Eftersom jag kommer fortsätta långpassa under vår och försommar så slänger jag in en halvmara i slutet av april. För att det är roligt samtidigt som det blir en liten morot och ett delmål. De senaste åren har jag och fru Demnert sprungit Lidingö halvultra 26 km men eftersom hon har valt att dra till Mallis för att leka halv ironman så blir det nog inget Lidingö för mig heller.
Kategoriarkiv: Löpning
Trötta backben
Är nervös inför masterssimningen ikväll. Mina ben är trötta och träningsvärkande efter gårdagens backintervaller och det finns viss risk att jag kommer få andnöd när vi övar fjärilskickar under vattnet. Ser det dock som ett gott tecken att jag har träningsvärk i rumpan eftersom jag upplever att jag har svårt att aktivera den i min löpning. Uppenbarligen lyckades jag något sånär igår.
Backarna sprang jag i blodsmaksbacken i Tanto och alldeles solo. 5 vändor á 2 min med ungefär lika lång vila på vägen ner. Hjärta, lungor och ben fick jobba medan jag sprang i ett lugnt och kontrollerat tempo. Jag märker att jag numera är relativt snabb på att återhämta mig under utförslöpen (vilket jag inte alls var när jag började springa backe för något år sedan och höll på att avlida av chock efter en (1) backe).
Eftersom jag tyckte det var lite väl snålt att enbart springa uppför i totalt 10 min så la jag på 5 backar á ca 40 s. Lite högre fart och något längre vila om 60 s totalt.
Jag tänker att det är bra för mig att träna på att vila/återhämta mig i farten, t ex under utförslöpen, och väljer därför aktivt att inte vila mellan intervallerna. Ibland är det tokjobbigt och då lägger jag in en längre vila mellan seten. Kroppen är fantastisk och om jag skolar in den på att det är snabb återhämtning som gäller så hoppas jag att den lär sig att hantera det.
Ny backe
Under långpass hinner man upptäcka saker som man kanske inte skulle ha lagt märke till annars. Senast hittade jag en alldeles ny backe. Jag sprang förbi så det var svårt att avgöra hur lång den var eftersom den krökte sig, men känslan var att jag just snubblat på en fin backträningsbacke.
Igår bestämde jag mig för att trotsa kylan (som enligt vår termometer upplevdes som -7 grader pga hög luftfuktighet) och undersöka närmare och efter en lugn uppvärmning så tornade den upp sig. Jag tog mig an backen med intentionen att springa uppför minst sex gånger (eftersom jag inte visste hur lång eller brant den var). Var uppe på drygt en minut så jag omvärderade och sprang istället 10 vändor. Det var lite trassligt med bilar vid ett par tillfällen men det var under utförslöpen så det gjorde inte så mycket.
En trevlig backe och med mina Inov-8 med gummidobbar så var fästet helt ok. Lite halt och moddigt men tänkte (för en gångs skull) positivt och valde att se det som extra träning.
Ca 15 min uppvärmning
10×1 min, jogg nedför och en liten extra utrustning efter 5 vändor
Ca 15 min nedjogg
Det bästa av allt? Jag körde en bonusvända och tog en annan väg ned som visade sig ha en sådan där schysst trafikskylt som varnar för kraftig lutning (25%). Den backen ska jag leka i nästa gång. Någon som vill hänga på? 🙂
Långpass att älska och hata
Älskade hatade långpass. Ibland hatar jag dig och flämtar för varje steg jag släpar mina blytunga ben. Andra dagar överraskar du mig och jag möter dig med lätthet, frihet och fjäderlätta ben.
Jag hatar när du tvingar mig att stanna tio gånger under en runda på 15 km eller när du tvingar på mig ångest för minsta lilla uppförsbacke. Lika mycket älskar jag dig när du låter mig springa utan motstånd trots snömodd, halka och slask. I medvind och med en känsla av utförslöp.
Till söndagens långpass vill jag säga, jag älskade dig. Jag fick springa med stark hållning och lätta ben hela sträckan om 20 km.
