötta och jag litade inte riktigt på mina egna ben och min annars så strålande balans när vi stapplade upp ur vattnet. Småfnittrade åt att vi nu sprang mot kartoffeln (cut offen) med bortdomnade tår.

Vi hade bestämt oss för att det var ok att dra ned på tempot efter sista cut offen om vi behövde det. Johan hade lite krampkänningar och jag kände att höftböjaren på höger sida började tycka att vi var färdiga. Trots detta upplevde jag att vi var som starkast i slutet. Jag var trött men jag kände mig stark, uthållig och glad. Jag tyckte om att vara just där jag var och jag var otroligt hög på upplevelsen.

När vi kom upp ur vattnet på sista simningen så låg Eric och Mille precis framför oss och trots ett tappert försök att komma ifatt så gick de i mål 20 sekunder innan oss. Vilken jäkla adrenalinkick det var att gå i mål. Jag var så sjukt glad och stolt över vår prestation och att jag vågat tacka ja till att köra. I skrivande stund är jag fortfarande hög på kicken som loppet gav och abstinensen är stor.

Jag är tacksam för att jag fick chansen att köra Utö swimrun och att jag fick dela upplevelsen med en så fantastisk lagkompis. Jag kände verkligen att vi var ett lag och att vi hade roligt tillsammans. Tack Johan! Och tack Elin, Susanne för en trevlig helg. Och tack alla andra swimrunvänner som också dök upp och förgyllde helgen.

En anledning till att jag lägger relativt mycket tid på träning är för att vara förberedd för mina inplanerade och ofta långa och uthållighetskrävande äventyr. En annan anledning är att jag vill vara tillräckligt tränad för att våga ta mig an utmaningar med kort varsel.

En sådan dök upp i fredags. Egentligen dök inte utmaningen upp, utan en förfrågan om att haka på en utmaning. Det är inte vilken utmaning som helst utan ett nästan 40 km långt swimrunlopp, Utö swimrun. Det känns galet och nervöst och det går jag igång på. Hade jag haft loppet inplanerat sedan tidigare så hade jag inte gjort större korrigeringar i träningen. Känner mig med andra ord redo. 

Det som gör det extra pirrigt är att jag kommer att köra med en ny swimrun buddy som jag inte känner och således inte har kört med tidigare. Men, jag känner mig trygg med konceptet och tror att det kommer gå fint. 

Igår träffades vi vid Rönningesjön för att köra ett träningspass tillsammans och testa utrustning. Johan är en starkare löpare men på simningen är vi relativt jämna. Jag kommer att få kämpa på söndag men det ska bli riktigt kul.

Så. Jäkla. Kul. För att vara en person som fullkomligt avskydde allt som liknade orientering i skolan så finner jag det förvånansvärt roligt att få en karta i handen och försöka ta så många kontroller som möjligt.

Inför och under Ulvjakten hade Sofia och jag en väldigt avslappnad inställning till tävlingen. Vi var där för att ha roligt och för att få uppleva. Något som tycks vara ett vinnande koncept för oss. Samma synkade, starka och positiva egenskaper som vi använde på Koster Swimrun, plockade vi fram under Ulvjakten. 

Kartan fick vi öppna när starten gick och vi var snabbt på den med orange överstrykningspenna för att planera dagens rutt. Vi hade såklart inte en susning om hur många kontroller vi skulle hinna på tre timmar men gjorde en plan som kändes hyfsat rimlig. Hade två bonuskontroller på slutet som vi skulle ta i mån av tid.

Visade sig att vi hade underskattat vår egen förmåga rätt rejält och efter att ha virrat runt lite i början så plockade vi kontroll efter kontroll och tuffade på som små ånglok däremellan. Vi hade helt enkelt jäkligt kul och vår strategi att ta en utflippad selfie när vi var vilse, låga på energi eller allmänt uppgivna, behövde aldrig tillämpas.

Efter två timmar hade vi plockat alla kontroller enligt plan samt de två bonuskontrollerna. Vi hade navigerat smart och gjort kloka vägval som var vågade ibland men som föll bra ut. Inte ens det nyckfulla vädret som levererade kyla, hagel och regn, fick oss på dåligt humör denna dag. 

Hade vi vetat innan att vi skulle vara så stabila hade vi kunnat plocka fler kontroller i början av loppet men när vi väl sprang i mål efter 2 h och 15 minuter så var dessa kontroller för långt bort. Vi fick således softa, käka godis och korv medan vi väntade in övriga lag.

Vår insats räckte till en tredjeplats bland damlagen och vi vann varsin *trumvirvel* kexchoklad och en brevkniv (delad vårdnad). En synnerligen märklig och högst godtycklig prisutdelning.