Hur hinner jag

Publicerat i Träning av

Jag får ibland frågan hur jag hinner träna så pass mycket som jag ändå gör. 

För att förstå hur, kan vi börja med att titta på varför jag tränar som jag gör:

  1. Träning är mitt främsta intresse (på samma sätt som någon har matlagning eller fotografering som intresse).
  2. Jag har ett mål (Engadin swimrun) som kräver en hög träningsvolym.
  3. Jag vill kunna ta mig an nya fysiska äventyr utan att kroppen är den begränsande faktorn.

Dessa tre punkter är mina drivkrafter och de motiverar mig att hitta lösningar och att prioritera min träning. Det här kan innebära att jag behöver prioritera bort andra intressen eller saker som också intresserar mig men det hela kokar ned till vad jag vill lägga min tid på.

Har jag ett varför som känns viktigt för mig så blir hur automatiskt lättare. 

Exempel på hur jag får det att fungera är att:

  •  Jag tränar på lunchen istället för att gå ut och äta. 
  • Jag transportlöper på vägen hem istället för att läsa en bok på t-banan. 
  • Jag simmar på kvällstid när barnen redan sover.
  • Jag tar med familjen och kombinerar semester med tävlingar

Jag tror starkt på att om man verkligen vill något, så går det att prioritera. Om man känner att något är ett trist måste så kommer drivkraften att prioritera att vara mindre. 

  

 

Rutin och sensation

Publicerat i Löpning, Simning, Swimrun, Träning av

 
Det har hänt igen och kan snart klassas som en rutin. Jag har cyklat både till och från jobbet och den största skillnaden är att jag känner mig oförskämt fräsch i kroppen. Kanske var det gårdagens långa sovmorgon och extra power nap eller så var bara dagsformen lite extra bra idag. 

     

Det står sig dock inte alls i jämförelse med det jag gjorde tidigt i lördags morse då jag premiärsimmade i öppet vatten. Var nervös innan och trodde jag skulle dö av någon sorts köldchock men jag, Theresia och Maria tog varandra i händerna och hoppade tillsammans. Det var fint, lite som när Bröderna Lejonhjärta kastar sig ut över ett stup för att komma till Nagilima. Fast vi kom aldrig til Nangilima utan plumsade istället rätt ner i Brunnsvikens 10-gradiga vatten och flöt strax upp som små korkar.  

Swimrun kan vara något av en prylsport.


Att påstå att det inte var kallt är väl att ta i, men det var inte alls så kallt som jag hade trott. Utrustad med swimrunklippt våtdräkt, kortärmad ulltröja, långa kompressionsstrumpor i ull, terrängskor, neoprenhuva och simglasögon så kände jag mig väl rustad. Det stack i händer och fötter och jag fick lite jobbigt att andas och drog snabbt upp i någon sorts stresspuls, men det känns som en vanesak.  Efteråt firade vi vår bragd med fika i solen.
  

Ute är bra

Publicerat i Träning av

Våren är allt bra fantastisk och lite extra nu när grönskan spirar som mest och luften är fylld av förväntan och löften om sommar. Det är som att våren lockar och förför och att jag faller handlöst. Är precis lika förälskad i våren som jag alltid brukar vara och det är nu min nystart sker.

Nog med flummiga kärleksförklaringar… Idag sprang jag till utegymmet och körde ett cirkelpass på ca 30 min. Åtta olika övningar som jag körde i set om 60-45-30-15 sekunder med 15 sekunder vila mellan.

  1. Kliv upp på parkbänk
  2. Plankgång mot träd
  3. Utfall med bakre ben på parkbänk
  4. Draken
  5. Negativa pullups
  6. Mountain climbers
  7. Höftsänkning med ett ben på parkbänk
  8. Armhävning mot parkbänk

Vattenvana

Publicerat i Löpning, Simning av

Tog en lunchrunda längs södra delen av Årstaviken och lät benen rulla både uppför och nedför. Känslan var inte helt angenäm men jag hade piggare fart än känslan signalerade. Då det går ett rykte om att det blir OW-premiär till helgen så var jag tvungen att stanna till och känna på vattnet. Det var inte så isigt kallt som jag trodde men jag misstänker att det kommer kännas desto kyligare när jag sänker ned hela kroppen. 

    
På kvällen gled jag ned i vattnet på masterssimningen. DET kändes kallt och då visade tempen 27,2 grader. Varmare än vanligt… Vi simmade en hel del frisim med ett kortare avbrott för 6×50 ryggsim. Jag gillar inte ryggsim. Total avsaknad av talang kan vara anledningen. Jag försöker glädja mig åt det lilla och att jag inte längre får femtioelva kallsupar och kramp varje gång.

