Blånagel, migrän och blodsmak i munnen

Jag är lite skadedrabbad för tillfället. Har bland annat dragit på mig en härligt blå nagel på en stortå efter mitt långpass i söndags. Har googlat lite på det hela och jag verkar inte vara den första löparen som drar på mig det. Lär ju inte vara den första gången heller.

Igår hade jag tänkt springa men jag var helt slut på kvällen så jag hoppade över det. Det var nog tur för idag gjorde jag innebandypremiär och min första spontana tanke var att det var jättekul men väldigt, väldigt jobbigt. Såhär i efterhand har jag börjat fundera på hur kul det egentligen kan ha varit med tanke på hur jobbigt det faktiskt var. Det var blodsmak-i-munnen-jobbigt och värre än det värsta intervallpass. En timme av intensiv innebandy med lag om fyra spelare och inga avbytare… Nåväl, det gjorde säkert någon nytta för min kondition.

Tyvärr blev även kvällens löppass inställt men denna gång på grund av ett ordentligt migränanfall. Det var länge sedan jag blev så sänkt som idag och jag var tvungen att be Martin möta mig för att jag inte kunde köra bilen hem. En Voltaren T, vila och mat har fått mig på fötter igen.

Nu blir det ett par avsnitt av Sons of Anarchy innan det är dags att sussa.

Hurra

Hurra, för det är min födelsedag!

Dagen startade med frukost och sång (från enbart Martin eftersom barnen inte riktigt stämde in i sången som det var tänkt). Lyxfrukost med god smörgås, kaffe, juice, vindruvor och American cookies (to die for).

Fick ett presentkort på personlig löpträning med Fredrik Zillén. Här ska det slipas på löpteknik och löpekonomi.

Dagen har fortsatt i trevlig form med att jag blev bjuden på lunch av vår säljare. Ikväll vankas det dessutom någon form av restaurangbesök med familjen.

När det gäller åldersnoja så lyser den än med sin frånvaro. Jag känner mig stark och fick ett fint kvitto på att jag klarar en hel del när jag i söndags hängde med Sofia ut på långpass. Jag har haft lite problem med att hålla ett bra tempo och framför allt att hålla motivationen uppe när jag sprungit på egen hand. Oj vad fantastiskt bra det gick med Sofia som utomordentlig farthållare och peppare i sega uppförsbackar. Vädret var strålande och sällskapet trevligt och vips så hade vi tagit ett varv runt Brunnsviken och klockade in 19 km (!) på två timmar. Allt utan paus och vila.

Jag var endorfinhög resten av den dagen och lever fortfarande i ett litet lyckorus. Ser riktigt fram emot nästa långpass.

20120131-141735.jpg

20120131-141806.jpg

Betongklumpar

Idag har det känts som att jag har släpat runt på mina ben, snarare än att de släpade runt på mig. För att inte tala om känslan av att ta sig upp för alla trappor på jobbet. Ouch.

Vadan detta då? Jo, igår stack jag ut på en liten löprunda i snömodden och nog fick jag jobba för mina 7 km. Det var tungt att springa i snö som halkade runt under fötterna och jag fick jobba hårt med hela kroppen för att parera det hala underlaget och inte tappa fotfästet.

Kändes som att knäna tog rätt mycket stryk och idag ömmar det fint i alla delar av benet.

Idag är en annan dag och inte vilken dag som helst. Fredag firas med italiensk paj och kärleksmums. Allt står och bubblar i ugnen.

Skjuts in i ugnen…

20120127-171350.jpg

Långpass, min utmaning

Igår var det dags för ett längre löppass igen och jag byggde upp massa nervositet innan. Jag har svårt att komma över 13 km utan att storkna och jag misstänker att det beror på flera faktorer.
1. Jag måste hålla ett lägre tempo för en lägre puls som jag orkar arbeta på längre.
2. Jag måste ladda med mer energi innan.
3. Jag behöver jobba på den mentala biten.

Jag pinnar alltid på i ett på tok för högt tempo och inbillar mig att eftersom det känns bra de första kilometrarna så kommer det fortsätta kännas bra. Så är såklart inte fallet eftersom jag då jobbar med en för hög puls. Att min hjärna dessutom är inställd på ”snabbt är bra” funkar inte så bra i det här sammanhanget.

