Jag är inte i harmoni just nu. I korta drag betyder det att jag lätt blir stressad och att jag är omänskligt trött. Det är en trötthet som sömn inte råder bot på. I dessa lägen blir jag känsligare för ljud och vill helst krypa in i ett litet eremitskal. För att inte drunkna i känslan av trötthet behöver jag aktivera mig (vilket kan låta märkligt) men en balansgång mellan vila och aktivitet är ett måste för att jag inte ska rasa totalt.

Var ensam med barnen igår och för att inte bli knäpp av deras ständiga tjafs och bråk med varandra (tänk Clash of the titans i form av trotsig treåring möter sexåring mitt i lilla tonåren) så följde vi med en annan familj till badhuset. Frid och fröjd en liten stund.

När Martin väl kom hem var jag helt slut. För att få släppa på stress och tanka lite endorfiner så sprang jag. Jag sprang för att rensa skallen och ge mig själv lite av en reboot. Vissa skulle inte komma på tanken att springa när de var slutkörda men för mig är det den typen av egentid jag behöver. Få mental vila och bara låta benen löpa. Tittade inte ens på klockan utan lät kilometrarna passera tills jag var hemma igen.

Kampen mot orkeslösheten har fortsatt även idag och att pallra mig ut på långpass satt långt inne. Fick dessutom en påminnelse om livets skörhet när jag såg att en gammal studiekamrat gått bort i cancer. Vi kände inte varandra väl och vi hade ingen kontakt, men det berör när en ung människa somnar in och det blir obehagligt påtagligt att livet är till låns.

Hittade en ny backe igår. 500 meter lång och lite flack i början för att sedan bjuda på en brantare utmaning. Det fina med långa backar är att man inte behöver springa så många vändor. 4 intervaller blev 4 km backe.

Sofia och jag hade kommit på den briljanta (!?) idén att förlägga långpasset på ny och (för oss) till stor del obeprövad mark, Lidingö. Jag vill inte ens påminna mig om min senaste drabbning med denna backarnas ö, då det var total misär.

Glada i hågen med en liten (23 km) planerad rutt satte vi av längs Lidingöloppets spår och bam, där var de direkt, backarna. Jag insåg ganska tidigt att mitt på tok för sena supersnabba kvällspass satt kvar i benen. Naivt hade jag tänkt att ”hey, vad gör väl ett snabbpass kvällen innan det är dags för långpass. Sådant har jag ju klarat tidigare.” Det jag då glömde bort var att (1) vi skulle springa längre än jag gjort de senaste månaderna och (2) att vi skulle addera x antal backar i jämförelse med våra flacka långpass. Ibland undrar jag verkligen hur jag tänker, men det är lätt att vara både övermodig och efterklok.

Efter 10 km släppte jag Sofia för att springa de sista 13 kilometrarna på egen hand. Jag skulle dock tveka att kalla det att springa. Det var mer stop’n’go eftersom jag var tvungen att kolla kartan för att inte springa vilse samt för att vila eftersom backarna vid det här laget sög all must ur mina ben.

Att kombinera långpass med backträning kan säkert vara bra (till viss del) och det skulle inte förvåna mig om Lidingöbor blir både snabba och starka löpare. Jag tror dock att, på samma sätt som man bygger upp distans över tid på flackt underlag, så behöver man bygga upp distans över tid på kuperat underlag. Låta kroppen vänja sig och inte chocka den med allt på en gång (som vi gjorde).

När jag äntligen var tillbaka vid bilen där Sofia väntade så var det enda jag kunde säga ”fy fan”. Ungefär hundra gånger. Och på kvällen blev jag sjuk…

Yes, jag testade att köra delar av min transportlöpning i tröskeltempo. Det var inte med avsikt eller enligt plan men när jag (huvudvärk till trots) började springa så kändes det sådär grymt bra som det kan göra ibland. Känslan var att jag var fjäderlätt och hade ett fint klipp i steget så när benen ville springa snabbt så fick de det. Jag kan ärligt säga att jag riktigt gottade mig i löpningen och att de 6 km jag skulle springa var avklarade i ett nafs.

Jag har börjat fundera på om det faktum att jag springer med ryggsäck ger mig ett bättre löpsteg. Kanske är det en helgalen tanke, vad vet jag. Hursomhelst så är känslan bra och då löper jag bra.

