Jag tycker att variation är en bra grej när man tränar. Dels för att kroppen inte ska bli för bekväm av sig i de där gamla övningar/löprundorna/ backarna som man alltid kör. Men även för att stimulera sinnet.

Jag har under en period kört ungefär samma backe under mina backintervaller. Inte samma samma, men samma typ av backe och då främst på asfalt.

För att chocka mig själv lite så valde jag att springa terrängbackar i lördags. Det var inte en särskilt lång backe men den bjöd på små utmaningar längs vägen upp. En 90-graders sväng, rötter, stenar, isiga klippartier. Här fick huvudet och resten av kroppen jobba.

Att springa på ojämnt underlag kräver inte bara koncentration och snabba fötter utan även aktivering av många små muskler för att hålla balansen och inte snubbla. Ca 40 sekunder tog det att komma upp och under den tiden hann jag arbeta upp en ordentlig puls. För att lugna pulsen lät jag utförslöp inklusive vila ta 60 sekunder.

12 stycken backar hade jag ställt in siktet på och för att kunna krama ur allt jag hade så tog jag en 60 sekunder lång pass efter sex intervaller. Ett kvitto på att jag tagit ut mig ordentligt kom när jag joggade hem och knappt orkade hålla styrfart.

Under juldagen dalade äntligen några snöflingor ner här i Stockholm. Jag har haft totalvila efter min simbonanza om 10 000 m den 22/12 men längtade efter att få testa min nya multisportklocka Garmin 920XT samt att få springa på snötäckta vägar. Igår kväll tog jag mig ut på en lätt runda om drygt 7 km och passade på att njuta av ljuset som snön ger.

Sedan ett par veckor tillbaka samlar jag på dagsljus, vila och sådant jag tycker om att göra. Att ta sovmorgon, dricka mitt morgonkaffe och äta min gröt i stillhet för att därefter ge mig ut i två timmar. Det laddar mig med ny energi.

Jag tycker om att springa i regn. Även om det kanske inte alltid känns så lockande när man sitter och väntar på att ge sig ut i spöregn en dag i november/december. Det brukar dock ge med sig ganska fort när jag väl är ute.

Jag blir stärkt av regnet och har inga problem med att bli blöt. Det är ju egentligen inget som påverkar en förrän man stannar eller kommer in. Det är först då jag brukar kunna känna mig lite nedkyld. Samma sak med fötterna. Jag har inte några speciella gore-tex-skor utan springer med mina vanliga löparskor. Ibland springer jag i vattenpölar och då sipprar det in lite kallt vatten. Men det är inte heller särskilt farligt. Känns som det får mig att kvickna till och det där kalla går ofta över snabbt.

Har egentligen inte så mycket regnanpassade löparkläder alls. Har en uppsättning ullunderställ som jag drar på mig om jag ska springa länge i kallt regn. Det enda jag inte använder i vanliga fall, men som åker fram när det är regn, är kepsen.

Under en vecka springer jag ca 3-4 pass. Det brukar handla om ett pass transportlöpning, ett intervallpass, ett backpass och ett längre pass.

När jag började springa lite mer regelbundet under sommaren 2011 så sprang jag i princip enbart distanspass på ca 4-6 km. Samma fart, samma runda (ungefär).

Efter ett tag tröttnade jag på att harva runt och speciellt när jag upplevde att den utveckling som skett under de första månaderna började plana ut. Det var då jag började springa långpass och lite intervaller. Dels för att göra löpningen roligare (och jäkligt mycket jobbigare) men även för att förbereda mig för mitt första marathonlopp, Jubileumsmaran 2012.

Jag kan förstå de som instinktivt känner ett motstånd när intervaller kommer på tal. Intervaller är tuffa och det är inte roligt att köra så hårt att man mår illa. Men det resultat intervaller ger är desto trevligare. Samma sak med backlöpning. Det var inte lätt att ta den tjuren vid hornen men snacka om vilken kick det är att märka hur man blir starkare och att de där backarna på vanliga rundan plötsligt blir så mycket lättare att möta.

Mitt bästa tips är att våga testa. Du behöver inte springa dina intervaller på en idrottsplats, ha en löparklocka eller supersnabba specialskor. Du behöver våga.