Det är dessa älskade pass som ska sparas i minnet och plockas fram då grispassen visar sitt fula tryne.
Inspiration
För snart ett år sedan var jag på en inspirationsföreläsning med Annelie Pompe. Det jag tog med mig därifrån var att stå vid mitt ord gentemot mig själv. Det handlar om att ha tillit till sig själv och sina egna beslut. Jag ska kunna lita på mig själv.
En annan lärdom var att träna på det man vill bli bra på och så målspecifikt som möjligt. Innan Pompe besteg Mount Everest så tränade hon t ex på att springa i kyla med snöbollar i händerna. Detta för att lära sig hantera utmattning och kyla. Vänja kroppen vid det den skulle utsätta sig för.
Det är den här inspon jag plockar fram när jag svajar och inte tycker att det är alltför lajbans att transportlöpa hem när det är blött, mörkt och kallt. Jag har ett väldigt tydligt mål inför 2015 och det är att genomföra Engadin Swimrun den 11:e juni och om jag sviker mig själv nu, vad säger att jag inte gör detsamma när jag ska springa i höga berg och simma i iskalla alpsjöar i sommar?
Med det sagt påbörjar jag nu min transport hemåt.
PS. Jag glömde mina löparhandskar men jag antar att det härdar inför kalla simningar.
Löpning i vinterskrud
Löpning i ett snötäckt vinterlandskap kan vara vackert. Så där så man tappar andan vackert. Det kan också vara jobbigare och tyngre än barmarkslöpning. Ibland är det halt, moddigt eller svinkallt. Men det är det som lockar mig, att det kan vara förföriskt och samtidigt utmanande tufft.
Jag transportlöpte en bit på vägen hem i torsdags och det var i ett ymnigt och virvlande snöfall som jag tog mig fram. Lite lätt ångestladdat var det precis när jag klev av t-banan för att därefter påbörja min 7 km långa transportsträcka. Jag vet att jag måste pressa mig förbi det där första motståndet för när jag väl är förbi så vet jag att en lättnad och frihetskänsla infinner sig. Känslan av att kunna ta sig från en punkt till en annan till fots. Till och från kände jag en bubblande lycka över att få löpa i snöfallet. I alla fall fram till att jag möttes av en oplogad gångväg och tvingades springa med mjölksyrastumma ben i något som bäst hade forcerats med snöskor.
Dagens långpanna på 16 km med Sofia började med ungefär samma känsla i ett par kilometer, fast i snömodd. Där hade vi antagligen behövt någon sorts svävande skor för att ta oss fram. Resten av rundan visade sig bli en trevligare historia och vi cruisade runt Rönningesjön, genade genom Ensta-spåret och avslutade med att oavsiktligt krascha ett par hinder i en pulkabacke.
B-backen i Tanto
Lunchbackar för mig brukar ofta innebära att jag springer i den så kallade blodsmaksbacken i Tanto. Från båtklubben upp till fotbollsplanen och sedan vidare upp till hundrastgården.
Det är en ganska så vidrig backe (vilket kan anas av namnet). Dels är den låååång, men den är även lurig. Den planar ut lite på vissa ställen och man känner hur hela kroppen precis hinner börja jubla innan det återigen blir brant. Det där bubblande jublet tystnar rätt snabbt.
För att göra upplevelsen av denna hat(kärleks)backe lite trevligare så springer jag den gärna med sällskap. Då blir allt runtomkring backlöpningen så mycket gladare (även om backen fortfarande är vidrig). Idag fick jag min energikick genom att springa med Sara, Kicki och Lisa som är tre starka och positiva löpare.
Förutom positiv effekt på humöret så är jag övertygad om att träningseffekten blir högre när vi är fler som springer tillsammans. Vi jagar och blir jagade. Jag kör garanterat hårdare med sällskap. Kanske inte snabbare, men med kortare vila och mer fokuserat. Det blir dessutom svårare att plötsligt få för sig att minska antalet intervaller. Som idag när det redan efter första intervallen kändes som att sex intervaller kunde få räcka och jag strax därefter såg mig själv kuta alla nio intervaller ändå.
