Uppleva och våga

Längtan efter att uppleva, våga och faktiskt genomföra nya små äventyr är ständigt närvarande hos mig. För mig är det ett äventyr att våga anmäla sig och genomföra ett swimrunlopp, köra ett äventyrsrace eller springa ett marathon. Det kan även vara att gå en löpcoachutbildning. För några år sedan var det ett äventyr att springa mitt första millopp, att börja springa backintervaller, gå en crawlkurs och att våga simma i öppet vatten.

Det här året kommer att ge mig möjligheten att äventyra ännu mer. Bland annat hägrar vandring och toppbestigning av Kebnekaise i slutet av augusti och det kittlar lite i magen eftersom jag saknar tidigare vandringserfarenhet. Igår införskaffade jag ett par vandringskängor och testvandrade upp på Hammarbybackens topp fem gånger.

 

20140415-101249.jpg

Reashopping

Jag är en väldigt simpel löpare när det kommer till kläder. Använder funktionskläder men tycker inte om att spendera en förmögenhet på de senaste byxorna eller den där coola svindyra löpjackan som är årets modell. Det är klart att jag gärna vill ha schyssta prylar som är snygga, sitter bra och är funktionella, men jag kan lika gärna köpa förra årets modell.

Jag älskar med andra ord när jag kan göra kap på rea. Jag är väldigt förtjust i min windblocker från Casall (reakap, javisst) och blev väldigt glad när jag hittade en Casall windbreaker på 70% rea hos andmotion.se. Passade även på att köpa ett par X-socks och en sport-bh från Under Armour. Allt för en billigare peng än att bara köpa jackan till ordinarie pris.

20140328-201223.jpg 20140328-201309.jpg

Coopertest och prestationskrav

Jag är en person som ställer höga krav på mig själv och min egen prestation. Dessvärre blir dessa krav ibland (kanske till och med alltför ofta) orimligt höga och prestationshetsen riskerar att förta det roliga och positiva i det jag tar mig för.

Det är inte ett problem i sig att sätta upp prestationsmål, men det blir problematiskt när jag sedan aldrig känner mig nöjd med det jag klarar. Har jag målet att klara milen på 55 minuter och sedan gör det på 53 minuter så har jag ändå svårt att känna njutning i det. Jag börjar istället vrida och vända på det och går ofta iväg med känslan av ett misslyckande. ”För om jag klarade mitt mål så hade jag kunnat göra det ännu bättre och således uppnådde jag inte mitt mål.”

Samma sak hände när jag sprang mitt första marathon. Jag hade som mål att ta mig runt men när jag gjorde det på 5 timmar och 20 minuter så tyckte jag att jag var dålig. Jag hade just avverkat 42 km till fots och tyckte jag var dålig som gjorde det så långsamt. Målet var ju att ta sig runt men jag var snabb med att nedvärdera min prestation. Istället för att stoltsera med ett genomfört marathon så skämdes jag över att prata om det eftersom folk då frågade hur lång tid det hade tagit. Som om resten av världen skulle tycka att jag var ett skämt som inte borde låtsas kunna springa marathon.

Jag har jobbat en hel del med dessa prestationskrav och känslor sedan jag började uppmärksamma dem och har tagit ett kliv framåt. När det vankas lopp, tävlingar och liknande så är det fortfarande svårt att inte ramla in i gamla hjulspår och därav skapade Coopertest á la Röhnisch Running School en del turbulens och oro inombords. Försökte in i det sista slingra mig ur men bestämde mig för att jag är bra som jag är oavsett hur testet skulle gå. Framför allt var jag tvungen att pränta in att det inte är en tävling mot alla andra. Testet är ett mätbart kvitto på var jag befinner mig nu. Något jag senare kan använda för att mäta MIN utveckling.

Hur gick testet då? Jag tippade på att jag skulle landa runt 2400 m på 12 min och det faktiska resultatet blev 2550 m enligt min Suunto och 2595 m om man tittade på banmarkeringarna på löpbanan. Är jag nöjd? Ja, och stolt över att ha skrämt bort de negativa tankarna.

20140324-194747.jpg

Långdistansabstinens

Den är här, överallt omkring mig. Längtan att få springa ute och att få springa långt och länge. De senaste två veckorna har jag avstått från långpass pga förkylning och Blogger Boot Camp (vilket var som ett långpass i multipla grenar).

Nu börjar äntligen förkylningen släppa och kroppen längta efter den där totala friheten och lyckan i att springa. Läser om paceonearths ultraintervaller om en mil var tredje timme och måste erkänna att det inom mig lever en liten dröm om att någon gång springa ultradistanser.

Tanken har pockat ett tag och försökt göra sig hörd i allt övrigt träningsbrus men jag har inte vågat lyssna så noggrant. Kanske för att det är lite läskigt, kanske för att jag har svårt att se när jag ska ha tid att springa så mycket som det behövs, kanske oron över min knasande långdistansmage, kanske något helt annat?

