Som en kalv på grönbete. Det är den liknelse som bäst beskriver min känsla av att kunna sticka ut och springa på lunchen. Efter att ha spenderat en och en halv vecka i Shanghai där jag var förpassad till hotellets löpband och därefter ha legat hemma sjuk så var det med lätta ben och ett lika lätt sinne jag tog ett lugnt distanspass på lunchen.

Jag brukar nog se rätt sammanbiten och koncentrerad ut när jag springer men idag studsade jag fram som ett litet barn med ett leende.  

Det finns många anledningar till att variera sin löpträning. Kanske har man som mål att springa en viss distans eller en viss distans på en viss tid. Eller så har man tröttnat på sin gamla vanliga runda och tappat löpmotivationen.

När jag började löpträna för sex år sedan så sprang jag alltid samma drygt 4 kilometer långa runda. Där och då var det precis vad jag behövde. Bygga upp min löpning och få den att bli en del av min vardag. Hade jag slängt in intervallpass hade jag antagligen fått en avskräckande ”nära döden”-upplevelse och risken hade varit överhängande att jag hade gett upp löpningen helt.

Lusten att utveckla, förändra och testa nytt ligger olika nära till hands för olika människor och jag är själv en person som behöver tid för att släppa in och omfamna en förändring.

För mig har mina distanspass transformerats under de år som har gått och jag jobbar idag med distanspass, långpass och olika typer av intervallpass. Jag tror mycket på att hitta lustfyllda pass och även om ett intervallpass kan vara skitjobbigt kan det likväl kännas positivt. Har men en stark aversion mot en viss typ av pass är min filosofi att man ska undvika den typen av pass (om det inte innerst inne trots allt finns en längtan att börja uppskatta just den typen av pass).

Jag tyckte t ex riktigt illa om backpass men vägrade acceptera att jag inte skulle klara att springa backe. I det fallet fanns en längtan/en vilja att lära sig tycka om.

Om du däremot avskyr en viss form av intervaller men tycker fartlek är desto trevligare. Ja, men då kör du fartlek. Det finns människor som älskar intervaller och springer marathon utan att ha kört ett enda långpass. På samma sätt finns det de som springer mycket och långt och som blir snabba som attan på kuppen (utan att springa intervaller).

Om du vill få struktur och nya infallsvinklar på din träning så är mitt bästa tips att leta rätt på ett träningsprogram som lockar just dig. Vill du klara att springa milen, en halvmara osv så kommer du att kunna hitta en uppsjö av generiska program och kanske känns det svårt att veta vad som är bäst. Min åsikt är att det som kommer att ge dig bäst resultat är det som

1. Får dig motiverad
2. Får dig att komma ut och springa
3. Utmanar dig på ett sätt som tilltalar din person

Det betyder att ett och samma program inte nödvändigtvis är bäst för någon annan.

Vill man ha ett skräddarsytt program som utformas för att möta de tre punkterna ovan så kan man vända sig till en löpcoach. En löpcoach samtalar med dig och försöker fånga upp vad som triggar just dig och vad du behöver för att nå dina mål.

Med det sagt vill jag tipsa om ett trevligt fartpass som jag själv körde på lunchen igår och som Sofia sedan körde på eftermiddagen.

1. Värm upp i ca 12 min
2. Spring 6-10×60 s med 60 s gåvila (antal intervaller efter din egen intervallvana)
3. Spring 1 km i tröskelfart (snabbare än mystempo och ansträngningsgrad medium-hård)
4. Nedjogg i ca 10 min

Fick frågan från Jessica om jag ville hänga med och springa Color Run Night i Stockholm i fredags. Jag är inte den som bangar ett spännande lopp på fredagskvällen så jag tackade ja. 

Jessica kom förbi dagen innan med startkitet som bestod av en svart bomullstshirt, en (riktigt ful) uv-pannlampa, en påse grönt pulver och några självlysande tatueringar. Great, det här kommer bli kul.

Vi undrade lite vad vi hade gett oss in på när vi kom till Globen och folk låg och rullade sig i färgpulver på marken. De som inte gjorde det sprang runt och slängde färg på varandra eller dansade i de pulvermoln som låg som en dimma kring Globen.

Kändes lite som att knalla in på ett ungdomsdisco med pulvertema. Vi kan väl säga som såhär, vi var inte yngst. Det var många som var färgglatt pyntade och det var en hel del som sprang med yngre barn.

Vi ville inte vara sämre än de andra deltagarna så vi slängde pulver på varandra och tog oss bort till starten. Det var ett litet oklart startförfarande men efter ett gäng starter var det vår tur och vi tuffade iväg. Det kändes härligt och jag sprudlade av energi. Reflekterade över det bisarra i att deltagare gick längs banan och rökte.
Vi trippade fram och kryssade mellan barn och andra deltagare. Vi sprang igenom pulverstationer där det kastades färg på oss. Doften av babypuder ligger tät i luften. Vi skrattar åt det galna i att springa runt i slakthusområdet och bli nedpudrade med färg.  

 
Vi kommer till en station där det av oklar anledning sprutas vatten på oss deltagare. Strax därefter springer vi förbi en station med trasiga såpbubbelmaskiner. Garmin talar glatt om att vi sprungit 4 km och har en kvar. Ungefär samtidigt dyker the dark zone upp. The dark zone var inte särskilt mörk men hade ett gäng uvlampor uppställde. Vi springer vidare och jag undrar varför det står Finishflaggor längs banan och varför folk dröjer sig kvar, står i vägen. Va? Är vi i mål. Jaha. Och nu då? Fanns ingen riktig mållinje och det kändes som ett smärre magplask att 5-kmsloppet var slut efter 4.
Därefter drog ungdomsdiscot igång och vi gamlingar traskade hemåt. En mycket märklig upplevelse som ändå var trevlig tack vare det eminenta sällskapet av Jessica.