Jag har dragit mig för intervaller efter min halsfluss men efter två lugna och tämligen försiktiga pass så var det dags att testa en högre växel. 

Knåpade ihop ett pass som startade med 2 km uppvärmning, dynamisk stretch och två stegringslopp. Därefter sprang jag 8×90 s med 60 s vila och det var jobbigt på många olika sätt. För det första fick jag se upp för levande hinder i form av barn i olika åldrar som släntrade runt inne på Zinken i något sorts godtyckligt rörelsemönster. Det studsade dessutom bollar fram och tillbaka över löparbanan och tidvis kändes det som jag sprang kombinerat gatlopp och pendel i sann Gladiatorerna-anda. Den faktor som höll på att ta kol på mig var dock värmen. Solen fullkomligt stekte över Zinken.

Både en, två och kanske till och med tre gånger försökte jag deala bort 2 intervaller med mig själv men coachen i mig var benhård och vek inte en tum. 

Jag funderar lite på om det faktum att jag gillar tröskelpass betyder att jag gör något fel. Tröskelpass ska ju vara vidriga rackare som man känner hatkärlek till. Jag tycker att de är rätt trevliga men kan givetvis skriva under på att de samtidigt är jobbiga. De är kontrollerat jobbiga på något sätt.

Jag har ett pass på 5×800 m som jag gärna tar till när jag vill pressa mina tider och ligga nära mjölksyra i benen. Älskar att känna att jag flyter fram och att benen jobbar sig mot mjölksyra utan att flåset tar kol på mig. 

Idag sprang jag över Årstabron och den har ett lätt motlut åt ena hållet och tre av fem intervaller gick åt det hållet. Brukar stå/gåvila i 60 s mellan intervallerna och joggar igång när det är ca 10 s kvar för att ha fart med mig in i intervallen. Under dagens pass gick jag ut försiktigt på första intervallen men höjde successivt farten så att de två mittersta hamnade 15 s snabbare än den första. De sista två landade nästan 30 s snabbare än den första. 

Gah, jag är rätt less på att min mage då och då havererar på långpass. Samtidigt har jag blivit något av en fena på att hantera det och när magen pajade efter 17 km idag så lyckades jag hålla både humör och tempo uppe under de 6 km jag behövde ta mig för att komma hem. Att min telefon med maratonpodden i lurarna dessutom la av samtidigt som magen tog jag som ytterligare ett tecken på att det var dags att runda av.

Hade egentligen tänkt mig ett pass runt 27 km men fick ta snabbaste vägen hem och landade således på 23 km. Jag är inte så noga med det där och känner mig nöjd och glad så länge känslan är fin. 

Till dagens mest positiva upplevelser måste jag lägga den skogsslinga jag hittade i anslutning till Mörtsjöspåret. Galet kuperat men vackert och stilla. När jag får springa i skog så struntar jag fullständigt i tid och tempo och stannar gärna upp och tar in naturen. Jag älskar verkligen att springa i skogen och borde se till att göra det mer.

Det blir ingen start för mig i Ursvik Ultra 45 km. Skräpförkylningen som drog in förra helgen har hängt kvar och även om allmäntillståndet känts bra så har jag dragits med nattlig hosta. Jag har vaknat runt kl 03 med hosta som rivit och slitit i mig. Har sovit uselt och kompenserade med att sova tre (!?!) timmar mitt på dagen idag. Med andra ord inte i form för att genomföra min första ultra.

Kloka röster runt mig har varit bidragande till mitt beslut och för att vara en person som sätter stort värde vid att genomföra och slutföra sådant som jag tagit mig an, så har det inte varit ett lätt beslut. Men hey, det kommer fler utmaningar och tillfällen.