20140321-205637.jpg

Överlista löpbandet

Jag önskar att jag kunde säga att jag har ett komplicerat förhållande till att springa på löpband, men det är mer svart än så. Jag tycker väldigt väldigt illa om att springa på löpband. Har svårt att sätta fingret på varför men jag upplever det som jobbigare. Kanske för att det inte är möjligt att låta benen finjustera hastigheten eller för att det är monotont och varmt.

På plats på Högfjället i Sälen så har jag (i brist på löpbara sträckor utomhus) blivit förpassad till det där rullande bandet. I onsdags harvade jag 5 km och det var gräsligt. Jag ville inte erkänna mig besegrad så igår gjorde jag ett nytt försök. Denna gång i intervallform om 200-metersintervaller. Först 2 km uppvärmning och därefter 11×200 m, för att därefter varva ned i 1 km.

Passet gick fort och det kändes som att jag hittade något av ett vinnande koncept. Jag överlistade det trista bandet genom att ge det vad det tålde i form av snabba intervaller.

Det är ett bra tips generellt om man tycker att det är trist att bara springa (oavsett om det är ute eller inne). Kör intervaller och vips så har både kilometrar och tid försvunnit och du har dessutom fått kvalitetsträning.

20140321-085025.jpg

20140321-085040.jpg

Blogger Boot Camp 2014

Fartfyllt, inspirerande och kittlande positivt. Så skulle jag vilja sammanfatta gårdagens Blogger Boot Camp i KTH-hallen.

Måste börja med att erkänna att jag var lite nervös och pirrig inför dagen. Har hört så mycket positivt om BBC men hade ändå svårt att veta vad jag skulle förvänta mig.

Jag kickstartade dagen med ett löppass med Malin Ewerlöf Krepp och detta var ett av dagens bästa pass. Både Sara och Sofia var med ute i spåret. Kände att mitt självförtroende som löpare växte och att jag fick med mig många matnyttiga tips när det kommer till löpskolning.

Inför pass nummer två svidade jag om till kompressionsbyxor eftersom jag räknade med ett tufft Casall HIT-pass. Passet var upplagt som en cirkel där man fick möjlighet att testa Casalls olika träningsredskap. Man jobbade i par och jag teamade upp med Kicki. Det var roligt och svettigt, om än något många stationer.

Inför Lovisa ”Lofsan” Sandströms pass Walking Bad bytte jag topp för att hämta lite nya mentala krafter. Lovisas pass var också en av höjdpunkterna på dagen och detta tillsammans med Malins pass hamnar på delad förstaplats. Passet fokuserade på ben och varvade explosiva och stabiliserande övningar i intervallform. För att krama ur det sista ur benen så avslutade vi med intervaller på 3×3 min där grodhopp, utfallshopp och baklängeshopp varvades med snabba rusher. Kände att jag gav allt och det var extra peppande med Lovisa som pushade och instruerade under intervallerna.

Dusch och lunch var mer än välkommet efter dessa tre pass. Vi det här laget var jag rätt skakis och hade dessutom börjat förlora rösten. Efter lunchen med ett gäng lofsianer så var det dags för löpning igen. Jag kan ärligt säga att det var ett misstag att ge mig ut på detta pass. Innehållet var snarlikt Malins pass vilket fick min mentala pepp att svaja. När det gällde fysiken så var mina ben så pass slutkörda vid det här laget att det inte fanns mycket kvar att ge. Det var helt enkelt väl optimistiskt och naivt att tro att två löpintervallspass och två pass funktionell styrka i rad skulle vara realistiskt.

Tillbaka in för dusch innan lugnare meditation stod på schemat. Det var lite knepigt att finna ro i meditationsrummet eftersom det var trångt och ljuden från stora hallen hördes väldigt tydligt. Ändå en trevlig bekantskap och ett välkommet avbrott från de fysiskt krävande aktiviteterna.

Avslutade dagen med passet flow and grace med Jessica Clarén. Fick chansen att sträcka ut och landa i dagen.

Hann dessutom mingla med de olika sponsorerna. SodaStream bjöd på smaksatt kolsyrat vatten, Gainomax hade en banan-till-Gainomax-maskin, Holistics bjöd på nyttiga snacks, Kettleworks bjöd på en kettlebell-tävling, Safe hade en burpee-utmaning och Casall sålde kläder till mässpriser och hade en squat-tävling.

Lärdomar från dagen är att

  • Ha med många ombyten
  • Organisera ombyten i olika påsar
  • Varva träningspass med föreläsningar
  • Ta med mellis
  • Räkna med att vilja duscha ett par tre gånger

Jag fullkomligt älskade att få gotta mig i träning och inspiration en hel dag. Det var dessutom roligt att vara tillbaka i mina gamla hoods eftersom jag brukade träna i KTH-hallen när jag pluggade till civilingenjör.

