Jag tror på tankens makt och att mycket här i livet handlar om motivation. Om du ställer dig frågan, hur mycket vill jag just det här, på en skala 1-10. Om svaret hamnar på den nedre delen av skalan så är du antagligen inte särskilt motiverad att klara, eller göra, just det där. Hamnar du i den övre delen av skalan så kommer du kanske upptäcka att din inställning och din motivation är betydligt högre.

Mitt motto är ”jag kan, om jag vill”. Finns motivationen och viljan så leder det oftare till att jag lyckas än om jag inte känner mig särskilt motiverad.

Som ett exempel kan jag säga att det då och då poppar upp tankar att jag borde (?) springa snabbare, säg 10 km på 50 min eller en halvmara under två timmar. Om jag skattar hur mycket jag vill det så skulle jag dock säga att det hamnar på en fyra. Motivationen är således inte särskilt hög och utan en stark vilja att klara av att springa snabbare så kommer jag antagligen att vara mindre benägen att pressa mig själv att genomföra den träning som krävs.

Sedan har jag ett favoritcitat som jag också plockar fram med jämna mellanrum. Passar in i många lägen här i livet:

Jag vill bara att det ska vara över. Kroppen är trött och jag har gråtit mig igenom de senaste timmarna. Gråtit, sprungit och gått. Jag är trött på kroppen som inte vill samarbeta och kroppen är trött på mig. Trött på vad jag utsätter den för. Men jag vill inte ge mig och släpar mig uppför sista backen. Backen där jag strax kan ana Stadion och vet att det är nära. Längtar efter att få sluta röra mig framåt. Längtar efter att få den där j-la medaljen och tishan.

Jag springer över mållinjen på Stadion och känner mig mest förbannad över det miserabla loppet. Samtidig är det en enorm lättnad att det äntligen är över. Jag har just överlevt mitt tredje marathon och där och då känner jag mig bara less och besviken på upplevelsen som inte alls blev som jag ville.

Så är det rätt ofta för mig när jag springer lopp. Jag vill mer än vad jag presterar och jag har svårt att känna mig stolt över det jag gör. Den initiala besvikelsen brukar dock skingra sig och jag känner mig stolt, stark och oövervinnlig. Har svårt att sätta fingret på mitt stoltaste ögonblick. Känner snarare att jag har många ögonblick att vara stolt över och att jag, trots att jag ibland haft oddsen emot mig, har lyckats ta mig dit jag nu befinner mig i livet.

Jag är stolt över:

• min familj
• att jag vågar utmana mig själv
• att jag genomfört tre marathon
• att jag genomfört ett antal andra långlopp (swimrun, Lidingöloppet, Hofors Adventure Race)
• att jag har en civilingenjörsexamen
• att jag befinner mig där jag gör i livet

Sedan tror jag på att vara stolt över de små sakerna i livet. Att man genomförde ett riktigt bra träningspass, att man höll i en lyckad workshop på jobbet eller att man helt enkelt kom ihåg namnen på alla barnen i friidrottsgruppen.

 
Finns säkert en hel drös träningsformer som jag inte förstår på ett eller annat sätt. Kanske är det krångliga regler och/eller utföranden eller så passar de inte in i ramen för vad jag i dagsläget finner intressant. Samtidigt tänker jag att det jag inte förstår kan vara någon annans passion. 

Det finns de som inte förstår varför jag löptränar (för ”det är ju det tråkigaste man kan göra”) eller varför jag simmar i 10-gradigt öppet vatten (och ”plågar mig själv”).

Det jag däremot kan förstå, är passionen till en träningsform. Jag vet precis hur uppslukande det kan vara när en träningsform fångar ens intresse och jag tycker att det är fantastiskt att se hur någon går all in för en träningsform som jag kanske inte förstår. Det gör mig nyfiken och får mig att vidga mina vyer. Vem vet, en dag kanske mina intressen byts ut mot nya.

65 år…det känns avlägset men jag vet ju hur det är med tid. Vips så är jag där. Samtidigt är det nästan 30 år kvar. 30 år att testa nya spännande saker. Att äventyra och att våga.

65 år är egentligen ingen ålder att tala om och drömmer jag fritt så lever jag ett aktivt liv där löpning, simning och yoga varvas. Jag vill fortsätta vara en person där rörelseglädje kommer naturligt och jag tror att det är möjligt.  

Drömmer jag vidare så har jag gått i pension och låter träning/rörelse få ta den tid den tar. Jag vill vara den där coola tanten som springer motionslopp och som simmar i mastersgrupp. Jag vill fortsätta att vara en förebild för mina barn och de i min omgivning.

När jag tillåter mig själv att drömma framåt så kommer allt fler gamla minnen tillbaka. Jag minns hur jag körde mina första aerobicspass i Farstahallen och hur imponerad jag var av de som var utbildade instruktörer. 

Jag minns hur jag och mina kompisar sprang Gökotteloppet och Bellmanstafett. Hur vi gick ut för att löpträna men mest stod och stretchade. Jag minns hur jag gick på cirkelpass under min tid på KTH och testade (och avskydde) att köra spinning. För att inte tala om mina återkommande försök att komma över den berömda tröskeln för att börja uppskatta löpning. Den tröskeln tog många år att ta sig över.

Jag minns hur jag började och slutade på streetdance och thaiboxning. Hur jag var bodypumpfrälst för att senare köra Zumba så ofta det bara gick.

Jag hoppas att jag vid 65 års ålder är lika allsidig och öppen för att ge mig hän åt nya spännande saker som jag hittills varit i mitt liv.

 Här bubblar det upp en uppsjö av gamla barndomsminnen och jag har svårt att sortera och minnas vad som ligger först i tiden.

Jag minns att jag sprang fort och fullkomligt älskade friidrott under mellanstadiet. Jag var snabbast i klassen på 60 m och utklassade flickor och pojkar (så som jag minns det i alla fall). När det kom till längre distanser så blev jag fort helt slut och uthållig var knappast ett beskrivande ord för mig. 

Nästa minne som ploppar upp är att jag började simträna med Polisen (fast det var nog redan i lågstadiet). Jag hade en kort men intensiv simkarriär där jag lyckades knipa en bronsmedalj på en tävling. Pappa tyckte det blev för mycket för mig att träna flera dagar i veckan och min simkarriär fick därmed ett abrupt avslut.

Jag hoppade vidare till fotboll vilket jag spelade i ett antal år under mellanstadiet. Spelade back och min små snabba och explosiva rusher kom till sin rätt. När vi gick över från 7-manna till 11-manna minns jag det som pest och pina eftersom det innebar större ytor att springa på.

Det får knyta ihop säcken kring mina första träningsminnen.