Överraskade mig själv när jag i lördags kväll snörde på mig löparskorna efter att jag nattat W kl 20:45. Det var inte så mycket tiden i sig som överraskade eftersom jag sprungit sent på kvällen vid andra tillfällen. Det var distansen.

Långpasslängtan låg och pyrde men jag viftade bort den med tanke på den (för mig) sena timmen. Men det pyrde och blossade till slut upp och jag såg mig själv svänga av på ytterligare fem kilometer när jag efter 10 kilometer sprang förbi hemmavid. Där och då överraskade jag mig själv. Det var mörkt, lite kallt, sent och lördagskväll.

Sedan började jag fundera på varför jag, som förespråkar löpning utomhus åren runt, har dramatiserat långpasslöpning på kvällen. För mig har långpass varit något jag springer på morgonen och allra senast tidig eftermiddag. Varför vet jag inte, men att som småbarnsförälder undvika att låsa sig till vissa tider gör så att träningen är lättare att få till. Plötsligt öppnar sig en ny värld med möjligheter till att genomföra långpass trots att helgerna är fulla med barnens aktiviteter och kalas.

Det visade sig bli ett kärt sådant när jag igår stack till Tanto och flirtade med blodsmaksbacken. Det blev fyra vändor i backen eftersom jag var tidspressad men fyra vändor är alltid bättre än inga vändor.

Tänkte på tekniken och fokuserade på små, kvicka steg, armpendling och avslappning. Fick ett fint flyt och kände att löpningen satt där den skulle.

Jag hade initialt tänkt att jag skulle springa fler vändor i backen men tiden tillät det inte. Vid sådana tillfällen jobbar jag med kvalitet och gör det bästa utifrån de förutsättningar jag har. Jag försöker inte ta igen missade vändor senare i veckan utan kör vidare enligt planerade pass.

Efter flera långa dagar på affärsresa i Hamburg kändes det fint att åter kunna snöra på löparskorna och transportlöpa hem från jobbet. Det blev mitt första pass där jag medelst transportlöpning med tung ryggsäck gjorde mitt yttersta för att applicera KALAS-metoden.

Det var knepigt och jag balanserar på en fin fin lina där jag överväger att ge upp redan innan jag börjat. Med löpningen överlag. Jag harvar, sliter och kämpar och trots detta så vill jag varken lyfta på knän eller hälar. Min hjärna verkar inte förstå hur den ska signalera till min kropp att lyfta på knäna och därmed sluta släpa fötterna efter mig.

Jag tog mig sju kilometer och det var inte alltigenom nattsvart även om det kändes mörkgrått lite då och då. Det gick bättre när jag stannade till och gjorde en omstart och jag tänker att om jag fortsätter ”tvinga” in kroppen i detta nya rörelsemönster så kanske det till slut ger sig. Just nu surar benen mest och protesterar. Det vet ju alla att det inte går att lära gamla ben att springa vettigt.