Dagen till ära fick jag även inviga min nya fina Suunto Ambit2 S. Den är så galet snygg och jag känner att vi kommer bli goda vänner. Bye bye Garmin, tack för en (relativt) trogen tjänst. Hej Ambit2 S, jag hoppas vi kommer få uppleva många äventyr tillsammans.

Lunchbackar idag tillsammans med en Lofsian och det kändes riktigt bra. Fick dock stressa iväg och klockan ville inte vara med och leka. Blev lite kort uppvärmning så vi började med att springa 30 sekunder uppför och gå 20 sekunder nerför. Detta upprepade vi fyra gånger innan vi joggade ner till början av backen.

Vi varvade sedan långa (2 min) och lite kortare (1 min) och försökte komma så långt som möjligt. Detta upprepades fyra gånger och på de långa var jag nästan uppe på toppen. Sista gången blev jag peppad och tog mig ända upp. Små segrar och framför allt ett trevligt pass.

Det fullkomligt vräkte ner när jag igår klev av tunnelbanan vid Danderyds sjukhus för att transportlöpa hem. Tog ett par minuter och sedan var jag genomblöt. Reflekterade över de skarpa kontrasterna att ena dagen simma i Adriatiska havet till att dagen därpå springa i ett regntungt Sverige.

Jag får ibland frågan om jag springer ute hela året oavsett väder och det korta svaret är ja. Följdfrågan blir ofta om det inte är blött, kallt och halt och visst, det går inte att komma undan att det kan vara blött, kallt och halt. Inte alltid, men det händer.

Jag tror dock att många förstorar mindre trevliga väderförhållandena som kyla, regn, snö och is kan tyckas vara i löpsammanhang. Det är inte så farligt att bli blöt eftersom du springer och således håller dig varm. Samma sak med kyla. Du klär dig något varmare och håller dig varm när du springer.

När det gäller snö och is så kan det vara halt, men då finns utmärkta möjligheter att använda hjälpmedel som t ex broddar. I ärlighetens namn så springer jag ofta utan broddar även på snö och is och det går bra.

I samband med att Ångaloppet (swimrun) kommer på tal är den första frågan ofta om det inte är jobbigt att simma med skor och sedan att springa med blöta skor. Det är inte särskilt jobbigt att simma med skor. Speciellt om man har skor med låg våtvikt, t ex Icebugs Acceleritas eller Inov-8 X-talon. Skorna suger inte upp så mycket vatten och blir således inte särskilt tunga (vare sig i vattnet eller när man väl kommit upp på land). Om man på vintern klarar sig utan specialskor, skulle jag ändå vilja påstå att man behöver ett par om man tänker köra ett swimrun-lopp. Som jag nämnde så är det dels den låga våtvikten man vill åt, men det är även bra om skon är anpassad för terräng och har låg drop så att man kommer nära marken i steget. Detta för att lättare kunna parera ojämnheter och få grepp i obanad och trasslig terräng.

Kort och gott, jag springer oavsett väder och även om iskallt vatten sipprar in i skorna ibland under vinterlöppassen så är det något man överlever. Ge det tio sekunder så är det glömt.

Tog med löpkläderna till jobbet idag men det satt långt inne att ge mig ut. När jag hade bestämt mig för att inte springa, hör jag mig själv högt säga till en kollega att jag minsann ska springa på lunchen. Jahapp, så det var bara att lunka ner till omklädningsrummet där jag hittade Sara. Sara skulle springa ett litet lätt pass och det stämde väl in på det jag hade tänkt mig så vi bestämde oss för att köra tillsammans. Var lite nervös eftersom jag vet att Sara är bra mycket snabbare än vad jag är men sådant kan man inte låta stoppa en. Det är bara att köra.

Vi tänkte ta oss över till norra sidan av Årstaviken men efter två broöppningar gav vi upp och tog en sväng runt Trekanten och ner mot Vinterviken istället. Löpningen flöt på medan vi pratade om allt möjligt. Det kändes som att vi hade rätt bra fart för att springa och prata samtidigt så jag blev lite besviken när jag kollade klockan och såg att vi sprungit i ca 6:15 tempo. Jag fick inte ihop det med den känsla jag hade i kroppen och när jag väl var tillbaka på jobbet så insåg jag att det var trapporna upp till bron och väntan på broöppning som stulit några minuter eftersom jag stängt av autopausfunktionen. Min besvikelse vändes därför till stolthet när jag insåg att vi sprungit och pratat i ett tempo som låg runt 5:30.