Löpning i ett snötäckt vinterlandskap kan vara vackert. Så där så man tappar andan vackert. Det kan också vara jobbigare och tyngre än barmarkslöpning. Ibland är det halt, moddigt eller svinkallt. Men det är det som lockar mig, att det kan vara förföriskt och samtidigt utmanande tufft.

Jag transportlöpte en bit på vägen hem i torsdags och det var i ett ymnigt och virvlande snöfall som jag tog mig fram. Lite lätt ångestladdat var det precis när jag klev av t-banan för att därefter påbörja min 7 km långa transportsträcka. Jag vet att jag måste pressa mig förbi det där första motståndet för när jag väl är förbi så vet jag att en lättnad och frihetskänsla infinner sig. Känslan av att kunna ta sig från en punkt till en annan till fots. Till och från kände jag en bubblande lycka över att få löpa i snöfallet. I alla fall fram till att jag möttes av en oplogad gångväg och tvingades springa med mjölksyrastumma ben i något som bäst hade forcerats med snöskor.

Dagens långpanna på 16 km med Sofia började med ungefär samma känsla i ett par kilometer, fast i snömodd. Där hade vi antagligen behövt någon sorts svävande skor för att ta oss fram. Resten av rundan visade sig bli en trevligare historia och vi cruisade runt Rönningesjön, genade genom Ensta-spåret och avslutade med att oavsiktligt krascha ett par hinder i en pulkabacke.

Lunchbackar för mig brukar ofta innebära att jag springer i den så kallade blodsmaksbacken i Tanto. Från båtklubben upp till fotbollsplanen och sedan vidare upp till hundrastgården.

Det är en ganska så vidrig backe (vilket kan anas av namnet). Dels är den låååång, men den är även lurig. Den planar ut lite på vissa ställen och man känner hur hela kroppen precis hinner börja jubla innan det återigen blir brant. Det där bubblande jublet tystnar rätt snabbt.

För att göra upplevelsen av denna hat(kärleks)backe lite trevligare så springer jag den gärna med sällskap. Då blir allt runtomkring backlöpningen så mycket gladare (även om backen fortfarande är vidrig). Idag fick jag min energikick genom att springa med Sara, Kicki och Lisa som är tre starka och positiva löpare.

Förutom positiv effekt på humöret så är jag övertygad om att träningseffekten blir högre när vi är fler som springer tillsammans. Vi jagar och blir jagade. Jag kör garanterat hårdare med sällskap. Kanske inte snabbare, men med kortare vila och mer fokuserat. Det blir dessutom svårare att plötsligt få för sig att minska antalet intervaller. Som idag när det redan efter första intervallen kändes som att sex intervaller kunde få räcka och jag strax därefter såg mig själv kuta alla nio intervaller ändå.

Jag är både tacksam och glad att jag har så många träningskompisar. Tack! ❤️