Premiärsimmade ute och i nya våtdräkten igår. Det var inte en helt angenäm upplevelse. Jag känner ett starkt obehag när det kommer till simning i öppet vatten. Det går fint så länge jag håller mig nära stranden men så fort jag är ute på djupare vatten så får jag lätt panik och känner en otrolig stress. Det funkar inte jättebra när man försöker crawla eftersom lugn är a och o då.
Hade dessutom stora problem att navigera, men det gick betydligt bättre när jag idag körde ytterligare ett crawlpass.
Klickade hem en våtdräkt på Wiggle igår. Strax innan kl 17 la jag beställningen och strax innan kl 12 dök den upp med bud här hemma. Hade tänkt mig en Orca TRN men då den inte fanns så blev det modellen över den, dvs Orca S4.
Insåg dessutom att mina nymålade naglar matchar våtdräkten löjligt bra.
Feber… Känns som ett rent under att jag för en timme sedan sprang 9 km. Nu ligger jag med feberfrossa, ont i muskler och leder och en jäkla huvudvärk. Det var nog bra att aktiviteter som bad med barnen och korvgrillning i parken fick ersätta dagens planerade långpass på ca 20 km.
Glad innan passet.
Underbara väder och grönskande Ella.
Min nya snabba outfit.
Få saker har en så pass lugnande effekt på mig som yoga och att vara ute i vår trädgård. Att under den svenska sommaren kunna yoga utomhus är ren lycka. Ikväll var det jag och Fiji som körde ett connections to core-pass.
Hoppade i mina trailskor och stack ut på en kvällsrunda. För att träna löpning på ojämnt underlag tog jag ett par tre steg åt sidan och sprang på gräs istället för asfalt. Det är fascinerande att det är så stor skillnad mellan att springa på asfalt och på gräsmatta. Man tvingas vara mer alert och koncentrerad för att inte snava eller trampa snett.
Sprang ca 1,5 km för att sedan köra åtta backintervaller i den backe som vi på vintern brukar åka pulka i. På vägen hem la jag ut rundan något för att få ihop minst 5 km. Kan tillägga att jag testade att hålla koll på löpningen med Funbeats iPhone-App och den hade god potential tills den slarvade bort halva mitt löppass. Skräp.
Jag älskar att springa utomlands. Det ger mig en kick att veta att jag lagt ytterligare ett land och en plats under mina fötter. Imorse fick jag sällskap av Martin och vi sprang från Gare de Lyon till Jardin de Plantes. Väl i trädgården avverkade vi tre varv runt parken innan vi begav oss tillbaka till hotellet. Sammanlagt blev det knappt sex kilometer i ett perfekt sommarvarmt Paris.
Det här har fått bli min första riktiga vilovecka på länge. Känner mig trött och sliten efter stressiga dagar på jobbet och långa kvällar med renovering. Finns inte mycket ork att ta av med andra ord.
Först stressade denna vila mig, men nu börjar jag allt mer känna att den är både välbehövd och välförtjänt.
Backintervaller är inget jag längtar efter, men jag pressar mig igenom ändå. Igår fick jag tips om backe av Sara och pinnade dit på lunchen. Blev lite väl långa pauser och inte jättebra fokus eftersom jag fortfarande hade jobbet i skallen, men förhoppningsvis gav det ändå något.
Ett problem jag har är att jag gärna vill slappa på väg hem från intervaller och speciellt backintervaller. Jag brukar vara så slut att jag inte orkar hålla löpningen hela vägen tillbaka. Även igår signalerade min hjärna frekvent att jag borde ta små pauser, men jag viftade bort alla sådana tankar. En liten bit till, bara uppför backen, förbi krönet och sedär, det gick ju.
På kvällen var det avslutning på sista crawlkursen. Jag var inte på topp. Har haft förkylningskänningar i flera dagar och det blev extra tydligt i vattnet. Vi fick köra intervaller av alla dess slag och jag hade inget att ge. Armar var trötta och jag hade svårt att syresätta musklerna. Avbröt vissa övningar och valde att lyssna på kroppen. Övningar som i vanliga fall är tuffa och jobbiga, var igår omöjliga.
