Min första tvåmilare avklarades med en stor dos envishet och sällskap. Ytterst tveksamt om jag hade orkat pressa mig uppför den fruktansvärda backen från Brunnsviken och upp mot Bergshamra eller dödens backe förbi DS upp mot Mörby utan draghjälp från Sofia. Den första backen är brant som tusan och den andra är oändligt lång och seg. I hate it! (Men jag fixade det.)

För att gnälla lite mer så var underlaget vidrigt. En decimeter iskall snömodd varvades med blankis med ett tunt lager vatten. Den sista kilometern var längre än en mil och gick på ren viljestyrka. Någon löparnjutning var det inte tal om.

Väl hemma var det otroligt skönt att ta av de dygnsura strumporna och ta en varm dusch. Den varma duschen rådde dock inte bot på mina blåa läppar så idag fick bastun komma till nytta.

Långpassade alldeles solo med en ljudbok som enda sällskap idag. Målet var att klara ca 15 km, men någonstans långt inne viskade den envisa sidan av mig att jag skulle försöka nå 19 km. För att bevisa för mig själv att jag kan, även utan sällskap. Tack vare mitt och Sofias tidigare långpass så visste jag att det var möjligt rent fysiskt och psykiskt.

Löpningen kändes bra idag även om underlaget var lite sådär. En något värmande sol i ansiktet och lätta ben som jobbade fint. Jag drack både energidryck och vatten under passet men dessvärre protesterade min mage efter drygt en mil. Lyckades dock få ihop mina 19 km. Nöjd, stolt och trött.

Igår var det dags för ett längre löppass igen och jag byggde upp massa nervositet innan. Jag har svårt att komma över 13 km utan att storkna och jag misstänker att det beror på flera faktorer.
1. Jag måste hålla ett lägre tempo för en lägre puls som jag orkar arbeta på längre.
2. Jag måste ladda med mer energi innan.
3. Jag behöver jobba på den mentala biten.

Jag pinnar alltid på i ett på tok för högt tempo och inbillar mig att eftersom det känns bra de första kilometrarna så kommer det fortsätta kännas bra. Så är såklart inte fallet eftersom jag då jobbar med en för hög puls. Att min hjärna dessutom är inställd på ”snabbt är bra” funkar inte så bra i det här sammanhanget.

Jag är ganska säker på att jag är en bättre kortdistanslöpare än en långdistansare. Det var ju på de riktigt korta distanserna jag var bäst under min korta friidrottsperiod i mellan-/högstadiet. Det betyder dock inte att det är omöjligt att lära sig att springa långt och länge. Är man målinriktad och envis så går det mesta.

Det värsta är att jag kommer hem och känner mig dålig för att jag inte lyckades springa 15 km. Det är här, samt innantill passet, som den mentala biten kommer in. Jag tycks ha nått en tröskel i min löpning och det är nu jag behöver jobba för att ta mig över den.

Jag kan, om jag vill.