Jag är ganska säker på att jag är en bättre kortdistanslöpare än en långdistansare. Det var ju på de riktigt korta distanserna jag var bäst under min korta friidrottsperiod i mellan-/högstadiet. Det betyder dock inte att det är omöjligt att lära sig att springa långt och länge. Är man målinriktad och envis så går det mesta.

Det värsta är att jag kommer hem och känner mig dålig för att jag inte lyckades springa 15 km. Det är här, samt innantill passet, som den mentala biten kommer in. Jag tycks ha nått en tröskel i min löpning och det är nu jag behöver jobba för att ta mig över den.

Jag kan, om jag vill.

Kvalitet och kvantitet

Vilken fantastisk tredagarshelg. Fredagen bjöd på efter-julglögg, för hela familjen, hemma hos en av mina kollegor. Vi fick njuta av belgiska våfflor med goda pålägg i form av lufttorkad korv, parmaskinka, avokado, lax, gräddfilsröror samt sylt och Nutella (för den med smak för sötsaker). Det var en hel del andra barn och tjejerna verkade trivas bra. Vi var inställda på en kortare visit men med trevligt umgänge och god mat blev vi kvar i nästan fem timmar. Min planerade löpning om sex km fick utgå.

Igår var det bad för hela slanten och idag har jag lyckats skramla ihop drygt tretton km i löpspåret. Jag ville variera mig och bestämde mig för att avverka en del av dessa kilometrar i Ensta-spåren. Började med femman och kände mig nöjd över att lyckas reglera tempot så att jag även orkade upp för slutbackarna utan att gå. Fick sedan för mig att även ta ett varv runt 2,5:an och denna första bekantskap var vidrig. Herregud vad den kändes kuperad. Det var upp-och-ned som en berg-och-dalbana och definitivt inget trevligt inslag i ett kvantitetspass. Kan dock tänka mig att den kan vara finfin för kvalitetsträning.

Lowa var även en sväng till farmor och då åkte resten av familjen till centrum för lite reashopping inför min uppdragsstart imorgon. Nu blir det nya tider med en arbetande mamma. Vardagen, here I come.

Matslarv straffar sig

Mitt matintag har varit under all kritik idag. Jag har ingen bra bortförklaring annat än lathet och slarv.

Startade dagen med en uppdragsintervju och jag kände mig lugn och skarp. Något som säkerligen till stor del beror på det faktum att jag så gott som redan rott hem ett annat uppdrag och därför inte är lika uppdragsdesperat.

Missade att äta lunch och när det efter middagen var dags för löpning i form av 3 km i 6:00-tempo följt av 5 km fartlek och därefter ytterligare 2 km i 6:00-tempo, så svarade kroppen inte alltför positivt. Ville ge upp och springa hem efter 3-4 km och någon fartlek var det inte tal om. Snarare, ”så här överlevar du ett löppass utan vettig energi”. Tur man är envis son en åsna och tvingar hjärnan att bestämma över kroppen.

Sakta mak

Körde mitt första lite längre löppass nu på eftermiddagen. Det var samma distans (13 km) som senast fick min fot att sätta sig på tvären och svullna. Jag körde försiktigt och gjorde mitt bästa för att slå av lite på tempot och hitta en lägre puls att ligga på under hela passet. Försökte ha koll på pulsklockan men redan efter ett par, tre kilometer så glömde jag bort att ha koll. Var för upptagen med min ljudbok.

Lyckades i alla fall beta av mina kilometrar och än så har inget gnäll hörts från foten. Däremot är jag riktigt trött i ryggen.

Nu blir det bowling med mamma och syrran.

Splittrad

Inser att jag är lite splittrad i mina tankar. Igår kväll satt jag och surfade runt på amigurumi-inspiration för att idag helt byta fokus och läsa på om löpekonomi och ”pose”-löpning.

Har dessutom börjat fundera på om det är bikramyogan som får mig att drömma mycket och ofta väldigt levande och verkliga drömmar.

P90X2

Testkörde ett av de nya P90X2-passen på kvällen. Tog det väldigt lugnt med vikterna så det var inte särskilt ansträngande. Det var dock väldigt positivt med ett nytt typ av pass där man utöver de gamla vanliga redskapen ”push up”-bar, fria vikter och gummiband, även fick använda medicinboll, stabilitetsboll och en foam roller.

Ska bli spännande att köra igång en ny omgång P90X, även om det är lite pirrigt också.