Var lite rädd för att gårdagens löpning skulle bli ner som en pannkaka, men inte ens sega backar satte krokben igår. Dryga 6 km avverkades med pigga ben, stabil andning och puls. Inga nära-döden-upplevelser denna gång.
Något jag har upptäckt är att jag ibland får illusionen att jag springer extremt långsamt för att sedan överraskas när pulsklockan visar att jag har ett högre tempo än jag brukar.
Running works in mysterious ways!
Igår kände jag mig pigg och peppad och var lite inne på ett längre löppass. Såhär i efterhand är jag glad att jag ställde in siktet på ett kortare pass om 6 km istället. Jag kände ganska tidigt att något inte stod helt rätt till i kroppen, men pressade på eftersom jag titt som tätt upplever att just de två första kilometrarna är rätt kämpliga. Det är som att kroppen behöver den tiden för att ladda och värma upp.
Hursomhelst så höll jag på att avlida under passet vid flera tillfällen och efter att ha segat mig uppför en brant backe i slowmotion var jag övertygad om att jag skulle kollapsa. Envist (och antagligen dumdristigt) tog jag mig till slut igenom passet och jag kunde inte fatta varför jag upplevde löpningen som extremt påfrestande när jag var så peppad innan. Det var först när jag läste av pulsklockan som jag insåg att jag hade lyckats dra på mig en alltför hög puls och att kroppen helt enkelt inte orkade. Har haft mycket huvudvärk och dessutom migrän under den senaste veckan och det har nog tärt på mig mer än jag skulle önska.
Idag blev det därför ett betydligt lugnare stavgångspass istället för någon tuffare träning.
Det var inte alls meningen att det här skulle bli en vilovecka ur träningsperspektiv, men november har svept in i varje vrå. Det är mörkt och tungt och när november drog bort mattan under fötterna på mig så försvann även lust och ork. De senaste dagarna har jag dessutom vaknat med migrän.
November, vik hädan!
Dag fyra på inskolningen och schemat för dagen var att lämna en längre stund. Jag var inställd på att vara med ett tag på morgonen, men blev hemskickad direkt efter lämning med uppmaningen att komma vid tre förutsatt att ingen ringde tidigare.
Nervöst knatade jag hemåt och inväntade samtalet som aldrig kom. Jag hann istället med att springa intervaller med Sofia och ta en sväng till centrum.
Intervallerna var tuffa och jag kände mig återigen rätt sliten. Märker att på samma sätt som jag faller in i ett visst tempo vid distanslöpning så faller jag in i ett visst tempo vid intervallträningen. Jag har fastnat i två lägen och vet inte hur jag tar mig därifrån. Kanske ska börja med att definiera vad jag vill uppnå?
Tillbaka till inskolningen… Vid hämtning var det glada miner och allt hade gått jättebra. Känns riktigt skönt att inskolningen därmed anses färdig.
Kvällsbikram och jag hoppas att jag laddat med ordentligt med vatten.
Att bikramyogan ligger etta på svettoppen råder det ingen tvekan om, men efter ett pass Insanity Cardio Power and Resistance så råder det lika lite tvekan om vad som seglar in på andraplatsen. Phew…
Känner mig mörbultad efter söndagens bikramyoga, gårdagens P90X (back and biceps) och dagens blygsamma 5 km-löpning. Jag har ont och är öm i så gott som hela kroppen. Till och med en liten pyttepunkt under foten ömmar.
Rastade mina Nike igår. Har dragit mig för det efter söndagens vidriga löpning, men igår kändes det bra igen och detta trots mörker och en ynka plusgrad.
Det känns lite galet men jag måste erkänna att jag längtar till nästa bikrampass. Synd att det ska vara så attans dyrt bara…
Loppan och jag var och badade på Mörbybadet och hon är en riktig liten våghals. Kastar sig utför vattenrutschkanan och klättrar högst upp på den gigantiska uppblåsbara delfinen för att sedan hoppa ner. Igår vågade hon sig till och med på att simma under vattnet utan puffar. Stolt dotter och mycket stolt mamma.
På eftermiddagen gav jag mig ut och sprang. Hade som mål att springa 12 km men det visade sig vara tufft att göra på en liten smörgås till frukost, en wienerkorv till lunch och en banan. Till råga på allt hade jag nog lite för lite vätska i kroppen så jag gick in i väggen i en av backarna i Ensta-spåret. Övervägde att avbryta och gå hem, men pallrade mig gåendes upp för backen och testade sedan att springa lite igen. Det fungerade tills det var dags för nästa backe där det tog tvärstopp igen. Tog mig i alla fall hem springandes och lyckades på ren envishet skrapa ihop mina 12 km. Lärdom av detta är att ladda betydligt bättre med vätska och energi.
Linda Doktár 