Här kommer den, min race report från mitt hittills största äventyr, Engadin Swimrun. Alla foton nedan är tagna av Jonas Demnert.
Efter knappt sex timmar med 30 km löpning med 1100 positiva höjdmeter och nästintill lika många negativa, 2300 m simning i alpsjöar så rullade vi in till ett varmt och soligt Silvaplana och den första cut offen i Engadin swimrun. Vi kom nio minuter försent för att få fortsätta.
Låt oss spola bandet bakåt. Med tanke på de något skrämmande race reports jag läst från förra årets upplaga av Engadin swimrun så visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Jag var nog lite osäker från början. Ville jag verkligen köra ett lopp där många vittnade om att bergen sträckte sig till himlen och att sjöarna var så kalla att det kändes som att någon drämde en stekpanna i ansiktet på en upprepade gånger? Jag visste även att tuffa reptider väntade och att hela 44% av lagen missade reptiden förra året. Här snackar vi stenhård tävling. Samtidigt som det avskräckte så lockade det. Svajade i min övertygelse fler än en gång men ju närmare tävlingen, desto säkrare och tryggare kände jag mig. På pre race meeting som ägde rum kvällen innan loppet fick vi veta att sommaren hade varit varm i Engadin och att vi med största sannolikhet skulle få fightas med värmen i luften snarare än iskalla simsträckor.
Race day – morgonen
Kl 5.30 knatade jag över till Sofia för att äta gröt, hederlig havregrynsgröt. Vi snackade, kittade och försökte klämma i oss gröt med blåbär och mjölk. Därefter begav vi oss till second breakfast på hotellet.
Kl 6:50 stod vi i full mundering nere vid Silvaplana post och väntade på bussen till Maloja där starten skulle gå. Spänningen bland deltagarna dallrade i luften och så fortsatte det enda fram till startskottet ljöd kl 8.00 i Maloja på ca 1800 höjdmeter. Vi var förväntansfulla när vi försiktigt startade vårt äventyr.
Första vändan till himlen 350 höjdmeter (Villa Baldini – Lej Cavloc – Sils Lake Maloja – Camping)
Det gick långsamt när vi ringlade oss fram mot den första stigningen. Vi visste att det handlade om 350 höjdmeter men vad det innebar hade vi svårt att relatera till. Efter 1,5 km snubblade jag på en sten. Jag hann plocka fram händerna för att ta emot mig men kanade på knäna och gjorde en stuntrullning. Upp på fötter, chockad och skakad tittade jag ner på skrapsåren. De verkade ytliga så vi fortsatte. Det blödde dock ymnigt och jag var i lite chock när stigningen mot himlen började.
Upplevelsen var att vi tog oss upp för en vertikal vägg. Det var fruktansvärt. Upp, upp, upp. Höga kliv, höga knän och en skyhög puls. Ingen vila, ingen återhämtning och jag hade svårt att andas. Ett par passerade oss och bad mig ta det lugnt. De påpekade lite fint att jag ju hade ett nio timmar långt lopp framför mig.
Sofia satte en hand i ryggen på mig och fanns där som stöd med peppande ord hela vägen upp till toppen. Upp kom vi och lättnaden infann sig ögonblickligen. Jag kände mig lätt och fylld av energi. Valde att lägga stigningen bakom mig för att inte bli nervös inför kommande stigningar. Vi sprang där det gick och gick där det inte var löpvänligt. Vi stannade och fyllde på våra vattenflaskor i små bäckar. Det var ren och skär lycka och idyll.
Jag var Legolas där vi studsade fram och njöt i utförslöpet till Lej Cavloc. Där och då var jag oövervinnelig fast jag längtade efter att få simma efter den varma löpningen.
Simningen var uppfriskande och över snabbare än kvickt. Vi fick glada hejarop av Sofias man, Jonas, som var vår personliga proffsfotograf under dagen. Cabbade ner och njöt av utförslöpet ner till nästa simning. Sprang tillsammans med två tjejer från England som simmade fantastiskt snabbt. Vi åt bar och petade i oss vatten och GT-tabletter. Ganska snart var det dags för simsträcka nummer två.
Upplevelsen av vatten var underbar. Det var varmt i luften och vattnet svalkade skönt. Ville inte att det skulle ta slut och fasade lite för löpningen som väntade. Snart skulle vi upp till himlen igen.
Andra vändan till himlen 200 höjdmeter (Camping – Isola – Chaste – Sils)
Vi höll oss i rörelse och cabbade ner medan vi gick. Vi hade respekt för uppförsbackarna och strategin var att gå i dessa. Vi stannade snabbt till vid den första energistationen och plockade på oss gels samtidigt som vi drack sportdryck.
Denna gång var det inte lika mycket bergsklättring utan vi slingrade oss sakta uppför en lång grusväg som aldrig tycktes ta slut. Inför varje krön tänkte vi att nu, nu bär det av utför. Icke då. Vet inte hur många krön som inte var det sista krönet och Sofias hand fanns hela tiden på min rygg eller i SPIbeltet. Hade inte en chans att kasta in handduken, lägga benen på ryggen och springa åt andra hållet eller kasta mig ut för sluttningen. Bara uppåt, framåt.