I övrigt var det fokus på huvudserien om 8(100+50). 100-ingar i jämn fart med ca 15 s vila och 50-orna med 25 m catch up och 25 m fritt. Kändes bra och trots att grabbarna på banan drog ifrån i racerfart så höll jag stabilt tempo och kom ikapp ett par av dem en bit in på passet.
  

Backe med sällskap

Publicerat i Löpning av

Firade in maj med ett backpass i Väsjöbacken tillsammans med Elisabeth och det känns fortfarande i låren trots att det hunnit bli måndag morgon. 

   

När vi pratade om hur många vändor vi skulle köra så sa jag (fullt övertygad om att det var sant) att jag hade kört 6 stycken senast. Så var det inte. Efter att ha konsulterat min träningsdagbok så har det visat sig att jag körde fyra gånger senast. Oops.
 
Med Elisabeth tog jag fem vändor. Tre uppför liftspåret och två uppför gångvägen. För att mentalt fixa backen så varvade jag att springa och gå uppför och att dela upp backen i delintervaller och ta en bit i taget med ståvila mellan. Pulsen löpte amok och jag ställer mig frågande till om det någonsin kommer att kännas lättare att springa uppför. Jag kan visserligen märka att jag har lättare att fixa mindre flackare backar nuförtiden men att branta monsterbackar (fortfarande) suger musten ur mig.

 
Utför släppte jag på och sicksackade mig nedför. Det var barnsligt roligt och jag tror att det är utförslöpen som fått mina lår att bränna de senaste dagarna. Extra tydligt blev det när jag sprang 11 km distans igår kväll. Stapplade ut och först efter någon kilometer ville benen vara med mig. Sedan var de med mig så länge vi undvek att springa utför. 

Älskar känslan av träningsvärk som signalerar att kroppen kommer att bli starkare. Har dessutom märkt att jag springer bättre med träningsvärk. Framför allt om jag har träningsvärk i coren. Det är som att jag har lättare att aktivera rätt muskler när de ömmar lite. Crazy. But true.

Tankar om att cykla

Publicerat i Mountainbike av

   Det här med transportcykling. Det är ju genialt att klämma in som vardagsmotion. I teorin alltså. Och säkert även i praktiken om man:

  1. Har en vettig pendlarhoj
  2. Är van att cykla längre än fem minuter till tåget

Punkt 1 och 2 kanske inte behöver vara uppfyllda om man inte har sådär jättelångt till jobbet. Antagligen inte alls. Jag har 18 km till jobbet och uppfyller varken punkt 1 eller 2. Att vardagsmotionera på en fet mountainbike 18 km till jobbet är pissjobbigt. Fast jag känner mig alltid väldigt nöjd när jag kommer till jobbet. När jag kommer hem brukar jag vara helt slut. Nere för räkning. Jag brukar vara sådär utslagen som jag ibland kan vara efter ett extra långt långpass.    

Slänger suktande blickar efter alla som svischar förbi mig på racers och tänker att det är där farten och enkelheten sitter. Jag behöver en racer för att det ska sluta vara pissjobbigt att cykla till och från jobbet. Att det är cykeln det hänger på och inte mina obefintliga cykelben, det är ju givet.

Dipp

Publicerat i Crawl, Löpning, Mountainbike av

Har en släng av motivationsdipp. På de flesta plan bortsett från löpning och jag tror att det hänger samman med en längtan efter att vara utomhus. Kanske är det även en släng av ålders-/identitetskris. Vad vill jag syssla med egentligen och vad är det jag drömmer om.
  
Löpning fungerar som terapi just nu och jag går runt och längtar efter nästa löptillfälle. Simningen hamnar dessvärre på den andra delen av listan. Motivationsbottenlistan. Trots det tvingade jag iväg mig själv på simträningen igår kväll och det gick bättre än vad jag hade trott och var roligare än väntat. Men jag längtar ändå inte efter att simma. Tur att min Engadin-kamrat kompletterar mig och älskar simning. 
 
Att jag är en periodare är dock ingen nyhet så förhoppningen är att det vänder och att jag fortsätter harva på tills det gör det. Har även premiärcyklat till jobbet idag och kanske kan ett sådant genidrag få mig att slå in på en mer motiverad väg.

Glad dag

Publicerat i Familjen, Trädgård av

Vissa dagar är fyllda av så mycket glada saker att det (nästan) kan fylla mitt glädjeförråd i en månad.

Vi har börjat vår jakt på nytt kök och var på besök hos en köksleverantör och pratade luckor, vitvaror och annat under ett par timmar imorse. Att tänka att vi äntligen (efter åtta år i huset) ska få bygga ”vårt” kök känns fantastiskt.

