Hade tänkt haka på Pace on Earths ultraintervaller under lördagen men min kropp skrek efter vila. Inte så mycket pga hård träning utan snarare som en följd av en intensiv jobbvecka med tre långa dagar av extra koncentrationskrävande workshops. Sådant tar på krafterna och man ska inte underskatta hur saker som inte är direkt kopplade till träning kan påverka kroppen och ens krafter.

Jag tog helt sonika en vilodag och det var välbehövligt. Har haft (och har) en del ansamlad stress i kroppen som dels hänger kvar sedan veckan som gick men även inför den kommande då ytterligare en tredagars workshop väntar. För att eliminera lite stresshormon så tog jag mig ut på långpass á 18 km idag. Vill inte ljuga och säga att kroppen jublade men det var ändå rätt skönt att få lyssna på lite podcast och ljudbok och bara få vara. Försökte hålla mig i eller intill skogen för att slippa de värsta isvindarna. Pretty please, kan inte våren komma på riktgt nu?

Om man inte tål gels så funkar barnmat i form av fruktpuré.

Avslutade med lite stig.

Bestämde tidigare i veckan att jag skulle byta ut mitt sedvanliga backpass denna vecka mot ett skogspass. Nu pratar jag inte löpspår i skogen utan skogsstig och obanat. Vid en första anblick så tyckte jag inte att det fanns så mycket skog i närheten av jobbet tills jag insåg att det ligger skog längs hela södra sidan av Årstaviken. Ibland ser man inte skogen för alla träd (eller något sånt).

Hade ingen egentligen plan utan följde mina egna impulser och sprang uppför och nedför, höger och vänster. Ibland var det lättsprungen stig för att i nästa sekund vara rätt ut i blåbärsriset. Vissa partiet lekte jag bergsget och på andra ställen hamnade jag vid återvändsgränder i form av stup. Nu får jag det att låta som att jag var ute och sprang en halv dag men i själva verket rörde det sig om totalt 50 min (och då var en del av tiden transport till och från skogen).

Slutsatsen blir att jag stimulerade så många sinnen och tog in så många intryck på kort tid att det kändes som att jag hade varit ute längre än jag faktiskt hade. Att följa små infall och våga tänka utanför sina vanliga rutiner kan ge stor utväxling i form av glädje och nya erfarenheter.

Att vara snäll mot sig själv är inte alltid så lätt och jag tror att många skulle må bra av att lyssna inåt och jobba mer aktivt med att vara snälla mot sig själva.

Ibland behövs en stund för eftertanke.

För ett par dagar sedan tvingade jag ut mig själv i löpspåret efter en hel dag i ett flygplan med uselt matintag. Lägg till att jag dessutom pressat kroppen med ett backpass och ett kuperat distanspass under semestern på Teneriffa och även helt andra matvanor än hemma. Det här är inte en superuppladdning för min kropp och den sparkade bakut nästan med detsamma i löpspåret.

Kontrasternas vecka 1: Bara ben på en sandstrand resp vinterfodrade tajts på snö.

Mina 10 km blev plågsamt långa och pulsen rusade som ett skenande tåg. Lite som Stockholm Marathon 2014 all over again (dock ett kortare lidande och utan medalj och tisha som morot).

Jag fick verkligen praktisera att vara snäll mot mig själv under dessa kilometrar som tycktes gå långsammare och långsammare med en galen puls. I sådana här lägen gäller det att täppa till truten på prestationsdjävulen i en och tänka snälla tankar om sin kropp.

• Strunta i klockan.
• Sluta jämföra sig (med sig själv eller andra).
• Sluta se ett stopp för vila som ett nederlag.
• Låta det ta den tid som behövs.
• Undvika att dra för snabba slutsatser utifrån ett pass som inte gick som man ville.

I yogan pratar man ofta om dagsform och att lyssna på kroppen. Det borde appliceras på kroppen och livet i stort, inte bara på en yogamatta.

Kontrasternas vecka 2: 25 grader, klar himmel, hav och en gråmulen dag vid en frusen sjö