Det underbara vädret igår bjöd på pulkaåkning, varm choklad och värmande vårsol tillsammans med familjen.
På eftermiddagen fick jag även till ett långpass på egen hand och benen rullade på bra. Drygt 23 km lyckades jag skramla ihop och måhända var det en lite för stor ökning mot föregående veckors modesta 15 km, men jag gick på känsla och en önskan att få bevisa för mig själv att jag kan hantera längre distanser. Resten av kvällen var jag halvt död.
Förra veckan var misär och jag var sjuk mån-sön. Har aldrig varit sjuk så länge under hela mitt liv, varken som vuxen eller barn. Till råga på allt var Wilja också sjuk så familjen var inte på topp, vilket har varit ett genomgående tema sedan nyårsafton.
Well, den här veckan har varit mer åt det positiva hållet och vi har varit mer eller mindre friska. (Om man bortser från öronont hos Lowa i måndags och att Wilja kräktes inatt.) Inser nu när jag skriver att det känns märkligt att skriva att jag ändå anser oss vara mer eller mindre friska, men det känns faktiskt så. Lite kräk och halsont är ju en baggis.
Träningsveckan har varit riktigt bra och jag har lyckats få till en varierad och väldisponerad träning. Jag tränar (för det mesta) det jag tycker är kul. Undantaget är löpningen som jag just nu har svårt för. Jag känner prestationsångest och stress inför maran och det får lusten att sticka ut och springa att sjunka som en sten till botten.
Jag borde springa mer för att träna inför maran men jag vill göra så mycket annat också. Jag vill och jag vill inte…
Hjärthalsband från Lowa
Praliner från Martin
Mysigt sällskap från Wilja
Den här vintern tycks vara för evigt. Den har varit kantad av sjukdomar och jag kan ärligt säga att det känns som att jag går på knäna. Då är det inte ens jag som varit mest sjuk, utan resten av familjen. Sjukdomarna har avlöst varandra och vi har betat av vattkoppor, kräksjuka, influensa, förkylningar och feber som aldrig tycks ge med sig.
Nu är jag själv sjuk och känner att det måste få räcka nu. Jag/vi orkar inte mer. Under den här vintern har vi haft fler sjukdagar än vi haft totalt sedan Lowa föddes för snart sex år sedan. Vet inte hur många fler vaknätter med febriga, kräksjuka eller hostande barn vi klarar. Det räcker nu.
Det har varit rekordmycket snö och vi har åkt pulka en gång. Resten av tiden har någon varit sjuk, vilket säger rätt mycket om hur illa det är och har varit. Om vi verkar asociala så beror det inte på att vi väljer bort att umgås. Vi brottas bara med denna evighetslånga vinters alla sjukdomar…
Familjens baciller fick mig till slut och nu ligger jag hemma med feber, huvudvärk och en tjock hals.
Ett glas vin och världen snurrar en aning. Kanske en kombination av intensivt och koncentrationskrävande jobb och hård träning de senaste fyra dagarna. Kanske ovanan att dricka alkohol. Hursomhelst så känns det välförtjänt.
Kan tilläggas att jag tog mig an en mastodontpasta med hummer på Piatti. Pastan vann.
Nu släpps fler platser till Ångaloppet.
Jag har bara positiva minnen från förra årets upplaga och ser fram emot att köra i år igen. Om det är någon som är sugen på att köra men saknar partner så vet jag att Martin också är på.
Igår var det tårtkalas här hemma och denna gång fick det bli en spritsad tårta med blåbär. Fyllningen bestod av vit chokladfluff och hallonmousse. Den vita chokladmoussen blev supergod men hallonmoussen blev lite väl gelatinig. Slängde dessutom ihop en blåbärssmulpaj eftersom vi blev ganska många och jag själv var sugen på det.
Idag gjorde jag ett något tafatt men ändå envist försök till långpass. Fick ihop 15 km innan jag var tvungen att sticka hem så Martin kunde åka till sin badminton. Dessa 15 km fick jag verkligen arbeta för och jag tror att de senaste dagarnas stress och magont har tagit mer på mig än jag trott. Vet med mig att min kost dessutom har varit sådär eftersom jag utöver magont dragits med illamående. But still, trots allt detta så blev det ändå 15 km.
Fick även provspringa min nya Camelbak och det var en trevlig bekantskap. Enda nackdelen är att man inte kan ha lite vatten och lite sportdryck i vätskeblåsan. Löste det genom att ta med en av mina flaskor på 1,25 dl med sportdryck som jag la i en av Camelbakens fickor.
Måste nog ändå säga att jag fick lite av en revansch under onsdagens simning. Jag hade kontroll och överlevde både teknik och snabbsim utan att drunkna så nu kan jag få se fram emot nästa tillfälle. En bra mycket trevligare känsla än paniken inför förra passet.
I övrigt har den här veckan rasat förbi och jag har haft många koncentrationskrävande uppgifter och möten på jobbet. Såhär på fredagskvällen känner jag hur anspänningen liksom ligger och vibrerar i huvudet. Har nog ett fint stresshormonspåslag just nu. Planen var att hämta barnen på dagis idag men jag var tvungen att än en gång ringa in farmors hjälp eftersom jag hade arbete upp över öronen. Ska försöka skaka av mig allt nu och fokusera på lugnt födelsedagsfirande imorgon. Ingen mer stress!
Förra veckan på crawlkursen så blev vi indelade i två grupper, en med fokus på armar och en med fokus på ben. Jag hamnade i armgruppen och jag tyckte att det mesta gick bra. Fick jobba mycket med det mentala eftersom jag var betydligt långsammare än de övriga i gruppen. Jag fick starta sist på alla övningar och kände mig stressad över att ständigt se de andra stå och vänta på att jag skulle bli klar med mitt varv. Jag måste bli bättre på att bry mig om mig och mina framsteg och strunta i de andra. Blir ju ingen vidare kvalitet på tekniken när jag känner mig stressad.
Jag fasar lite för att hamna i samma konstellation idag och det känns trist att ens behöva känna så. Vi fick dessutom genomföra en övning som inte alls passade mig eftersom jag tenderar att stressa redan som det är. Övningen gick ut på att simma 6×25 m och mellan starterna skulle det vara 40 s. Jag hade alltså 40 s på mig att ta mig en 25:a innan nästa 25:a skulle påbörjas. Jag tycker mig ha ganska bra kondition men under den här övningen fick jag ren panik efter 115 m. Det kändes som att jag flaxade för mitt liv för att inte sjunka och drunkna och av ren överlevnadsinstikt avbröt jag och ställde mig på botten. Känslan var så pass obehaglig att jag kände mig chockad resten av kvällen och jag kan ärligt säga att jag är rädd för att bli ställd inför samma övning ikväll. Det liksom knyter sig i bröstet bara jag tänker på det.
Linda Doktár 