Slutligen, sista krönet innan utförslöpet. Vyerna och naturen var så bildskön att det var svårt att ta in. Känslan av lycka över att få vara där och då bubblade i kroppen när vi slingrade oss utför i en evighet. Tror att det var under den här sträckan som vi sprang på både hästar och kor som tvingade oss ur spår. Korna med sina stora bjällror tittade oförstående på oss när vi tassade förbi.
I vattnet och utför var vi fantastiska och susade förbi lag. Lag som sedan tog sig förbi oss när det var dags att ta sig uppför. Vi hade redan innan loppet bestämt att det var vi och bergen. Och kartoffeln (cut offen). Vad övriga lag gjorde hade inget med vår prestation att göra och vi lyckades hålla fokus på oss själva under hela loppet. Vi var glada, positiva och stretade på.
Simningen från Isola till Chaste kändes lång men jag hade det fint bakom motorbåten Sofia. Hann känna sann glädje över det vi dittills presterat och plötsligt kände jag att cut offen inte längre var det viktigaste. Det viktigaste var de berg vi hade besegrat och den härliga känslan vi bar med oss genom loppet. När vi kom upp ur vattnet konstaterade vi att det skulle bli svårt att nå cut offen i tid. Vi hade varit ute i nästan 3 h och 35 minuter och vi hade två lika stora och långa stigningar kvar att fixa på drygt två timmar.
Vi kostade på oss att promenera över ett fält. Solen gassade och benen var tunga. Nu längtade vi efter energi och vår hejaklack.
Tredje vändan till himlen 200 höjdmeter (Sils – Lej Silvaplana – Rabgussa)
I Sils väntade Martin, barnen, Jonas, Stefan och Noa. De hejade glatt och vi vinkade ännu gladare tillbaka. Vi sa att vi skulle missa cut offen och hejaklacken höll med om att det var kört. Trots det tyckte Martin att vi skulle skynda oss iväg och sluta hänga vid energistationen.
Vi sprätte iväg och möttes strax av (trumvirvel) en stigning på 200 höjdmeter. Stigningen gicks längs en grusväg med ett räcke med tillhörande rep. Så att jag kunde dra mig upp med armarna. Skrattade lite åt att en vandrare gick om oss trots att vi kämpade som tusan. Vi tyckte att det planade ut och började springa. Hann 100 m innan det återigen blev uppför och vi återigen tvingades att gå.
Hela stigningen var över rätt kvickt men vi var rätt trötta. Lår, vader och rumpa gjorde sig påminda och vi längtade efter att få simma. Men först skulle vi springa utför. Älskade utförslöp.
Vips så sprang vi på tjejerna från England igen. De var ruggigt starka simmare och den ena var snabb som tusan och låg hela tiden hundra meter före den andra tjejen. Jag hyste fortfarande lite hopp om att trots allt klara cut offen och när vår trogna hejaklack dök upp fick vi reda på att vi hade sprungit in tid och att det faktiskt fanns en liten chans att ändå klara det om vi la på ett kol i simningen och den 375 metersstigning som väntade.
Vi simmade på och trots att Sofia hade problem med glasögonen så hadevi hämtat hem ännu mer tid. Slängde ett öga på klockan och såg att vi hade 48 minuter på oss till kartoffeln. 48 min, 6 km och 375 höjdmeter. Vi visste att det skulle bli jäkligt tufft men vi gav inte upp.
Fjärde vändan till himlen 375 höjdmeter (Rabgussa – Silvaplana)
Stigningen uppåt gick extremt långsamt. Den gick längs en smal stig som slingrade sig en ny vertikal vägg. Det var varmt och fullt av flugor och bromsar. Kändes som vi gick fram och tillbaka i en cell som lutade kraftigt uppför. Sju steg åt vänster, vänd, sju steg åt höger, vänd, sju steg åt vänster osv. Jag fick spel på flugorna som envisades med att landa i mitt skrapsår. Samtidigt var jag för trött för att vifta bort dem. Det tog för mycket energi. Energi som behövdes uppför.
Slutligen kom utförslöpet som gick på en bredare väg och vi ringlade oss utför. Vi kom ut på platten och hade fem minuter kvar till cut offen. Fem minuter men ca 2 kilometer. Hur gärna vi än ville så skulle vi inte hinna. Hade vi hunnit så hade vi tagit oss i mål men när tiden rann ut så kände vi ingen besvikelse. Bara lättnad, tacksamhet och stolthet. Och glädje. Vi hade tagit oss 30 km i bergen och simmat 2,5 km i turkosblå glaciärvatten. Vågar nog säga att vi var gladast av de lag som missade cut offen (och således inte fick fortsätta i mål).
En sak är säker och det är att jag alltid kommer att bära med mig fantastiska och positiva minnen från vårt äventyr och vår semester i Engadin-dalen. Utan tvekan det häftigaste äventyr jag hittills varit med om. ❤
Linda Doktár 