Nu måste jag försöka få in rutinen att hålla igång simningen även under sommaren.
Sedan Wilja firades med en Nicke-tårta för snart ett år sedan så har Lowa sagt att hon vill ha en Bamse-tårta när hon fyller år. Nu när sexårsdagen närmar sig så frågade jag henne återigen vad hon vill ha för tårta. Eftersom hon gärna vill ha Star Wars-kalas, så tänkte jag att hon kanske hunnit ändra sig angående Bamse-tårtan. Icke. Bamse-tårta skulle det vara och Bamse-tårta fick det bli.
Testade en ny kombination på fyllning och måste säga att Dumle-fluff och päronmousse gick fint ihop.
Efter att ha fixat hela förmiddagen så däckade jag och sov bort någon timme efter tårtfikat. Det är påfrestande att kalasa och imorgon är det dags igen. Då vankas det discobowlingkalas med tio stycken 5-6-åringar (och en liten Wilja).
För att inte slarva bort hela helgen ur träningsperspektiv så stack jag ut strax efter kl 21 på ett intervallpass. Körde uppvärmning ner till IP och därefter två omgångar av 600, 400, 200 m. Efter att jag fått ner pulsen efter sista tvåhundringen så körde jag en omgång Tabata innan jag tuffade på hemåt. Ville gå lite efter en backe, men stod på mig och gav inte efter. Min kropp orkar mer än vad min hjärna vill låtsas om.
En sista reflektion är att jag älskar sommaren och ljuset. Det är fantastiskt att kunna sticka ut efter kl 21 och köra intervaller utan att det är becksvart och kallt.
Jag är orolig för att jag ska börja fuska med långdistansträningen nu när maran är över. Det är lätt hänt. Man tränar mot ett mål och när det är uppnått så infinner sig en tomhet. Vad gör jag nu och varför ska jag fortsätta springa långt? Nu har jag ett längre lopp inplanerat när det kommer till Ångaloppet så visst är det något att träna mot. Men det är en annan sak. Vi kommer att simma och springa om vartannat i knappa fyra timmar och då krävs såklart en viss uthållighet. Men det känns som en uthållighet som till stor del sitter i huvudet.
Så, vad gör man för att inte tappa all löpning nu när maran är över? Jo, man struntar i allt mentalt motstånd och så sticker man ut och springer. Utan krav och bara på känsla.
I söndags bestämde jag mig för att köra långpass och såhär efter uppladdningen inför maran vet jag inte ens om det faller in under min (egenpåhittade) långpasskategori. Det är ytterligare en sak som inträffar när man springer långt vecka efter vecka. Man tappar perspektivet och börjar plötsligt få för sig att ca 20 km inte är långt. 26 km och uppåt är långt. Kryper man ner mot 20 km så pratar vi lätt distans som man kan klämma av närsomhelst. Jag vet att det är vrickat att tänka så, men precis de tankarna har jag hamnat i båda gångerna jag tränat till marathon.
Söndagens 18 km blev således en lätt historia. Jag struntade i tempo och hade en utsedd runda att ta mig runt utan stopp. Jag peppade mig själv med mantrat från Sofia att även om min hjärna vill lägga av, så kommer min kropp att fortsätta. Kände nog aldrig riktigt att jag behövde stanna utan malde på mina 18 km. Visade sig efteråt att jag malt på i ett tempo om ca 6 min/km och det är sjukt jäkla bra för att vara mig.
Mina största fiender när jag springer långt är min mage och min hjärna. Slutar magen att funka så är det kört, men om hjärnan börjar så frön om att stanna så går det faktiskt att vifta bort och fortsätta mala. Funderar på att sätta upp en utmaning de närmaste veckorna där jag inte får stanna oavsett hur långt eller snabbt jag springer. Jag får sänka tempo, men aldrig stanna. Mmm, ska suga på den ett tag så får vi se om det blir något.
Linda Doktár 