Jag är både tacksam och glad att jag har så många träningskompisar. Tack! ❤️
Ljusare
Ena dagen låg som ett sänkt skepp för att nästa känna att jag seglar som en luftballong mot en blå himmel. Saker som gör mig glad:
- Mycket familjetid under helgen
- Dagens långpass – trevligt sällskap av Sofia
- Dagens långpass – jag kände mig stark
- Min miserabla och utdragna ögoninfektion har gett med sig
- Jag har fått till flera kvalitativa löppass den här veckan
- Vi går mot ljusare tider
- Jag har följt min magkänsla och vågat säga nej
Kräkintervaller
Kollade igenom mitt gamla Garmin-konto för att se om jag hade något gammalt intervallpass att köra. Eftersom min Suunto Ambit 2S inte hade stöd för intervaller av varierad längd så var det ett tag sedan jag körde intervaller med hjälp av klockan. Jag är lite rädd för intervaller. De skrämmer mig. Kanske inte så mycket intervallerna som sådana, men känslan de kan framkalla. Känslan av att vilja lägga sig ned och dö eller i alla fall kräkas lite.
Hittade ett gammalt rackarpass som jag vet att jag har slitit med många gånger förut. Hade lagt in små tidsspann som jag tyckte att jag borde kunna ligga i under intervallerna och jag blev lätt chockad över den höga ambitionsnivån jag hade för ca två år sedan. Satan i gatan vad jag sprang (eller tyckte mig kunna springa) fort. Jag sänkte ambitionsnivån till något humanare spann men väl under intervallerna så överraskade jag mig själv och sprang snabbare än vad jag hade trott. Klockan var snäll och talade om att jag sprang för fort, men det struntade jag blankt i.
- 2 km uppvärmning
- Lite löpskolning
- 1×4 min (2 min gå/joggvila)
- 2×2 min (1 min gå/joggvila)
- 4×1 min (30 gåvila)
- Bonus 4×30 s (30 s stå/gåvila)
- Nedjogg
Enminutarna och 30-sekundersintervallerna var rent ut sagt hemska. De korta intervallerna betydde inte bara högt tempo, utan även kort vila. Jag ville dö och kräkas om vartannat. Av ren överlevnadsinstinkt kickade jag igång mantrat ”det är snart över” i mitt huvud. På repeat.
Som en parentes för dig som saknar löpklocka så kan jag tipsa om appen Ultratimer där du kan skapa intervaller som med ljud talar om när en intervall börjar eller slutar. Ultratimer kan du sedan använda med Spotify i bakgrunden. För att få en förvarning om att en intervall snart är slut lägger jag alltid in en varning 10 s innan en intervall tar slut. End of parentes.
Hemma väntade fröken Ronja.
För glatta livet
Halkade fram som på bananskal hela vägen hem igår. Jag hade bestämt sedan några dagar att jag minsann skulle transportlöpa hem. För att vara ärlig så har jag sviktat lite i min motivation. Jag har väl egentligen sviktat på ganska många plan vilket har haft direkt påverkan på min träning. Det är mycket som ska klaffa i livet för att vara i balans och jag har väl inte riktigt varit där den senaste tiden. Jag fick därför övertyga mig själv mer än en gång under gårdagen för att slutligen ta mig i kragen och springa på vägen hem.
Hursomhelst, snö som smälter och därefter fryser på, blir ren glansis och det var på sådan som jag tog mig hem igår. Inga broddar, ingen hjälm, inga arm- eller knäskydd och som genom ett litet mirakel slog jag inte ihjäl mig. Jag sprang långsamt, försiktigt och tassande, men jag sprang.
Lätt förälskad i mina nya Shape-tights från Röhnisch med den lilla volangen (eller vad den nu ska kallas).
Linda Doktár 