Sprang Bellmanstafett med jobbet för knappt en vecka sedan och för en gångs skull struntade jag i att snegla på klockan. Struntade i att bli stressad om jag blev omsprungen. Struntade i om jag sprang si eller så. Fokuserade på att jag var stark och att det var fantastiskt att få springa i högre fart än vanligt.

Det händer att människor jag träffar tror att jag automatiskt är jättesnabb för att jag springer och tränar en del. Så är det inte. Jag har aldrig tränat specifikt för att uppnå snabbhet. Jag tränar med fokus på uthållighet och visst får jag en del fart på köpet. Men det innebär inte att jag per automatik blir en snabb löpartalang. Om jag ska bli snabbare så krävs det målinriktad och hård specifik träning.

Det min träning ger mig är att jag kan springa utan större förberedelse eller uppladdning. Jag kan klämma av ett millopp en dag för att några dagar senare köra ett swimrunlopp. Jag kan köra lopp utan att känna mig alltför sliten dagarna efter. Min kropp är van vid mängden träning och jag återhämtar mig snabbt.

Jag tränar för att kunna ta mig an utmaningar och äventyr utan att behöva vara orolig för att kroppen inte ska hänga med. Älskar känslan av att inte vara begränsad av min kropps kapacitet. Att spontant kunna anmäla mig till långlopp, triathlon eller något annat med vetskapen att jag kommer att klara det.

Det är jättehäftigt att utmana sig själv att bli snabbare på femman eller milen, men det finns inget som säger att det måste vara målet (med stort M) med löpning. Jag känner att det är synd att diskussioner kring löpning ofta fokuserar på fart och hur man kan bli snabbare.

Jag blir uppriktigt ledsen när människor jag möter känner ett behov av att förklara varför de inte springer snabbare. Det är som att det finns en utbredd känsla av att man inte har rätt att vara löpare/tycka om löpning för att man inte gör milen på en viss tid.  Jag är själv där och tassar ibland så jag vet att det är svårt att inte jämföra och att vara nöjd.

Sedan måste man ibland påminna sig om att vissa människor har lättare än andra för att springa fort. Andra har fallenhet för att springa långt. Eller för att måla tavlor, spela piano osv… Vi är olika och att någon är snabb har inget med din prestation att göra och betyder inte automatiskt att du tränar fel eller är mindre bra.

   
Försöker undvika att slita för mycket på mig själv inför torsdagens Bellmanstafett och söndagens Stockholm Triathlon. Samtidigt behöver jag hålla igång för att känna mig alert och på hugget. Fin balansgång det där.

Sprang korta intervaller på lunchen där jag värmde upp i ca 2 km. Körde ett par löpskolningsövningar och ett stegringslopp. Därefter väntade 10×40 s med fokus på fart och känsla men utan att maxa ur benen. Gå-/joggvilade mellan intervallerna. Känslan var avslappnad men fartfylld. 

Min stora utmaning är att hålla högt tempo under en längre tid. Jag kan få upp bra fart på korta intervaller men så fort vi snackar längre distans så freakar pulsen ur och känslan blir att jag inte kan syresätta musklerna ordentligt. 

Har lagt en hel del tid på att springa intervaller men trots detta blir min grundfart aldrig högre och mina forna om än blygsamma glansdagar känns avlägsna. Om det beror på fel typ av träning, för mycket träning i förhållande till vila eller det faktum att jag äter viss medicin är svårt att säga. Jag tycker att jag borde få större utväxling av min träning.

Min uppladdning inför söndagens Ångalopp failar lite för tillfället. Är inte på topp i kroppen och just nu inte heller i huvudet som dunkar av migrän.

Igår sprang jag (något som skulle vara) en lugn runda med Peter och Kicki. Två varv runt Trekanten, 6 km, i ett tempo som inte var särskilt högt och som tillät samtal. Samtal mellan Kicki och Peter alltså. Min kropp valde att få frispel under rundan och tyckte allt var pest och pina och döjobbigt. Jag var satt ur spel resten av eftermiddagen och kände mig yr, illamående och trött. Oändligt jäkla trött.

Vi fick trots detta en fin kväll ute på Bastis med barnen som var där och hade sommarlov med farmor. Det badades och metades små abborrar.

Idag har jag och har haft migrän… Efter att ha lyssnat på en fjärdedel av Det blir alltid som man tänkt sig med Olof Röhlander så tänker jag välja att se det som något positivt att jag är huvudvärkig idag. Det betyder att jag kan slappa både idag och imorgon utan att få för mig att jag ska träna något.

För att hitta motivation att träna kuperad och böljande stiglöpning så har jag satt upp ett litet delmål. Fram till Koster swimrun i början av oktober så ska jag utöver min vanliga löpträning avverka minst 20 varv på slingan där jag bor. Slingan är ca 2,5 km så det känns genomförbart men samtidigt utmanande eftersom det inte tillhör mina vanliga rundor.

Igår körde jag mitt andra pass på slingan och har nu avverkat totalt 5 varv. Utöver dessa 5 km så sprang jag 6 stycken 60 sekundersintervaller med 30 sekunder ståvila. Tryckte på i intervallerna som jag körde på flack mark, men i spåret. På så sätt fick jag träna på både fart och ökad koncentration för att ta mig över stenar och rötter.