Idag har jag sett solen och det var en liten vitamininjektion. Jag älskar solen. Sedan gav jag mig själv en liten treat i form av en spontan massagebehandling på jobbet. Jag älskar massage (förutom möjligtvis av fotsulorna).
Tillbaka från massagen väntade en semla. Jag älskar mandelmassa. Och nu ska jag få transportlöpa hem. Yes, du vet vad som kommer… Jag ÄLSKAR löpning.
Jag är inte i harmoni just nu. I korta drag betyder det att jag lätt blir stressad och att jag är omänskligt trött. Det är en trötthet som sömn inte råder bot på. I dessa lägen blir jag känsligare för ljud och vill helst krypa in i ett litet eremitskal. För att inte drunkna i känslan av trötthet behöver jag aktivera mig (vilket kan låta märkligt) men en balansgång mellan vila och aktivitet är ett måste för att jag inte ska rasa totalt.
Var ensam med barnen igår och för att inte bli knäpp av deras ständiga tjafs och bråk med varandra (tänk Clash of the titans i form av trotsig treåring möter sexåring mitt i lilla tonåren) så följde vi med en annan familj till badhuset. Frid och fröjd en liten stund.
När Martin väl kom hem var jag helt slut. För att få släppa på stress och tanka lite endorfiner så sprang jag. Jag sprang för att rensa skallen och ge mig själv lite av en reboot. Vissa skulle inte komma på tanken att springa när de var slutkörda men för mig är det den typen av egentid jag behöver. Få mental vila och bara låta benen löpa. Tittade inte ens på klockan utan lät kilometrarna passera tills jag var hemma igen.
Kampen mot orkeslösheten har fortsatt även idag och att pallra mig ut på långpass satt långt inne. Fick dessutom en påminnelse om livets skörhet när jag såg att en gammal studiekamrat gått bort i cancer. Vi kände inte varandra väl och vi hade ingen kontakt, men det berör när en ung människa somnar in och det blir obehagligt påtagligt att livet är till låns.
Hittade en ny backe igår. 500 meter lång och lite flack i början för att sedan bjuda på en brantare utmaning. Det fina med långa backar är att man inte behöver springa så många vändor. 4 intervaller blev 4 km backe.
Sofia och jag hade kommit på den briljanta (!?) idén att förlägga långpasset på ny och (för oss) till stor del obeprövad mark, Lidingö. Jag vill inte ens påminna mig om min senaste drabbning med denna backarnas ö, då det var total misär.
Glada i hågen med en liten (23 km) planerad rutt satte vi av längs Lidingöloppets spår och bam, där var de direkt, backarna. Jag insåg ganska tidigt att mitt på tok för sena supersnabba kvällspass satt kvar i benen. Naivt hade jag tänkt att ”hey, vad gör väl ett snabbpass kvällen innan det är dags för långpass. Sådant har jag ju klarat tidigare.” Det jag då glömde bort var att (1) vi skulle springa längre än jag gjort de senaste månaderna och (2) att vi skulle addera x antal backar i jämförelse med våra flacka långpass. Ibland undrar jag verkligen hur jag tänker, men det är lätt att vara både övermodig och efterklok.
Efter 10 km släppte jag Sofia för att springa de sista 13 kilometrarna på egen hand. Jag skulle dock tveka att kalla det att springa. Det var mer stop’n’go eftersom jag var tvungen att kolla kartan för att inte springa vilse samt för att vila eftersom backarna vid det här laget sög all must ur mina ben.
Att kombinera långpass med backträning kan säkert vara bra (till viss del) och det skulle inte förvåna mig om Lidingöbor blir både snabba och starka löpare. Jag tror dock att, på samma sätt som man bygger upp distans över tid på flackt underlag, så behöver man bygga upp distans över tid på kuperat underlag. Låta kroppen vänja sig och inte chocka den med allt på en gång (som vi gjorde).
När jag äntligen var tillbaka vid bilen där Sofia väntade så var det enda jag kunde säga ”fy fan”. Ungefär hundra gånger. Och på kvällen blev jag sjuk…
Yes, jag testade att köra delar av min transportlöpning i tröskeltempo. Det var inte med avsikt eller enligt plan men när jag (huvudvärk till trots) började springa så kändes det sådär grymt bra som det kan göra ibland. Känslan var att jag var fjäderlätt och hade ett fint klipp i steget så när benen ville springa snabbt så fick de det. Jag kan ärligt säga att jag riktigt gottade mig i löpningen och att de 6 km jag skulle springa var avklarade i ett nafs.
Jag har börjat fundera på om det faktum att jag springer med ryggsäck ger mig ett bättre löpsteg. Kanske är det en helgalen tanke, vad vet jag. Hursomhelst så är känslan bra och då löper jag bra.
Dagen till ära fick jag även inviga min nya fina Suunto Ambit2 S. Den är så galet snygg och jag känner att vi kommer bli goda vänner. Bye bye Garmin, tack för en (relativt) trogen tjänst. Hej Ambit2 S, jag hoppas vi kommer få uppleva många äventyr tillsammans.
I fredags uppvaktades jag med en hejdundrande frukost i sann hotellfrullestil. Jag älskar frukost och när jag kom ner till matrummet så väntade ett bord fyllt med American pancakes, bacon, scones, olika sorters yoghurt, flingor/müsli, marmelader, juice, smoothie, bröd, ägg, kladdkaka, kaffe och pålägg som skinka, ost och parmaskinka. Lycka.