20140316-133442.jpg

20140316-133453.jpg

20140316-133515.jpg

20140316-133541.jpg

20140316-133552.jpg

20140316-133621.jpg

20140316-133734.jpg

20140316-133838.jpg

Sneak peak – Röhnisch success

Röhnisch bjöd igår in till ett smakprov på deras nya löparskola som lanseras den 23/3. Löparskolorna är framtagna av kvinnor och för kvinnor (till skillnad mot många av de andra program som finns på marknaden).

Jag har själv funderat på varför jag inte uppnår de resultat jag strävar mot när jag följer olika program. Det var först när jag läste följande inlägg hos allakantrana.se som jag fick en liten aha-upplevelse. Vi är alla olika och har olika behov för att få den utväxling vi vill ha av vår träning.

Under eventet igår så fick vi en inspirationsföreläsning av Lofsan kring olika typer av mål och hur man kan tänka kring dessa. Därefter genomförde vi ett kortare backpass i Tanto och tre prehab-övningar.

Det rådde en positiv stämning och alla tjejer gav järnet i backarna. Jag älskar när det bubblar av inspiration och pepp.

Lovisa berättar hur vi ska tackla backarna.
20140313-091017.jpg
Kicki och Sara blir inspirerade.
20140313-091029.jpg
Lovisa föreläser.
20140313-091048.jpg

Zinken – lunchintervaller

Nu var det ett tag sedan jag gav mig i kast med 200-ingar och det krävdes en mental kamp för att övertyga benen om att springa till Zinken.

Flera gånger flög ovälkomna tankar genom huvudet, ”det här är ju fruktansvärt, nästan omänskligt” och ”varför gör jag det här, det är verkligen skitjobbigt och pulsen galopperar (fast jag sniglar mig fram)”. Negativa tankar är min värsta fiende. Försökte tänka bort dem med siktet inställt på hur bra det skulle kännas efteråt. Slängde även in lite tankar i linje med att detta härdar mig och förbereder mig för de utmaningar jag har framför mig. Testade även att slänga in att jag ju älskar löpning och när det bränner i bröstet, men den var långt ifrån övertygande idag.

När det inte går att snacka omkull sig själv så brukar jag försöka hitta nya infallsvinklar. Det vinnande konceptet var att dela upp mina 15 st intervaller i set om 5. Det är lättare att övertyga sig själv och dessutom hålla tempot uppe när målet är närmare. 3 set om 5 st 200-ingar blev plötsligt överkomligt och greppbart.

Kan tillägga att jag är ytterst glad att jag fick med min löparjacka från Casall hem. Det var ytterst nära att en av Zinkens ”hang arounds” tyckte att den skulle följa med honom (istället för att ligga undangömd medan jag kämpade mig runt).

Sol, då åker mina galna brillor fram. Någon gång ska jag unna mig ett par mörka.

20140311-153610.jpg

20140311-153906.jpg

Vår i luften

Vår får mig att känna glädje och ikväll var en sådan kväll där jag fick lite försmak på våren. Till att börja med var det ljust när vi åt middag och grannpojken studsade över och frågade om L ville komma ut och leka. Underbart att se dem rusa omkring och jaga varandra.

Sedan snörde jag på löparskorna och gick ut för att springa hem mitt mål om minst 20 km i veckan. Långpasset brukar ju alltid rädda mig över gränsen med råge men denna vecka ställde jag in långpasset pga sjukdom. Under veckan har jag samlat ihop drygt 14 km så minst 6 km ville jag springa. Tänkte på det när jag sprang, att jag är en samlare. Jag samlar på kilometrar och mil och på upplevelsen av dofter, ljud och känslan av att springa. Ikväll bjöd upplevelsen på något som kunde likna vårvindar och ett mörkt och tyst lugn när solen gick ner.

20140309-230919.jpg

Heppity peppity

Det händer att jag tappar sugen på min träning ibland. När det inträffar är det dags att ta på tänkarhatten och kliva ur lådan. Det finns ofta sätt att hitta tillbaka till motivationen om man vågar tänka nytt.

Det kan handla om att börja springa på känsla istället för att klocka varje steg och hjärtslag eller att testa ett helt nytt gruppträningspass eller kanske att hitta en ny löparkompis. Kanske får man kliva ur sin comfortzone för att hitta peppen och för att ta sig över den där första tröskeln (som ibland är yttepytte och ibland gigantisk).

Vad svamlar jag egentligen om? Jo, jag känner att min simning har stannat av och att jag behöver något nytt för att hitta tillbaka till glädjen. Ett alternativ hade kunnat vara att lägga simningen på hyllan ett tag, men det vill jag inte. Jag vill simma, men jag vill känna att jag utvecklas. Har börjat snegla på en mastersgrupp och kanske är det där jag kommer finna min motivation.
Inga moln på min himmel.
20140306-194205.jpg