Sedan en sådan sak som att vårsolen skiner här i Stockholm och att jag fick dra på mig trädgårdshandskarna och beskära rosbuskarna. Sådant gör mig glad. Och att få sitta i solen med en kopp kaffe och bara mysa medan Wilja springer runt barfota och plockar blommor.

I mitt glada tillstånd plockade jag fram chinsbaren och testade med handflator både framåt och bakåt. Fick även ett ryck och skrev teoriprovet från löpcoachutbildningen i förra veckan.

Nu låter det som att jag haft en väldigt aktiv dag men känslan är att jag haft en dag med välgörande återhämtning.  

   

Womens Health Halvmarathon

Publicerat i Löpning av

Den där halvmaran som jag liksom slängde in i förbifarten visade sig bli en lärorik historia. Detta var min första halvmara i loppsammanhang och jag har verkligen inte tränat specifikt för loppet. Jag maler på och samlar kilometrar och backar. Jag samlar inte fart och det märktes rätt tydligt idag.
  
Just nu spinner dessutom livet på (jobb och fritid) i ett tempo som inte är riktigt hållbart för mig och jag ligger back många timmar i återhämtning och vila. För att vara snäll mot mig själv så har jag försökt intala mig att dagens lopp inte var något att hänga upp sig på. Halvmara på Djurgården istället för att nöta långpass hemmavid. Lattjo lajban och låta kroppen styra.

Well, det blev inte så. Jag är mästare på att ändra förutsättningarna för mig själv längs vägen, vilket alltid resulterar i att jag misslyckas och blir besviken på mig själv. Vilket gör mig ännu mer förbannad på mig själv.

Startade fint med en fin känsla men gick (i klassisk Linda-stil) ut snabbare än jag hade tänkt. Låg mellan 1:59-gruppen och 2:09 och tänkte att det här går fina fisken. Tills jag gick mig tom på energi runt 12,5 kilometer och 2:09-gruppen passerade mig. Ungefär samtidigt bröt jag ihop mentalt eftersom målet om att springa in under 2:10 (vilket jag tydligen satte upp under loppet) sprang ifrån mig. Blev dessutom återigen förbannad på att jag tyckte farthållarna envisades med att hålla ett högre tempo än de borde. 10 sekunder snabbare per kilometer är mycket när man ligger på gränsen.
  
Jag hittade dessutom på målet att inte gå någon gång längs loppet vilket jag också misslyckades med ungefär i samma veva som min mentala kollaps. Jag började gå. På platten. Eftersom jag redan var så jäkla misslyckad. WTF!? ”Jag är så jäkla dålig så jag klarar inga mål jag sätter upp.” När sådana tankar maler är det inte helt lätt att bryta sig ur. Jag hade några kilometrar där jag fick frossa, gick i uppförsbackar och svor för mig själv och undrade hur f-n jag är funtad som springer lopp. Självplågeri på hög nivå.

Jag messade Martin för att beklaga mig när det var 3,5 km kvar till målet. Han svarade att det var underbart att gå i det fina vädret och jag fick kraft av att ha fått gnälla lite. Började återigen springa men fick varva med lite gång någon gång eller två. Vid 1 km kvar så gick jag ikapp en tjej som powerwalkade och vi tog ett gemensamt beslut om att springa i mål. Det blev min snabbaste kilometer och alla dumma tankar om min egen uselhet var som bortblåsta. 

 
Jag är helt övertygad om att jag kan göra en snabbare halvmara om jag tränar dedikerat för det och har det som ett mål jag brinner för. Det har jag inte nu, så att jag i min enfald får för mig att jag trots detta ska springa turbosnabbt är inte realistiskt. 

På väg hem messade jag min vän Annika som är coach och sa att nu måste jag börja jobba med min mentala inställning och att sätta realistiska mål. Jag vill vara min egen bästa supporter när jag springer, inte min främsta fiende. 

Träningsvärk med stort T

Publicerat i Träning av

 

 Min kropp lider av ohygglig träningsvärk som inte på något sätt kan anses vara lokal. Den är överallt. I varenda liten muskel och att gå i trappor, öppna dörrar, sätta upp håret och hosta är smärtsamt. 

Jag gillar träningsvärk generellt men massiv träningsvärk överallt är på gränsen till outhärdligt. Förstår inte för mitt liv hur jag ska kunna simma ikväll när rotationer i axlarna får det att bränna likt tusen eldar i axlar och rygg. Vi ska inte tala om att försöka ha båda armar i streamlineposition. Jag är för tillfället oförmögen att räta ut armbågarna. 

Jag har PT-Ingas cirkelpass och Rubins plyopass (samt min träningsglada kropp) att tacka för denna temporära smärtattack. Tack!