Resten av födelsedagen förgylldes av många omtänksamma hälsningar och av fina Annikas grattishälsning i form av en välsjungen Ja må du leva. Jag hade dessutom förmånen att få spendera dagen med Martin och barnen och vi myste med bio och Vapiano-lunch. Rundade av födelsedagen med 200-metersintervaller och det kan ju tyckas väl ambitiöst. Men, jag älskar att vara med familjen och att få träna/löpa/yoga/simma. Det är lycka för mig.
Lördag var det dags för släktkalas och jag bakade både gräddtårta med lemoncurd och hallon och en fantastisk morotskaka. Toppade med några sega solrossnittar och hemmagjord pizza. Jag hade ett flow som hette duga och drog därför av ett långpass på 20 km när gästerna gått. Benen var lite trötta efter tre dagars löpning men de jobbade fint. Min fantastiska kropp som får stå ut med mina galna påhitt. Att få baka, äta goda saker och springa långt. Ja, det är också lycka.
Rundade av dessa härliga dagar med att åka med bästa Sofia på yogaworkshop med Instagram-fenomenet @yoga_girl (Rachel Brathén). Det var fokus på handstående och man kan väl sammanfatta det som att vi inte riktigt är där än, men att vi fick oss många skratt och en ny upplevelse. Mer äventyr, utmaningar och lycka.
Som ett brev på posten så är den där idag, träningsvärken. Rumpa, lår och axlar talar alla sitt tydliga språk idag. What have you done, skriker de. Så för att tysta ner dem så sprang jag runt Årstaviken på lunchen.
Igår fick jag till både backpass och kvalitativ simning och det får det att bubbla av lycka i mig. Jag kunde inte vara med på gårdagens träningstillfälle i crawl eftersom vi inte hade någon barnvakt. Det löste sig genom att jag och M turades om så att jag simmade på egen hand tidigare på kvällen.
Jag har kommit till en punkt där jag känner att jag behöver strukturera simpassen istället för att ”bara simma på”. Ungefär som när man som löpare harvat sina 5-kmsrundor och behöver ta nästa steg.
Jag känner mig dock lite lost när det gäller att planera och strukturera simpass. Hur ska de komponeras? Vad bör jag fokusera på, osv. Inspirationen till gårdagens pass fann jag på Instagram. Hittade ett pass som jag modifierade till att passa mig och den tid jag hade till mitt förfogande.
Jag satte starttider för 150, 100 och 50 m men fick avvika från dem pga trängsel i bassängen. Försökte dock tänka att jag skulle börja lugnt med 150:orna och sedan öka något på hundringarna för att till sist trycka på ordentligt på 50:orna.
Gårdagens pass
2×100 m insim
6×25 m drills (enarm, catchup, stop’n’go)
2×25 m hårt
4×150 m
4×100 m
4×50 m
150 m avsim
Som jag nämnde så var det trångt i bassängen och det gör mig stressad. Vi hade vissa snabbsimmare som varvade crawl med bröstsim i slow-motion och andra som körde fullt ös medvetslös. Jag blev sparkad och riven av en ryggsimmande man (som simmade på banan bredvid) två gånger och slagen i huvudet av en attacksimmande snabbcrawlare. Det är bra träning att försöka hålla sig lugn i dessa situationer och det är den här typen av kaos som får mig att föredra Tibbles 50-metersbassäng före Mörbybadets 25:a.
Lunchbackar idag tillsammans med en Lofsian och det kändes riktigt bra. Fick dock stressa iväg och klockan ville inte vara med och leka. Blev lite kort uppvärmning så vi började med att springa 30 sekunder uppför och gå 20 sekunder nerför. Detta upprepade vi fyra gånger innan vi joggade ner till början av backen.
Vi varvade sedan långa (2 min) och lite kortare (1 min) och försökte komma så långt som möjligt. Detta upprepades fyra gånger och på de långa var jag nästan uppe på toppen. Sista gången blev jag peppad och tog mig ända upp. Små segrar och framför allt ett trevligt pass.
Så i torsdags fick jag till ett backpass och jag tror bestämt att jag närmar mig målet (tror till och med att jag redan är där) att bli kompis med att springa backe. Det är tungt och tufft, både mentalt och fysiskt, att springa backe. Det gäller att bestämma sig för att man kommer klara det och lägga upp en strategi i form av hur många backar man ska köra. Om man inte har bestämt sig innan man ger sig ut är det väldigt lätt och frestande att modifiera den där planen och sänka antalet intervaller.
Är det första gången man kör backe så tycker jag dock att man kan känna sig för lite. Det kan vara svårt att veta vilken fart och hur många backar som är rimligt att köra. Sedan finns det ju många olika sorters backar. Branta, flacka, korta och långa. Jag tycker om att variera mig och ibland köra långa och branta, ibland långa och flacka, korta och branta osv.
I torsdags körde jag i en relativt brant och lång backe. Där gäller det att vara taktisk och inte gå ut för hårt (och att värma upp kroppen innan i ca 10 min). För att ge mig själv mental pepp så körde jag åtta backar där jag varvade långa (1:45) och lite kortare (1:20). Det gjorde att det kändes mer överkomligt att gång på gång kräma ur benen.
Det var tungt, kanske delvis pga att jag sprang utan sällskap. Just backar tenderar att kännas lättare att genomlida om man har ett par vänner som peppar (och som man själv kan peppa) vid sin sida. Halvvägs in i passet la dessutom min telefon av och jag fick således kämpa på utan hjälp av musik. För att fokusera på annat än att det var jobbigt började jag aktivt tänka på min teknik. Stolt hållning och att inte sjunka ner med höfterna, jobba med armarna och små steg.
För att sammanfatta min syn på backar:
Linda Doktár 