Jag funderar lite på om det faktum att jag gillar tröskelpass betyder att jag gör något fel. Tröskelpass ska ju vara vidriga rackare som man känner hatkärlek till. Jag tycker att de är rätt trevliga men kan givetvis skriva under på att de samtidigt är jobbiga. De är kontrollerat jobbiga på något sätt.

Jag har ett pass på 5×800 m som jag gärna tar till när jag vill pressa mina tider och ligga nära mjölksyra i benen. Älskar att känna att jag flyter fram och att benen jobbar sig mot mjölksyra utan att flåset tar kol på mig. 

Idag sprang jag över Årstabron och den har ett lätt motlut åt ena hållet och tre av fem intervaller gick åt det hållet. Brukar stå/gåvila i 60 s mellan intervallerna och joggar igång när det är ca 10 s kvar för att ha fart med mig in i intervallen. Under dagens pass gick jag ut försiktigt på första intervallen men höjde successivt farten så att de två mittersta hamnade 15 s snabbare än den första. De sista två landade nästan 30 s snabbare än den första. 

Gah, jag är rätt less på att min mage då och då havererar på långpass. Samtidigt har jag blivit något av en fena på att hantera det och när magen pajade efter 17 km idag så lyckades jag hålla både humör och tempo uppe under de 6 km jag behövde ta mig för att komma hem. Att min telefon med maratonpodden i lurarna dessutom la av samtidigt som magen tog jag som ytterligare ett tecken på att det var dags att runda av.

Hade egentligen tänkt mig ett pass runt 27 km men fick ta snabbaste vägen hem och landade således på 23 km. Jag är inte så noga med det där och känner mig nöjd och glad så länge känslan är fin. 

Till dagens mest positiva upplevelser måste jag lägga den skogsslinga jag hittade i anslutning till Mörtsjöspåret. Galet kuperat men vackert och stilla. När jag får springa i skog så struntar jag fullständigt i tid och tempo och stannar gärna upp och tar in naturen. Jag älskar verkligen att springa i skogen och borde se till att göra det mer.

Det blir ingen start för mig i Ursvik Ultra 45 km. Skräpförkylningen som drog in förra helgen har hängt kvar och även om allmäntillståndet känts bra så har jag dragits med nattlig hosta. Jag har vaknat runt kl 03 med hosta som rivit och slitit i mig. Har sovit uselt och kompenserade med att sova tre (!?!) timmar mitt på dagen idag. Med andra ord inte i form för att genomföra min första ultra.

Kloka röster runt mig har varit bidragande till mitt beslut och för att vara en person som sätter stort värde vid att genomföra och slutföra sådant som jag tagit mig an, så har det inte varit ett lätt beslut. Men hey, det kommer fler utmaningar och tillfällen.  

Ultratankar har jag haft i ett par år men jag har inte vetat vilket lopp jag ska köra eller när. Eller hur långt för den delen. Har sneglat på TEC (Täby Extreme Challenge) men 8 mil känns sjukt långt även om loppet går på hemmaplan. 

Nu blev det en anmälan till Ursvik Ultra 45 km. Som en liten babyultra distansmässigt men med en utmanade banprofil och starttid. Tre varv på den kuperade Ursvik Extreme-banan. Med start kl 03.00. Pigg som en mört.