Matslarv straffar sig

Mitt matintag har varit under all kritik idag. Jag har ingen bra bortförklaring annat än lathet och slarv.

Startade dagen med en uppdragsintervju och jag kände mig lugn och skarp. Något som säkerligen till stor del beror på det faktum att jag så gott som redan rott hem ett annat uppdrag och därför inte är lika uppdragsdesperat.

Missade att äta lunch och när det efter middagen var dags för löpning i form av 3 km i 6:00-tempo följt av 5 km fartlek och därefter ytterligare 2 km i 6:00-tempo, så svarade kroppen inte alltför positivt. Ville ge upp och springa hem efter 3-4 km och någon fartlek var det inte tal om. Snarare, ”så här överlevar du ett löppass utan vettig energi”. Tur man är envis son en åsna och tvingar hjärnan att bestämma över kroppen.

Sakta mak

Körde mitt första lite längre löppass nu på eftermiddagen. Det var samma distans (13 km) som senast fick min fot att sätta sig på tvären och svullna. Jag körde försiktigt och gjorde mitt bästa för att slå av lite på tempot och hitta en lägre puls att ligga på under hela passet. Försökte ha koll på pulsklockan men redan efter ett par, tre kilometer så glömde jag bort att ha koll. Var för upptagen med min ljudbok.

Lyckades i alla fall beta av mina kilometrar och än så har inget gnäll hörts från foten. Däremot är jag riktigt trött i ryggen.

Nu blir det bowling med mamma och syrran.

Splittrad

Inser att jag är lite splittrad i mina tankar. Igår kväll satt jag och surfade runt på amigurumi-inspiration för att idag helt byta fokus och läsa på om löpekonomi och ”pose”-löpning.

Har dessutom börjat fundera på om det är bikramyogan som får mig att drömma mycket och ofta väldigt levande och verkliga drömmar.

Annandag jul

God fortsättning! Här har det firats ordentligt med julafton här hemma och juldagen hos M’s mamma.

På julafton laddade vi upp med knytis och syrran som är något av en mästare på mat och bak hade med sig mängder med godsaker. Efter mat och klappar avslutades kalaset med Singstar långt in på småtimmarna.

Juldagen blev det återigen matfest med fantastisk god sill, skinka och lax.

Efter dessa dagar med mat, mera mat och ett berg med godsaker så kändes det skönt att sticka ut och springa lite. Skrapade ihop drygt åtta km och de sitter fint i benen. En härlig endorfinkick gav det visst också.

20111226-162929.jpg

Snöblasklöpning

Testade foten idag och jag var både rädd och lite nervös. Rädd och nervös för att foten skulle protestera, för att det skulle vara jättejobbigt efter mitt uppehåll, för att det skulle vara halt, blött och kallt. Det var väldigt blött och visst kände jag hur det sipprade in i skorna ibland men det var ett betydligt mindre problem än jag hade trott att det skulle vara.

Jag kände inte alls av foten under passet men nu några timmar senare så ömmar den lite. På det hela känner jag mig väldigt lycklig över att ha fixat mitt första riktiga vinterlöppass. Mina nya vintertights var dessutom väldigt sköna.

Fotmisär

Måste erkänna att jag är osams med min fot. Det är dags att den tar sig i kragen och lägger ner det här tramset med att svullna upp så fort den belastas minsta lilla. Testade att köra ett insanity-pass men fick avbryta eftersom foten gnällde och var ynklig. Vet inte hur jag tar mig ur det här utan rullstol.

Första advent

Första advent svepte förbi i en rasande fart. Vi plockade fram ljusstakar, stjärnor och pynt redan i lördags och jag älskar stämningen det förde med sig.

På söndagsmorgonen var det min tur att sova ut och det fick mig att nästan missa Sofias och mina intervaller. Det blev ett regnigt och blåsigt träningspass (pga stormen Berit) och det tog ett bra tag innan jag återfick värmen efteråt.

Hade en del känningar i mitt vänstra knä efter lördagen långpass på knappa 14 km, men det kändes ändå bra. Värre blev det på kvällen när vi kom hem från kalas hos syrran och högerfoten började krångla. Det känns som att något gått sönder i foten och tyvärr tror jag det beror på överbelastning.

20111128-131520.jpg

Upp som en sol

Var lite rädd för att gårdagens löpning skulle bli ner som en pannkaka, men inte ens sega backar satte krokben igår. Dryga 6 km avverkades med pigga ben, stabil andning och puls. Inga nära-döden-upplevelser denna gång.

Något jag har upptäckt är att jag ibland får illusionen att jag springer extremt långsamt för att sedan överraskas när pulsklockan visar att jag har ett högre tempo än jag brukar.

Running works in mysterious ways!

Snabbt och lite långsammare

Igår kände jag mig pigg och peppad och var lite inne på ett längre löppass. Såhär i efterhand är jag glad att jag ställde in siktet på ett kortare pass om 6 km istället. Jag kände ganska tidigt att något inte stod helt rätt till i kroppen, men pressade på eftersom jag titt som tätt upplever att just de två första kilometrarna är rätt kämpliga. Det är som att kroppen behöver den tiden för att ladda och värma upp.

Hursomhelst så höll jag på att avlida under passet vid flera tillfällen och efter att ha segat mig uppför en brant backe i slowmotion var jag övertygad om att jag skulle kollapsa. Envist (och antagligen dumdristigt) tog jag mig till slut igenom passet och jag kunde inte fatta varför jag upplevde löpningen som extremt påfrestande när jag var så peppad innan. Det var först när jag läste av pulsklockan som jag insåg att jag hade lyckats dra på mig en alltför hög puls och att kroppen helt enkelt inte orkade. Har haft mycket huvudvärk och dessutom migrän under den senaste veckan och det har nog tärt på mig mer än jag skulle önska.

Idag blev det därför ett betydligt lugnare stavgångspass istället för någon tuffare träning.

Mysigt bad men vidrig löpning

Loppan och jag var och badade på Mörbybadet och hon är en riktig liten våghals. Kastar sig utför vattenrutschkanan och klättrar högst upp på den gigantiska uppblåsbara delfinen för att sedan hoppa ner. Igår vågade hon sig till och med på att simma under vattnet utan puffar. Stolt dotter och mycket stolt mamma.

På eftermiddagen gav jag mig ut och sprang. Hade som mål att springa 12 km men det visade sig vara tufft att göra på en liten smörgås till frukost, en wienerkorv till lunch och en banan. Till råga på allt hade jag nog lite för lite vätska i kroppen så jag gick in i väggen i en av backarna i Ensta-spåret. Övervägde att avbryta och gå hem, men pallrade mig gåendes upp för backen och testade sedan att springa lite igen. Det fungerade tills det var dags för nästa backe där det tog tvärstopp igen. Tog mig i alla fall hem springandes och lyckades på ren envishet skrapa ihop mina 12 km. Lärdom av detta är att ladda betydligt bättre med vätska och energi.